Till nära och kära

Hej igen från mig. Jag går direkt in på ämnet. Redan i maj fanns det tecken på att jag är på väg mot en ny utbrändhetsvägg, och visst gick jag rakt in i den. Idag blev jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet, och som alltid känns det jobbigt, otacksamt och fruktansvärt förnedrande att inte klara av livet så som jag föreställer mig att normala människor gör.

Jag försöker hålla anklagelserna ifrån mig själv och från andra. Det är ingens eller ingets fel att det blir så här. Men det går ändå att lära sig från sina misstag. Jag ska lära mig säga ”Tyvärr, jag kan inte”. Jag har förmodligen lovat bort mig åt alltför många håll. Ärligt talat har jag tappat räkningen, jag har ingen aning om vem jag stämt träff med, när jag sagt att vi ska ses (förmodligen ”i augusti” eftersom det varit mitt standardsvar i ett par månader) och var vi borde träffas. Om du hör till en av dessa personer: FÖRLÅT! Jag ber om ursäkt att jag inte lyssnat på varningsklockorna, och tyvärr är jag tvungen att ställa in. Åtminstone om det kräver någon slags arrangemang från min sida.

Med detta sagt så har ändå de senaste månaderna på alla sätt varit fantastiska. Jag har rest, träffat nya människor, firat med vänner, lärt mig språk, tänjt på mina egna gränser, gjort saker jag aldrig provat på förut och allra minst, hittat kärlek. Studier, jobb, träning och andra vardagssysslor har fått ta ett steg åt sidan, vilket gjort mig alldeles kållrig eftersom de ändå ligger och gnager i bakhuvudet. Jag känner att jag som en enda person aldrig räcker till, och jag har så svårt att tacka nej till det livet erbjuder. Det bor en arrogant liten högljudd djävul inuti mig som får mig att tro att jag kan göra allt. Denna arrogans ber jag om ursäkt för. Denna arrogans leder till att jag slutligen isolerar mig från andra och den gör mig distanserad. Den gör mig sjuk. Det är inte så jag vill vara, men jag kan inte annat.

Det jag saknar just nu är fast mark under fötterna, en stadig grund att stå på och en försäkran inuti mig själv att allting kommer att bli bra. Jag ska försöka ta det lugnt, samla mitt fokus och släppa kraven. Kropp och själ behöver få vila. Jag är ledsen att det blev så här.

21.07.2017 kl. 15:37

Lista mot överstimulans

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag älskar listor. Här kommer en lista skriven av en smått (läs: galet hypermaniskt) överstimulerad typ som behöver påminna sig själv om vad som hjälper när livet snurrar i maxfart.

1. Låt bli att tugga tuggummi. Malandet går rakt ut i käklederna, spänner dem ytterligare och leder till en dominoeffekt av spända käkar och axlar, huvudvärk och sömnproblem. Det kan kännas som en tillfällig lättnad att få tugga på tuggummi vid stress, men nackdelarna överöser snabbt fördelarna.

2. Undvik koffein. Koffein stimulerar. En överstimulerad person behöver *surprise, surprise* ingen extra stimulans. Jag älskar kaffe och hatar denna punkt.

3. Träna lätt. Du får gärna aktivera musklerna men kör nu inte värsta bodybuildingpasset (haha, jag får det att låta som om det är någonting jag ofta sysslar med. Men som allmän rekommendation liksom. Ta inte i för hårt). Yoga är bra. Pilates säkert också. Det ska kännas men inte vara uttröttande. 

4. Läs en bok. Helst en roman.

5. Sov! Och ibland kan det vara jobbigt med sömn som en punkt eftersom det lätt leder till att man känner att man borde sova men inte kan för att man är så upp i varv, men bara lägg dig ner när du känner dig trött och se vad som händer. De bästa tupplurerna har jag tagit med musiken spelandes på hög volym och alla lampor tända. Jag har bara råkat lägga mig på sängen och slumrat till. SÅ. SKÖNT.

 

Nu hinner jag inte med fler punkter för arbetet kallar (maxfart som sagt) men lovar att jag ska jobba medvetet, metodiskt och bara göra en sak i taget. Styrka i sinnet!

29.04.2017 kl. 13:18

Allt har sin tid

Man borde inte ta hem jobbet. Så säger ju de allra flesta människor. Så även en av mina kompisar som hälsade på hos mig igår. Jag har en bild från jobbet hängades på kylskåpet, och när hon såg den undrade hon om inte det var bättre att hålla hemmet separat från jobbet.

Frågan är grundad och min kompis frågade det i all välmening eftersom hon är medveten om mina utbrändhetstendenser. Faktum är att jag tycker att det faktiskt skulle vara riktigt nyttigt att hålla vardag och fritid ifrån varandra, men jag kan bara inte. För mig är det inget alternativ. Här är några orsaker:

1) Jag är studerande vid ett universitet. Studierna består av cirka 80 % självstudier, så det där att inte ta hem studier skulle jag ses som en big-time slacker :D

2) Som den okoncentrerade person jag är så har jag ofta svårt att utföra uppgifter när jag är ute på vift. Ringa samtal, skicka mejl, skriva frågesportsfrågor (en stor del av mitt arbete går ut på att hitta på sådana) är exempel på sådana sysslor. Så ofta tar jag allt med mig hem, grottar ner mig i ett hörn och försöker lösa allting på ett så omultitaskigt sätt som möjligt.

3) Jobb, studier, allt jag gör bygger upp min identitet. För att jag ska trivas med det jag gör måste jag låta det vara en betydelsefull del av mitt liv. Jag kan inte göra någonting halvt. Det ska göras helt och fullt. Allt jag gör kan givetvis inte sätta hela min själ på, men varje gång jag gör det känner jag ett stygn av dåligt samvete. Så, för att undvika dåligt samvete försöker jag göra allt antar mig så gott jag bara kan.

En tanke som ännu slog mig är att jag nog ser på världen mer som en helhet, och att jag eventuellt tidsmässigt delar upp dagen i jobb och fritid, men att jag inte kan gå omkring i mitt alldagliga liv och aktivt tänka på vad som är ledighet och vad som är arbete. I min välrd finns det helt enkelt sådant som jag måste göra, och sådant jag kan sovra från min mentala måste-göra-lista. Den listan består för övrigt inte bara av jobbrelaterade måsten. Lika mycket behöver jag tid för vila, umgänge, ensamhet och superhändelsefulla och sociala evenemang.

"Allt har sin tid" som Lina säger i Emil i Lönneberga. Ja, det stämmer. Allt HAR sin tid. Men jag har inget behov att dela upp allt i antingen jobb eller ledigt. Det finns flera tillstånd än så. [Trumvirvel för avslutande filosofisk/metaforisk kommentar] Livet handlar om vilka kullerstenar man väljer att bygga upp sin väg med.

[Medhållsamma applåder tillåtna]

12.03.2017 kl. 08:29

Skapa sig sitt eget jobb?

Dagens inlägg ÄR BASERAT PÅ NÅGONTING ANNAT ÄN BARA MITT GRUBBLANDE! Tjohej! Det här har vi väntat på!

Min inspiration kommer härifrån: 

 

(Nå nu har jag ju verkligen höjt ribban. Hänvisningar! Gosh!)

Om inte mitt pladder känns lockande, så ta i alla fall och bekanta dig med Andy Morts blogginlägg som behandlar hur det är att skapa sitt eget jobb som högkänslig.

En av de mest utmanande frågorna för en högkänslig är väl den om vad fan man egentligen kan jobba med. Det är det säkert många som undrar. Men till skillnad från att bara helt enkelt inte veta vad man vill jobba med så vet den högkänsliga precis vad han eller hon brinner för. Svårigheterna med jobbvalet har för den högkänsliga snarare att göra med de yttre omständigheterna eller arbetets karaktär.

För det första. Dagens arbetssituation känns ibland som ett skämt. I alla fall om man är ung, bor i huvudstadsregionen och letar sommarjobb - utan kontakter. Då har du knappast råd med att vara kräsen, att bli erbjuden ett jobb är en lottovinst oavsett om arbetstiderna suger eller lönen är obefintlig.

Jag tillhör de lyckligt lottade, jag som har mitt jobb på muminbåten. Jag behöver inte längre armbåga mig fram för att få ett jobb jag inte har särledes mycket intresse av, utan kan känna mig nöjd och bekväm med att ha ett jobb som jag tycker om och dessutom är fördelaktigt på många sätt (...jobba till havs på sommaren. Just saying). Lita ändå på mig när jag säger att jag vet vad det innebär att inte ha en muminbåt att gå till. Innan jag började jobba till havs hade jag verkligen kämpat med att hitta någonting över huvudtaget. Jag är så otroligt, otroligt tacksam över min arbetsplats, och jag älskar verkligen mitt jobb.

Och här tänker jag ju smidigt nog sticka hål på den bubblan. Men missförstå mig rätt. Allt det jag sade ovan stämmer! Men trots att jag älskar mitt jobb så hatar jag det också. Eller hatar jobbet gör jag väl inte i sig, men hatar att jag inte alltid hanterar livet ombord. Jobbet består både av höga toppar och djupa dalar, om vi säger så.

Att vara högkänslig och jobba i en så stimulerande miljö som ett kryssningsfartyg, det är ett emotionellt självmord kan jag säga. Nämnde i ett tidigare inlägg (som jag skrev precis efter att jag gått av båten dessutom tror jag) hur hopsig jag blir av att vara ombord. Tja, jag ser det som en reaktion på att jag har befunnit mig i något som liknar en cirkus i lite för många dygn. Men "hopsig" blir jag bara i bästa fall. Inte sällan händer det att övervarvet skruvas upp så mycket att jag helt tappar kontrollen över mitt liv, eller att jag blir så slutkörd att jag blir handlingsförlamad på obestämd tid. Att bli handlingsförlamad är väl den sunda reaktionen som jag borde bejaka antar jag, jag menar, det är inte fel att känna sig trött efter en 80-timmars arbetsvecka. Det är sunt

På grund av detta vet jag att jag inte kommer att kunna jobba på muminbåten för evigt. Det är ohållbart för en person som mig. Faktumet att jobbet är tillfälligt är det som gör att jag klarar av det.

Utan att spinna alltför mycket vidare på den tråden försöker jag komma in på mitt "för det andra": Det här med att vara högkänslig och hitta en fungerande arbetsplats åt sig är inte lätt alltså! Min arbetsplats är kanske rätt extrem vad kommer till känslighetstolerans, men det går inte att neka att de flesta lättillgängliga jobb kräver att man fixar högljudda, stökiga miljöer där det händer många saker samtidigt och i högt tempo. Den högkänsliga som vill göra sitt arbete omsorgsfullt och noggrant känner sig pressad av omständigheterna och tidspressen, vilket sorgligt nog oftast leder till att arbetet inte alls blir gjort och att den högkänsliga känner sig riktigt, riktigt usel efteråt. Till och med riktigt lätta uppgifter blir alldeles omöjliga att genomföra. Min handstil blir till exempel totalt oläsbar ombord, inte för att det gör någonting, för sannolikheten att jag ens skulle klara av att stava fram ord och bilda hela, samanhängande meningar när jag är på jobb är minimal. Mitt dubbelliv alltså... Blivande modersmålslärare i land, analfabet ombord.

Det här kunde man ännu utveckla till en "men ryck upp dig och sluta älta"-diskussion. Jag medger att jag själv är skyldig till den typen av kommentarer, riktade främst till mig själv men också till andra. Jag förstår att det kan anses vekligt att påstå att man inte "klarar av" ett jobb. Å andra sidan uppfyller knappast en högkänslig person sin potential om jobbmiljön gör henne eller honom stressad, en potential som andra kan ha nytta av i rätt sammanhang. Det handlar alltså inte bara om att bejaka en högkänslig persons krav, utan också om att hitta rätt människa för rätt uppgift. 

Om det nu är svårt att hitta ett fungerande jobb åt sig, vad kan man göra? Det finns åtminstone en relativt enkel lösning på problemet. Man skapar sig sin egen arbetsplats. Men som mr. Mort bakom länken där uppe säger, så rimmar oftast vår uppfattning om "business" illa med känslighet. Också här möter man utmaningar av samma sort som i andra arbetsformer. Skillnaden är att man som enskild näringsidkare har kontroll över situationen. Man har möjlighet att forma och påverka sin egen miljö så att den fungerar optimalt för en själv.

Att ta steget mot att starta upp sitt egna känns ändå väldigt skrämmande tycker jag. Oavsett vad mr. Mort säger. Jag vet vad jag vill göra, jag vet bara inte riktigt hur det arbetet ska se ut. När det kommer till kritan så är jag ändå rätt säker på att jag bara har ett alternativ. Egentligen borde jag bara ta steget åt det håll som känns rätt. Frågan är om jag vågar?

28.05.2016 kl. 17:42

Mina två olika sidor

Glad första maj!

Äntligen är det vår på riktigt! Sol, värme, konfettiregn och lyckliga ansikten vart man än tittar. Så känns det åtminstone. Jag kan raportera att stämningen i Kaisaniemiparken var på topp, och att även vi i vår mysiga lilla ämnesförening hade slagit oss ner där för att njuta av varandras sällskap, våffelpicknick och skumpa. Antagligen det bästa sättet att fira vappen på!

Samtidigt är jag precis avstigen från min arbetsplats, the Muminbåt, som alltid är bidragande orsak till att jag endera går in i ett överenergiskt tillstånd eller också blir så trött att jag bara borde sova i en vecka i sträck. Det finns inget neutraltillstånd efter ett arbetspass på the Muminbåt!

Det här med att ha två olika energilägen eller växlar påverkar mig inte bara efter jobbturerna på Muminbåten, utan bidrar även med att jag ständigt går och tänker på hur olika slags intryck andra måste få av mig. Redan länge har jag upplevt att jag beter mig väldigt olika med olika personer, beroende på vilken växel jag har varit i när jag etablerat relationen med den personen. Växeln jag har haft i början av relationen definierar till så stor grad vårt förhållande att det ganska snabbt blir svårt att skaka av sig den roll som är sammanlänkad med just den relationen. Det är lite som när man som tvåspråkig är kompis med en annan tvåspråkig person och man etablerat vilket det gemensamma samtalsspråket är. Oftast är språket så hårt knutet till just den relationen att det senare är omöjligt att byta till det andra språket, fast båda behärskar det. Man kan inte bara gå och ändra något som definierar en relationen. Av någon för mig rent obegriplig anledning.

(nej, glöm mellanläget. Finns inte)

En av orsakerna till att jag ofta känner att jag inte klarar av sociala situationer är att jag känner att jag skapat ett förhållande med människor som jag inte klarar av att upprätthålla. Och när jag lär känna nya människor gör jag det från två så extremt olika utgångspunkter:

1. Jag är osäker och bortkommen och gör mitt bästa för att ursäkta mig och fly från situationen (okej, "lär känna nya männsikor" är kanske lite överdrivet uttryckt här. "Stöter på människor jag inte känner, eller känner riktigt ytligt, människor jag har träffat många gånger men aldrig kommer ihåg namnet på, människor jag en gång haft ett superlyckat small-talk med i rena förskräckelsen och som nu kanske tror att jag är en sån där som faktiskt fixar lättsamt småprat för jämnan eller människor som verkar väldigt självsäkra" borde det stå.)

2. Den där överdrivet(?) människoälskande galningen kliver in i bilden och tar över hela scenariot. Pratar för högt, pratar för mycket, styr upp, kräver uppmärksamhet... Du märker kanske utifrån mitt ordval att jag inte själv är speciellt förstjust i den här sidan av mig. Orsaken till detta är nog att jag upplever människoälskaren som en försvarsmekanism. Utifrån kan det kanske verka som om hon är ett uttryck för gott självförtroende, men i verkligheten fungerar hon snarare som täckmantel åt ett förskräckt litet knytt som gömmer sig djupt, djupt inombords.

(Have you seen the ass-kisser?)

Den där rollen man intagit blir ju som en slags fasad, som binder en till ett visst beteende. Vissa dagar är det inte bara läge för det beteendet. Du kan inte tvinga i högsta växeln en dag då du befinner dig i trögläge. Men vad gör man om man träffar på folk, som lärt känna den där duracellkaninen, en dag då man inte befinner sig i duracelltillståndet? Jag känner mig oftast som en bedragare, som lurat till mig nya bekantskaper på falska premisser. Att jag utgett mig för att vara en eldsjäl som ställer upp och hjälper och fixar, fast jag egentligen just den dagen knappt klarar av att knyta mina egna skosnören.

Eftersom jag är så ambivalent tänker jag mig att alla andra, eller åtminstone några andra, också är det. Men varför slänger det så mycket mellan de två växlarna? Och är det någon annan som också får en känsla av att de lurar andra att tro att man är någonting man inte är? (Tror detta är vad som kallas Impostor Syndrome, men vi skulle ju försöka hålla oss borta från en massa kategoriseringar och syndromifieringar hade jag tänkt...)

Muminbåten och skumpa i kombination sätter igång tankeverksamheten. Nu tänker jag fortsätta firandet på bästa sätt: Jag ska sitta och stirra in i väggen och inte tänka på alla ballonger, färger, ansikten, ljud och energier som flygit omkring mig under de senaste 48 timmarna. Alla behöver vi nolla på vårt eget sätt.

01.05.2016 kl. 15:54

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/