Blivande lärare

Hösten går sin gilla gång och bloggen har dessvärre blivit utan den uppmärksamhet den är värd. I början av hösten var allting bara ett kaos och jag kände inte för att skriva, men nu när  hyggekänslan så småningom börjar infinna sig kanske jag kan återuppta trådarna från där jag lämnat dem.

Mina tankar kretsar för tillfället kring normalitet och vad som inte räknas till det sedvanliga. Hur man som en vanlig liten människa här på jorden ska göra för att bemöta alla slags människor på rätt sätt, och var det är man ska dra gränsen för att inte brista själv. Jag befinner mig i skolvärlden, både i teori och praktik, och jag alternerar mellan rollen som elev och som lärare. Om man frågar mig är allting lika förvirrande.

På kurserna i skolan läser vi om barn med specialbehov, om barn som far illa, om barn som behöver hjälp med att verbalisera sina känslor och framför allt barn som behöver bekräftas och bli sedda för vad de är. Bli respekterade och stöttade oavsett bakgrund, livssituation eller omfång av problem. I skolan jag vikarierar i försöker jag omsätta teori i praktik, men upplever det som en utmaning eftersom jag dels inte känner eleverna, dels inte riktigt hittat min egen lärarroll. Gudarna vet om jag någonsin kommer att hitta den.

Det är svårt och ganska avskräckande att bli medveten. Att veta om allt det där man borde göra. Jag grubblar över min eventuella egna framtid som lärare och hur jag ska bli av med behovet av att alltid vara till freds och till lags. I sig är det väl inget fel med det men man måste också klara av att vara självsäker och stark och våga ifrågesätta och säga ifrån. Fega lärare är det värsta jag vet. Lärare som ser mellan fingrarna, lärare som förskönar eller förnekar. Lärare är vuxna människor och vuxna människor ska bära ansvar.

Att hitta den här starka sidan i sig själv är en utmaning. Man behöver mycket övning. Man behöver handledning och stöd.

Jag är rädd för att själv bli en feg lärare. Eller en lärare som glömmer att uppmärksamma varje elev för vem hen är. Hur jag än vrider på det känns det som om jag kommer att misslyckas i något skede. Enda trösten är väl att vi också lär oss genom våra misstag.

Publicerad 12.10.2017 kl. 15:03

Dimman tätnar

Jag tycker egentligen inte om att klaga och ännu mindre om att göra bloggen till någonslags allmän klagomur, men just nu i denna stund är jag så less på mitt mentala tillstånd att jag inte kan annat än tänka på elefanten i rummet och bara måste få låta tankarna rinna av mig.

För några veckor sedan blev jag sjukskriven eftersom allting bara snurrade och jag gick omkring i ett panikartat tillstånd utan någon större orsak till det. Nåväl, panikkänslan gick över med lite sjukledighet, men jag puffades tillbaka på jobb efter bara fyra dagar och fick fortsätta jobba enligt bästa förmåga.

Det gick riktigt bra att vara på jobb. Med tanke på omständigheterna. Det var helt okej. Sedan jag varit tillbaka från jobbet har jag bara hängt hemma - men med en helt ny person i knutarna, och även om det är något av det bästa som någonsin hänt mig så är det samtidigt väldigt tungt att anpassa sig till någonting som känns stort och nytt. Till att ha någon annan där, någon som inte är jag.

Känslan av otacksamhet alltså. Varför kan jag inte bara vara glad och tacksam och lycklig som vanligt folk?

Min hjärna befinner sig för var dag som går i en allt tätare dimma. Jag minns inte vad jag gjorde några dagar bakåt, vet inte vad jag kommit överens om att göra några dagar framöver. Jag sitter och skriver på min kandidatuppsats utan någon som helst uppfattning om vad det är jag skriver om. Jag går omkring i ett töcken, känner mig bakfull, dement och trött alla tidpunkter om dygnet, vet inte hur mycket eller om jag sovit alls.

Känner mig sjuk utan att vara det. Litar inte på mig själv. Jag kan inte fixa någonting snabbt. Allting jag gör kräver åtskilliga mängder kraft och koncentration.

Problemet är att det inte finns någon quick-fix. Ingenting som ger tillfällig lättnad. Jag tror jag vet vad som hjälper i det långa loppet, men jag stressar över att ge återhämtningen så mycket tid som den behöver, jag stressar över att ge mig så mycket tid som jag behöver. Inte vet jag heller om jag klarar av att ta hand om mig själv med den tid jag har till befogande. Jag vill bara leva mitt liv liksom. Varför känns det alltid som om man bara förbereder sig inför det egentliga livet som ska börja bara man gjort allting i ordning först?

Någonstans läste jag att hjärndimma försämrar de kognitiva förmågorna, att man tappar självförtroendet och att man därför blir deprimerad och ledsen. Jag känner definitivt av de försämrade kognitiva förmågorna och att jag därför bemöter omvärlden antingen med spelad entusiasm (för att ingen ska lägga märke till vilket vrak jag egentligen är) eller med ett väldigt osympatiskt och introvert förhållningssätt till den andra (men hellre väljer jag att inte träffa någon alls).

Min hjärna är så trött. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag behöver. Bara låt mig drömma mig bort en stund. Ett halvår eller så.

 

 

 

Publicerad 11.08.2017 kl. 13:15

Till nära och kära

Hej igen från mig. Jag går direkt in på ämnet. Redan i maj fanns det tecken på att jag är på väg mot en ny utbrändhetsvägg, och visst gick jag rakt in i den. Idag blev jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet, och som alltid känns det jobbigt, otacksamt och fruktansvärt förnedrande att inte klara av livet så som jag föreställer mig att normala människor gör.

Jag försöker hålla anklagelserna ifrån mig själv och från andra. Det är ingens eller ingets fel att det blir så här. Men det går ändå att lära sig från sina misstag. Jag ska lära mig säga ”Tyvärr, jag kan inte”. Jag har förmodligen lovat bort mig åt alltför många håll. Ärligt talat har jag tappat räkningen, jag har ingen aning om vem jag stämt träff med, när jag sagt att vi ska ses (förmodligen ”i augusti” eftersom det varit mitt standardsvar i ett par månader) och var vi borde träffas. Om du hör till en av dessa personer: FÖRLÅT! Jag ber om ursäkt att jag inte lyssnat på varningsklockorna, och tyvärr är jag tvungen att ställa in. Åtminstone om det kräver någon slags arrangemang från min sida.

Med detta sagt så har ändå de senaste månaderna på alla sätt varit fantastiska. Jag har rest, träffat nya människor, firat med vänner, lärt mig språk, tänjt på mina egna gränser, gjort saker jag aldrig provat på förut och allra minst, hittat kärlek. Studier, jobb, träning och andra vardagssysslor har fått ta ett steg åt sidan, vilket gjort mig alldeles kållrig eftersom de ändå ligger och gnager i bakhuvudet. Jag känner att jag som en enda person aldrig räcker till, och jag har så svårt att tacka nej till det livet erbjuder. Det bor en arrogant liten högljudd djävul inuti mig som får mig att tro att jag kan göra allt. Denna arrogans ber jag om ursäkt för. Denna arrogans leder till att jag slutligen isolerar mig från andra och den gör mig distanserad. Den gör mig sjuk. Det är inte så jag vill vara, men jag kan inte annat.

Det jag saknar just nu är fast mark under fötterna, en stadig grund att stå på och en försäkran inuti mig själv att allting kommer att bli bra. Jag ska försöka ta det lugnt, samla mitt fokus och släppa kraven. Kropp och själ behöver få vila. Jag är ledsen att det blev så här.

Publicerad 21.07.2017 kl. 15:37

När ett barn tar sitt liv

Jag googlar. "Nuorten itsemurhat Suomessa tilastot". Jag får reda på att antalet självmord i Finland sjunker. Procentuellt har ändå andelen unga kvinnor (eller barn!) i åldern 10-24 år som tar sitt eget liv stadigt ökat under åren 1999-2005. Finns det ingen nyare statistik tillgänglig? Hur många har tagit sitt eget liv sen 2005? Hur många barn har begått självmord under de senaste 10 åren? Varför vill jag ens veta det? Vad hjälper det? Eller vem?

Att förlora ett barn måste vara det vidrigaste en människa är tvungen att uppleva. Att förlora sitt barn, som själv valt att avsluta sitt liv, måste vara fullständigt obegripligt. Vedervärdigt. Hjärtslitande. Vansinnigt. Hur fortsätter man sitt liv efter det? Hur orkar man bära sin sorg efter en sådan tragedi?

Jag kan inte skriva någonting vettigt just nu. Ett barn, en flicka på 14 år, bestämde sig för att hänga sig själv och jag känner hur en alldeles vettlös ilska växer inuti mig för sånt här ska ju inte hända. Vad fick den här flickan att göra det? Hur kan en fjortonåring känna sig så hopplöst övergiven och ensam i världen att hon inte vill finnas kvar i den? Hur ska hennes föräldrar någonsin våga lita på att det inte var deras fel? Kan man någonsin förlåta sig själv för allt man inte gjorde? Kan man någonsin förstå, acceptera och gå vidare? Hur kan man själv fortsätta leva när man vet att man aldrig mer får hålla sin dotter i famnen eller berätta för henne hur värdefull hon är?

Statistiskt sett går vi kanske mot det bättre, men en personlig tragedi är alltid en personlig tragedi. Det gör alltid mera ont när tragedin ligger närmare en själv, men det känns som om det är fråga om ett bredare fenomen. Är unga flickor en ny riskgrupp? Varför mår unga allt sämre? Kan vi lite äldre göra någonting för att hjälpa dem? Vad i så fall? Ge mig förslag. Vad som helst. Jag står inte ut med att det ska vara så här.

 

(När man söker "suicide" på Pinterest dyker bland annat det här upp. Mitt hjärta brister av blotta tanken på att man ser döden som enda utväg från allt som gör ont. Detta är inte tankar som barn eller unga ska identifiera sig med!)

 

Publicerad 15.05.2017 kl. 22:54

Nej vi gråter inte i våra hörn!

Vi måste förresten göra en sak klar – vokabulären kring högkänslighet. Elaine Arons bok (som varit på tapeten i tre inlägg nu, men som jag inte kan låta bli att nämna: "Den högkänsliga människan" Egia förlag 2013) gav mig väldigt mycket input, och jag kommer att ha miljoner inlägg att tacka denna bok för, men innan jag ger mig vidare ut i högkänslighetsämnet måste vi börja med att granska själva ordet "högkänslighet".

När jag började blogga om ämnet kändes det som en bra översättning av "high sensitivity", men när Aron tar upp att det finns fyra olika funktioner människor anammar världen på måste jag tänka om kring begreppet "högkänslig" och dess översättning till svenska. De fyra funktionerna är förnimmelse, intuition, tanke och känsla, och Aron menar att vi specialiserar oss på att använda en av dessa funktioner. På samma sätt kommer också en av funktionerna bli den vi använder minst och därmed blir sämst på. Det kan till och med gå så långt att vi undertrycker vår sämsta funktion eftersom vi alltid kompenserar den med någon av de andra funktionerna (okej jag låter waaaaay out there just nu, men det jag kommer snart till min poäng. Håll i er!). Ett enklare sätt att kanske se på det är att säga att vår undertryckta funktion är den där vi upplever mindervärdeskomplex.

Med detta sagt så betyder det alltså att man som högkänslig kan undertrycka sin känslosida, utan att vara mindre högkänslig för det (faktum är att jag misstänker att det är vad jag tidigare gjorde, och kanske fortsättningsvis gör i viss mån). Det som gör det förvirrande är dock att "känslig" och "känsla" förväxlas med att innebära samma sak och det är ju inte konstigt eftersom de härstammar från samma ord. Och att vara "känslig" väcker onekligen en del negativa associationer.

När man pratar om "högkänslighet" måste man ändå påpeka att det innebär samma sak som hög sensitivitet – att man tar in många intryck och därför behöver tid för att bearbeta dessa intryck på ett eller annat sätt. Som högkänslig uppfattar man subtila signaler och läser in mycket mellan raderna. Högkänslighet innebär däremot inte att man enbart är känslig i meningen att man är lättstött, gråter mycket, har låg smärttröskel och är försiktig i alla avseenden. Det är kanske den här fördomen som får många högkänsliga (eller om det nu är "högsensitiva" jag borde använda från och med nu?) att förneka sin egen sensitivitet. Dessa egenskaper anses vara en belastning för både den enskilda individen och alla runt omkring hen att vara känslig.

Högkänslighet innebär mycket mer än så. Vi är inte några stackare som sitter och gråter ensamma i våra hörn utan orsak.  Vi är ändå inte heller rädda för att visa känslor, prata om känslor, bearbeta upplevelser, ifrågasätta det som sker och stå på vår egen åsikt – den är trots allt genomtänkt och välgrundad. Och frågar man mig så är det om något styrka.

Publicerad 08.05.2017 kl. 21:38

Ett filosofiskt inlägg om hur vi alla är lika och samtidigt olika, och att godhet är lösningen på all ondska

Vi är alla olika. Det här gäller även högkänsliga personer. Vi har ett personlighetsdrag som förenar oss, samtidigt som alla våra andra egenskaper kan skilja oss från varandra. Vi är alla rätt till att se oss själva som enskilda individer med egna tankar, drömmar, förhopningar och värderingar.

Jämför högkänslighet till exempel med könstillhörighet. Att säga att alla högkänsliga är si eller så är som att säga att alla kvinnor är likadana (vilket visserligen vissa fortfarande tycks tro – att kvinnor är oförklarliga mystiska väsen som ska betraktas som en avskild del av resten av mänskligheten/"manskligheten").

När man till exempel läser om högkänslighet är det viktigt att förstå att allt som skrivs är något av ett genomsnitt, och att man kan avvika från de drag som definierar en högkänslig person. Vi påverkas och formas "precis som alla andra människor" utefter våra erfarenheter och upplevelser. Vår identitet är uppbyggd av ungefär lika stora delar yttre som inre anledningar.

Högkänsliga kan skilja sig från varandra på ganska många punkter. Det finns till exempel både extroverta och introverta högkänsliga personer, och högkänsligheten uttrycker sig på lite olika sätt i dessa två typer. Elaine N. Aron tar upp att det finns högkänsliga som är vad hon kallar "för mycket inne" respektive "för mycket ute" (det här måste jag skriva mera om i ett senare skede – mycket intressant!). Hon påpekar också att det finns högkänsliga som har många goda erfarenheter av sin sensitivitet och högkänsliga vars liv präglats av många negativa upplevelser på grund av känsligheten. Så klart att dessa högkänsliga har en annan inställning till omvärlden och livet i största allmänhet än den som kunnat utnyttja sin högkänsligheten på ett givande sätt.

Tyvärr är det så att många högkänsliga upplevt mycket negativitet i form av attityder och oflexibla omständigheter, och högkänsliga har både på grund av detta och sin grubblande karaktär en fallenhet för att lätt bli ångestfyllda eller till och med deprimerade (detta kan också, som Elaine N. Aron påpekar, bero på att inåtvändhet och grubblande stämplas som dålig mental hälsa i vår kultur, vilket gör att högkänsliga börjar identifiera sig med den etiketten).

Men en distiktion som Elaine N. Aron inte tar upp (åtminstone inte fram till sidan 209 för det är så långt som jag har kommit) är om det finns högkänsliga som rätt och slätt är "dåliga människor". Arons syfte med boken är förvisso att hjälpa den högkänsliga som läser boken ("Den högkänsliga människan", 2013) att få ett bättre självförtroende genom att påvisa de goda sidorna med högkänslighet. Resultatet av detta är dock att alla högsensitiva personer höjs över den icke-känsliga människan, och det verkar inte finnas någonting ont eller elakt i en högkänslig person. Vi kan bli buttra och negativa och sura eftersom världen inte fungerar som vi vill, men vi är inte giriga, grymma, onda eller farliga.

Personlighetsdraget och ondska kan kanske inte samexistera i en och samma person. Det här är givetvis en bra sak, men ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är konstigt. Kan inte högkänsliga på grund av ogynnsamma omständigheter börja gardera sig mot de yttre påfrestningarna genom icke-goda handlingar? Eller reagerar den högkänsliga faktiskt alltid genom att dra sig undan? Min tanke baserar sig på någonting jag lärde mig på scenkonst då vi gjorde karaktärsarbete: Det finns någonting gott och någonting ont i alla varelser. Väldigt ovetenskaplig hänvisning, men ändå. Att inte vara ond är enligt mig lite, tja, omänskligt.

Men med detta sagt så är väl både Arons och min strävan att ändå plocka fram det goda i alla, så väl hög- och lågkänsliga (får jag använda ett ord som lågkänslig? Är inte det lite nedvärderande? Kändes bara så himla smidigt att skriva! Förlåt om det var ouppskattat). Kanske ondska alltid är ett resultat av omständigheterna, vilket betyder att man också kan skapa förutsättningar (i alla fall i teorin) för att förhindra ondskan från att förekomma.

Avslutningsvis kan vi kanske konstatera att vi åtminstone inte har rätt att döma någon för de personlighetsdrag som syns på ytan. Det är bara toppen av isberget, och vi har ingen aning om vilken den bakomliggande orsaken till att en människa gör som hon gör. Det vi däremot kan göra är att möta personen med de värderingar och de resurser vi själva har till vårt förfogande.

Publicerad 05.05.2017 kl. 15:14

Plågsam överstimulans

Elaine Arons "Den högkänsliga människan" (på svenska av Egia förlag 2013) var när den först kom ut på engelska den bok som öppnade upp högkänslighet för en vidare publik. Den boken tröstläser jag för tillfället, eftersom ett första maj-kryddat arbetspass på båten åter igen varit droppen som fått bägaren att rinna över. Redan innan jag klev ombord mådde jag dåligt eftersom det har varit mycket på gång under de senaste veckorna och kände mig riktigt stressad, och nu efteråt känner jag mig så utmärglad på livslust och ork att jag bra kan tänka mig att bara sitta inomhus fram till juni.

"För att kunna stoppa det här övergreppet måste man först erkänna att det är just det det är. Det hjälper också om du kan hitta vilken del av dig själv som begår övergreppet. Den del som har gått med på samhällets perfektionsnorm? Som vill överträffa en bror eller syster? Som vill bevisa att det verkligen inte är någonting fel på dig eller att du är "för känslig"? Som vill vinna föräldrarnas kärlek eller kanske bara få en blick åt ditt håll för omväxlingens skull? Som behöver bevisa att du är begåvad som de tror att du är? Eller som tror att världen inte kan överleva utan dig? Eller att du kan kontrollera allting och är perfekt och odödlig? Det finns ofta en viss arrogans inblandad, även om det kan vara någon annans arrogans gentemot dig."

Aron, 2013

Och visst bjuder boken på tröst och bekräftelse. Då man är för överstimulerad för att kunna prata, för att tåla solljus och för att vara bland människor känns tillvaron lite mindre plågsam av att få läsa om högkänslighet och orsakerna till att man ibland inte klarar av att ratta livet. Den här boken ger den förlåtelse man själv har svårt att ge sig.

"Eftersom du går ut i världen och omedvetet letar efter den där länge efterlängtade tryggheten, utan en omfattande erfarenhet av det du söker, upprepar du ofta samma välkända misstag."

Aron, 2013

Aron är tydlig med att påpeka att den högkänsliga personen visserligen lider en hel del på grund av sitt personlighetsdrag, men likväl är högkänslighet en fördelaktig egenskap bara man förvaltar den rätt. Ibland upplever jag dock att det är påfrestande att kalla sig själv "högkänslig" för då känner jag press på att faktiskt utstråla de goda sidorna - att vara den där hypersensitiva, empatiska karaktären som sprudlar kreativitet. Sådan kan jag visserligen vara, men bara vid ytterst speciella tillfällen, då omständigheterna är sådana som fungerar för mig. I de allra flesta situationer (ute i riktiga världen bland människor alltså) är jag alltid lite nervös och stressad, alltid lite på tårna, och därför oftast väldigt omottaglig för signaler eller händelser som kan vara rätt så tydliga runt omkring mig. Ju längre period utan möjlighet till avstimulans, desto större sannolikhet att min kropp och hjärna bara lägger av. Som nu.

"Vidare ledde din känslighet för andras obehag, ogillande eller vrede troligtvis till att du snabbt lärde dig att följa alla de regler så perfekt som möjligt och undvika att göra fel. Att du ignorerade många av dina normala mänskliga känslor – irritation, frustration, själviskhet och ilska. Eftersom du var så ivrig att vara till lags kunde andra bortse från dina behov, fastän de egentligen många gånger var större än deras. Detta skulle bara ge mer bränsle åt din ilska. Men dessa känslor kanske var så skrämmande att du begravde dem. Rädslan för att de skulle bryta loss blev ytterligare en källa till "irrationella" rädslor och mardrömmar."

Aron, 2013

Att tänka gör ont just nu. Att försöka anpassa sig till situationer jag själv inte har kontroll över känns överväldigande. Det jag ska göra är meditera, yoga, sova.

Och kanske tröstläsa lite till.

Publicerad 02.05.2017 kl. 20:54

Lista mot överstimulans

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag älskar listor. Här kommer en lista skriven av en smått (läs: galet hypermaniskt) överstimulerad typ som behöver påminna sig själv om vad som hjälper när livet snurrar i maxfart.

1. Låt bli att tugga tuggummi. Malandet går rakt ut i käklederna, spänner dem ytterligare och leder till en dominoeffekt av spända käkar och axlar, huvudvärk och sömnproblem. Det kan kännas som en tillfällig lättnad att få tugga på tuggummi vid stress, men nackdelarna överöser snabbt fördelarna.

2. Undvik koffein. Koffein stimulerar. En överstimulerad person behöver *surprise, surprise* ingen extra stimulans. Jag älskar kaffe och hatar denna punkt.

3. Träna lätt. Du får gärna aktivera musklerna men kör nu inte värsta bodybuildingpasset (haha, jag får det att låta som om det är någonting jag ofta sysslar med. Men som allmän rekommendation liksom. Ta inte i för hårt). Yoga är bra. Pilates säkert också. Det ska kännas men inte vara uttröttande. 

4. Läs en bok. Helst en roman.

5. Sov! Och ibland kan det vara jobbigt med sömn som en punkt eftersom det lätt leder till att man känner att man borde sova men inte kan för att man är så upp i varv, men bara lägg dig ner när du känner dig trött och se vad som händer. De bästa tupplurerna har jag tagit med musiken spelandes på hög volym och alla lampor tända. Jag har bara råkat lägga mig på sängen och slumrat till. SÅ. SKÖNT.

 

Nu hinner jag inte med fler punkter för arbetet kallar (maxfart som sagt) men lovar att jag ska jobba medvetet, metodiskt och bara göra en sak i taget. Styrka i sinnet!

Publicerad 29.04.2017 kl. 13:18

Lär dig vara högkänslig + dokumentärtips!

Det är lite på ett år sedan jag började inse att jag är en högkänslig person. I början kände jag mig tveksam över att kalla mig själv för högkänslig, eftersom det både var lite pinsamt att erkänna, och för att jag inte tycker om att uttala mig om saker jag är 100 % säker på – vilket ironiskt nog är en typisk HSP-grej att göra. Men idag känner jag mig mer övertygad än någonsin om att jag är högkänslig, att jag reagera starkt och ofta omedvetet på världen som kretsar runt omkring mig. Under detta år har jag lärt mig en hel del om mina behov och hur jag ska dra nytta av de känsliga dragen i mig.

Att själv inse att jag är högkänslig fick mig att vilja dela med mig om kunskap om personlighetsdraget, eftersom min egen högkänslighet varit ganska destruktiv på många sätt. Den här bloggen uppstod just för att jag ville berätta för andra om hur man som högkänslig kan lära sig acceptera sin känslighet och leva med den. Högkänslighet är inte negativt per automatik, men försöker man förtränga sin högkänsliga sida kan det leda till rätt många problem. Jag är givetvis själv ett utmärkt dåligt exempel på hur det kan gå när man förtränger sina känslobehov. Du har hört mig joma förr... Depression, utmattning, jaadi, jaadi jaa. Men allvarligt talat så är det väldigt tuffa saker att ta sig igenom, och om jag bara fattat tidigare att jag är superkänslig och att det är vad som orsakar ångest, om jag förstått och tillåtit mig själv att göra saker på mitt eget sätt, så hade jag eventuellt besparats den tid jag fått tillbringa i mitt personliga lilla minihelvete.

Som jag redan nämnde tyckte jag det var pinsamt att vara tvungen att medge att jag är högkänslig, men jag gjorde det (i alla fall någorlunda) offentligt här på bloggen för att det verkligen skulle kännas som ett officiellt tillkännagivande som jag måste kunna stå för. Pinsamheten berodde nog på att jag själv kommer från en bakgrund där "mjuka värden" inte värdesätts speciellt högt, utan där hårt arbete i det tysta är en dygd man inte ska skryta med. Att tala om känslor och upplevelser har alltid varit väldigt viktigt för mig, men jag har aldrig riktigt fått lära mig hur jag ska göra för att uppfylla mina känslomässiga behov. Idag känns det fortfarande lite nolo att både prata och skriva om känslor, men har fattat att det är ett måste för mig. Så jag drar en djup suck och låter det rinna av mig.

Den högkänsliga person som inte får eller kan ge tillräckligt med utrymme för sin känslosamhet blir lätt utmattad och inåtvänd, då stimulansen man plockar upp under dagen blir allt för uttömmande. Förstår man inte att social interaktion, dåliga planerade arbetsmiljöer, livlig centrumtrafik eller andra människors känslor hela tiden pockar på ens uppmärksamhet, förstår man inte heller att man faktiskt behöver återhämta sig efter en vanlig vardag. Ännu mindre förstår man hur mycket återhämtning man faktiskt behöver. Sömn och aktiv vila är den högkänsligas bästa vänner, och ärligt talat så uppskattar jag verkligen att jag nuförtiden har en bra ursäkt att få ta det lite chill.

Den som misstänker att hen själv är högkänslig råder jag att ta  sina aningar på allvar (är du högkänslig har du typ världens bästa intuition så det är bara att lita på den) och inte falla för jantelagen, som jag beskrev i förra inlägget. Att vara högkänslig har fler fördelar än nackdelar, men du måste acceptera de dåliga sidorna som högkänsligheten för med sig för att kunna komma åt de extremt fördelaktiga goda sidorna.

Det tar kanske ett år, kanske 10 år, kanske en hellivsålder att lära sig, men missa inte chansen att lära dig leva ett högkänsligt liv.

Missa inte heller chansen att se dokumentären "Erityisherkät" (originaltiteln: Sensitive - the untold story) som nu går att se på Yles Arenan. KLICKA HÄR FÖR ATT SE DEN!

Publicerad 26.04.2017 kl. 21:44

Lycka

Lycka. Det är väl ändå vad vi alla strävar efter i livet? Vi vill vara lyckliga, men det är en så himla svår känsla att uppnå. Och får vi vara lyckliga ett tag så blir vi emellertid ännu olyckligare när lyckokänslan dragit förbi: "Vad fan? Är jag faktiskt inte tillåten att vara lycklig NÅGONSIN?".

Just nu är jag väldigt, väldigt lycklig. TIll stor del beror det på tacksamhet, jag är så tacksam över att jag är var jag är just nu i mitt liv och kan njuta av solen och ljuset och havet och mina studier och mitt jobb och mina vänner och alla de otaliga stigar jag kan välja att gå. Livet känns rätt harmoniskt, nästan lite otroligt.

Inte heller för mig är lycka någon självklarhet. Jag har, människa som man är, också varit djupt olycklig och led av depression och utmattning största delen av mitt vuxna liv (låt dig inte skrämmas av dessa ord. Att prata om det som är jobbigt gör oss bättre på att förhålla oss till det. Rid genom stormen med mig här). Min ständiga rädsla är att få återfall, att än en gång förlora flera år av mitt liv åt ett grått och bedövat tillstånd, där varje dag är en kamp för att hålla fasaden levande trots att insidan slocknat för länge sedan.

Alltså tar jag för mig möjligast mycket av livet just nu. I moderation förstås, för man har ju ändå lärt sig någonting om sig själv och varför man så ofta blir utmattad. Alla knasiga infall är inte tillåtna (jag försöker hålla huvudet kallt på den punkten), men om det inte vore för utmattningen så skulle jag förmodligen försöka göra och vara överallt 24/7 just nu. Jag får inte göra ALLT jag vill, men gör det som känns bra och hälsosamt.

Det kräver mycket mental kraft. Inte bara för att det kräver en hel del kontroll, utan också för att människor i största allmänhet har svårt med att acceptera och njuta av lyckan. Det är inte helt okej att visa hur lycklig man är. Det kan vara stötande. Andra kan bli avundsjuka. Man borde hålla igen. Vi är ju ett jantelagsfolk ända in i märgen och hos oss är det alltid lite fel att känna sig bra eller lycklig.

I rädsla för återfall har jag haft svårt att släppa in lycka i mitt liv. Jag har varit rädd för att det ska göra mera ont om jag faller från en högre höjd. Och valde jag det lyckliga livet fanns alltid risken att jag avslöjades som en bluff när jag väl skulle halka tillbaka i depressionen. Men sådär kan man inte tänka i all oändlighet. Det är bara hjärnspöken som talar, som har hindrat mig från att ta vara på den lycka jag får. Min lycka har ingenting med eventuell framtida lycka eller olycka att göra. Nu är nu, och sen är sen. Jag kan inte påverka vad som händer sen, så lika bra att njuta av den stund som är nu.

Många förstör sin egen lycka genom att inte ta vara på den. Man ser alltid hotet bakom nästa hörn och ser positiv egoism som någonting skamfullt. Lycka tillåts aldrig vara ett fulländat tillstånd, för det går alltid, alltid, ALLTID att vara liiiiiiiite lyckligare.

Men jag har fattat mitt beslut för egen del. Jag tänker vara tacksam och lycklig. Varför inte? Jag känner mig som en bättre människa, jag ÄR förmodligen en bättre människa om jag tillåter mig vara lycklig. Jante kan dra någonting gammalt över sig. Om man känner sig lycklig så finns det ingen orsak att förminska känslan. Lycka skapas här och nu, och det handlar oftast inte så mycket om att leta efter den som att bara våga ta emot den.

Publicerad 09.04.2017 kl. 08:16

En kort förundran över musikens kraft

Hur kan musik vara så himla uppfyllande? Varenda ton, vartenda slag och vartenda ord liksom bara hugger tag i själen och skakar om allting som finns inuti mig. Jag kan inte bestämma mig vilket som är underbarare: att sjunga själv eller bara insupa ljuva melodier och beats?

Det här blev ett konstigt inlägg.

 

Publicerad 30.03.2017 kl. 18:00

Ilska

Jag blir sällan arg men har stunder då jag upptas av att vara rent sagt förbannad. Det är kanske inte så bra att bli arg i största allmänhet, inte på andra människor och i synnerhet inte på sig själv, men jag är faktiskt jäkligt besviken på min helvetes, jävla, söndriga kropp som reagerar omedelbart på minsta lilla påfrestning.

Igår firade vi vår lilla ämnesförenings årsfest, och hela uppladdningen inför festen blev för mycket att hantera. Utan att gå in på närmare detaljer så kände jag mig ungefär som en smutsig, sur golvtrasa igår morse (min combo består av lika delar psykisk och fysisk misär). Som tur blev lite bättre när vi väl började ställa i ordning inför "galan", men kände mig nog rätt så urvriden under hela kvällen.

(Alltså man kan ju på något sätt trivas och ändå inte samtidigt. Det är underligt. Förmodligen ligger lycko- och nedstämndhetskänslorna lite för tätt intill varandra i hjärnan på oss människor - åtminstone hos mig. De smittar av sig på varandras områden. Ett släng av känslomässig schitzofreni är vad det känns som...)

Allt gick ju riktigt bra till slut, men det som fick mig att koka var den där hopplösheten av att ständigt påminnas om att vara tvungen att leva ett halvneurotiskt, uppstyrt och kontrollerat liv, som verkligen kretsar kring att inte stressa. Det är vad mitt liv går ut på i huvudsak, men eftersom det har visat sig att ett liv utan stress är det enda jag klarar av, så är det bara att godkänna faktum. Inget cred för en livsstil som denna kan jag garantera. Balans är såklart någonting eftersträvansvärt, men det är krävande att ständigt försöka hålla sig till en lämplig nivå påfrestningar.

Jag vet aldrig om det kommer att bära eller brista.

Publicerad 26.03.2017 kl. 11:43

Andlighet

Under de senaste dagarna har jag funderat ganska mycket på andlighet och vad det egentligen innebär. Som med typ det allra mesta så verkar även andlighet ha varit "bättre förr". Åtminstone var det mycket enklare förr. Man behövde inte själv veta eller bestämma sig för vilken grad av andlighet man levde sitt liv igenom, utan man gick i kyrkan och lydde prästen. Visst var man lite vidskeplig också och trodde på andväsen och dålig tur om vinden vände och så vidare, fast det nu inte uttryckligen stod någonting i bibeln om det. Idag kan du faktiskt välja och vraka mellan religioner om du så vill. Det är bara att ta för sig från det andliga smörgåsbordet.

Med detta sagt så menar jag ändå inte att andlighet är samma sak som religion. Religion är snarare ett resultat av människans andliga behov. För jag tror faktiskt det är så - vi behöver få vara andliga, behöver innehåll i livet som är någonting utöver det materiella. Ser man på antalet religioner (och kanske borde man också räkna med ideologier hit?) det finns i världen så inser man att det här med att släcka vår andliga törst (jag kan inte låta bli att himla med ögonen åt mina melodramatiska uttryck) inte är så väldigt enkelt. Vi söker hela tiden det där rätta.

Religion är också lite av ett tabu-ämne, åtmistone i min bekantskapskrets. Jag har fått höra att religion är någonting för svaga människor, någonting för människor som lever i förnekelse, någonting som bara skapar krig och hat världen över. Alla terrorister är religiösa fundamentalister, alltså är religion av ondo.

Man behöver inte tro på det som andra tror på, men man behöver inte angripa religiösa personer bara för att man inte håller med. Lika lite som man behöver omvända icke-religiösa. Jag tänker ofta att den som lever i tro har accepterat faktumet att människan inte kan förstå eller kontrollera allt. Vi kan inte nå slutet på oändligheten (se, nu bara dalar det filosofiska klyschor här!) så att säga. Vetenskap är ett sätt att stilla sin nyfikenhet och existentialistiska ångest på, religion ett annat. Enda skillnaden är att vetenskapen bevisar hur världen fungerar, religionen litar på att världen fungerar.

Hur som helst. Man har rätt till sitt eget sätt, så länge man inte skadar eller hånar någon på grund av det. Hur ska man då göra för att visa ömsesidig medkänsla? tänker du kanske nu. (Haha, det tänkte du inte alls, men jag kan ändå berätta mitt förslag åt dig:) Jo, istället för att slå ifrån sig andras sätt att tänka på kunde man kanske likställa andlighet med en känsla. Till exempel med känslan av att bada bastu - det är varmt, det omsluter en, man känner sig trygg. Man gör det med andra människor, eller varför inte bara för sig själv. Ibland blir det för hett, ibland för kallt. Inte så svårt att se varför man behöver det. Jag tror faktiskt inte andlighet är konstigare än så. 

Publicerad 23.03.2017 kl. 18:51

Things to live by

Måste skriva ner de här innan jag glömmer dem. Jag VEEEET att dessa så kallade pinterestcitat är lite fåniga och inte ska tas alltför bokstavligt, men dessa mantran eller motton eller vad man nu ska kalla dem är sådana som flera gånger hjälpt mig att få lite sinnesfrid och lugnat ner mina irrande tankar.

"Allt har sin tid" (Ursprungligen från predikaren, men jag har lärt mig uttrycket från Emil i Lönneberga. Jag tolkar att budskapet är att man inte hinner med allt. Livet handlar ofta om att prioritera. Det finns en tid för motstånd, det finns en tid för avkoppling, det finns tid för sorg, det finns tid för glädje. Hjälper mig att tillåta att jag känner som jag gör, eftersom jag vet att känslan är övergående)

"Det är inte så farligt" (Det här mantrat måste man använda i rätt kontext. Användbart när man har svårt att fatta beslut och är rädd att välja fel, eller när man ser sina egna tillkortakommanden som det mest generande och pinsamma i världen. Hjälper mig också att kliva ur situationer och se på min nervositet och oro utifrån, för att kanske kunna se på det genom väna och småleende ögon)

"Find what feels good" (Adriene, som upprätthåller Youtubekanalen "Yoga with Adriene": 

Rekommenderar varmt åt alla som har lust att prova på yoga. Hon har något för alla)

(Detta, kan kanske ersättas med "You gotta do what you gotta do". Men det här är bokstavligen vad jag gör när jag måste kavla upp ärmarna)

Jag känner att den här lista kan fyllas på i det oändliga! Har du motton du lever efter? Dela gärna med dig! Ska försöka hålla listan uppdaterad.

Publicerad 12.03.2017 kl. 09:41

Allt har sin tid

Man borde inte ta hem jobbet. Så säger ju de allra flesta människor. Så även en av mina kompisar som hälsade på hos mig igår. Jag har en bild från jobbet hängades på kylskåpet, och när hon såg den undrade hon om inte det var bättre att hålla hemmet separat från jobbet.

Frågan är grundad och min kompis frågade det i all välmening eftersom hon är medveten om mina utbrändhetstendenser. Faktum är att jag tycker att det faktiskt skulle vara riktigt nyttigt att hålla vardag och fritid ifrån varandra, men jag kan bara inte. För mig är det inget alternativ. Här är några orsaker:

1) Jag är studerande vid ett universitet. Studierna består av cirka 80 % självstudier, så det där att inte ta hem studier skulle jag ses som en big-time slacker :D

2) Som den okoncentrerade person jag är så har jag ofta svårt att utföra uppgifter när jag är ute på vift. Ringa samtal, skicka mejl, skriva frågesportsfrågor (en stor del av mitt arbete går ut på att hitta på sådana) är exempel på sådana sysslor. Så ofta tar jag allt med mig hem, grottar ner mig i ett hörn och försöker lösa allting på ett så omultitaskigt sätt som möjligt.

3) Jobb, studier, allt jag gör bygger upp min identitet. För att jag ska trivas med det jag gör måste jag låta det vara en betydelsefull del av mitt liv. Jag kan inte göra någonting halvt. Det ska göras helt och fullt. Allt jag gör kan givetvis inte sätta hela min själ på, men varje gång jag gör det känner jag ett stygn av dåligt samvete. Så, för att undvika dåligt samvete försöker jag göra allt antar mig så gott jag bara kan.

En tanke som ännu slog mig är att jag nog ser på världen mer som en helhet, och att jag eventuellt tidsmässigt delar upp dagen i jobb och fritid, men att jag inte kan gå omkring i mitt alldagliga liv och aktivt tänka på vad som är ledighet och vad som är arbete. I min välrd finns det helt enkelt sådant som jag måste göra, och sådant jag kan sovra från min mentala måste-göra-lista. Den listan består för övrigt inte bara av jobbrelaterade måsten. Lika mycket behöver jag tid för vila, umgänge, ensamhet och superhändelsefulla och sociala evenemang.

"Allt har sin tid" som Lina säger i Emil i Lönneberga. Ja, det stämmer. Allt HAR sin tid. Men jag har inget behov att dela upp allt i antingen jobb eller ledigt. Det finns flera tillstånd än så. [Trumvirvel för avslutande filosofisk/metaforisk kommentar] Livet handlar om vilka kullerstenar man väljer att bygga upp sin väg med.

[Medhållsamma applåder tillåtna]

Publicerad 12.03.2017 kl. 08:29

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ