Lär dig vara högkänslig + dokumentärtips!

Det är lite på ett år sedan jag började inse att jag är en högkänslig person. I början kände jag mig tveksam över att kalla mig själv för högkänslig, eftersom det både var lite pinsamt att erkänna, och för att jag inte tycker om att uttala mig om saker jag är 100 % säker på – vilket ironiskt nog är en typisk HSP-grej att göra. Men idag känner jag mig mer övertygad än någonsin om att jag är högkänslig, att jag reagera starkt och ofta omedvetet på världen som kretsar runt omkring mig. Under detta år har jag lärt mig en hel del om mina behov och hur jag ska dra nytta av de känsliga dragen i mig.

Att själv inse att jag är högkänslig fick mig att vilja dela med mig om kunskap om personlighetsdraget, eftersom min egen högkänslighet varit ganska destruktiv på många sätt. Den här bloggen uppstod just för att jag ville berätta för andra om hur man som högkänslig kan lära sig acceptera sin känslighet och leva med den. Högkänslighet är inte negativt per automatik, men försöker man förtränga sin högkänsliga sida kan det leda till rätt många problem. Jag är givetvis själv ett utmärkt dåligt exempel på hur det kan gå när man förtränger sina känslobehov. Du har hört mig joma förr... Depression, utmattning, jaadi, jaadi jaa. Men allvarligt talat så är det väldigt tuffa saker att ta sig igenom, och om jag bara fattat tidigare att jag är superkänslig och att det är vad som orsakar ångest, om jag förstått och tillåtit mig själv att göra saker på mitt eget sätt, så hade jag eventuellt besparats den tid jag fått tillbringa i mitt personliga lilla minihelvete.

Som jag redan nämnde tyckte jag det var pinsamt att vara tvungen att medge att jag är högkänslig, men jag gjorde det (i alla fall någorlunda) offentligt här på bloggen för att det verkligen skulle kännas som ett officiellt tillkännagivande som jag måste kunna stå för. Pinsamheten berodde nog på att jag själv kommer från en bakgrund där "mjuka värden" inte värdesätts speciellt högt, utan där hårt arbete i det tysta är en dygd man inte ska skryta med. Att tala om känslor och upplevelser har alltid varit väldigt viktigt för mig, men jag har aldrig riktigt fått lära mig hur jag ska göra för att uppfylla mina känslomässiga behov. Idag känns det fortfarande lite nolo att både prata och skriva om känslor, men har fattat att det är ett måste för mig. Så jag drar en djup suck och låter det rinna av mig.

Den högkänsliga person som inte får eller kan ge tillräckligt med utrymme för sin känslosamhet blir lätt utmattad och inåtvänd, då stimulansen man plockar upp under dagen blir allt för uttömmande. Förstår man inte att social interaktion, dåliga planerade arbetsmiljöer, livlig centrumtrafik eller andra människors känslor hela tiden pockar på ens uppmärksamhet, förstår man inte heller att man faktiskt behöver återhämta sig efter en vanlig vardag. Ännu mindre förstår man hur mycket återhämtning man faktiskt behöver. Sömn och aktiv vila är den högkänsligas bästa vänner, och ärligt talat så uppskattar jag verkligen att jag nuförtiden har en bra ursäkt att få ta det lite chill.

Den som misstänker att hen själv är högkänslig råder jag att ta  sina aningar på allvar (är du högkänslig har du typ världens bästa intuition så det är bara att lita på den) och inte falla för jantelagen, som jag beskrev i förra inlägget. Att vara högkänslig har fler fördelar än nackdelar, men du måste acceptera de dåliga sidorna som högkänsligheten för med sig för att kunna komma åt de extremt fördelaktiga goda sidorna.

Det tar kanske ett år, kanske 10 år, kanske en hellivsålder att lära sig, men missa inte chansen att lära dig leva ett högkänsligt liv.

Missa inte heller chansen att se dokumentären "Erityisherkät" (originaltiteln: Sensitive - the untold story) som nu går att se på Yles Arenan. KLICKA HÄR FÖR ATT SE DEN!

26.04.2017 kl. 21:44

Things to live by

Måste skriva ner de här innan jag glömmer dem. Jag VEEEET att dessa så kallade pinterestcitat är lite fåniga och inte ska tas alltför bokstavligt, men dessa mantran eller motton eller vad man nu ska kalla dem är sådana som flera gånger hjälpt mig att få lite sinnesfrid och lugnat ner mina irrande tankar.

"Allt har sin tid" (Ursprungligen från predikaren, men jag har lärt mig uttrycket från Emil i Lönneberga. Jag tolkar att budskapet är att man inte hinner med allt. Livet handlar ofta om att prioritera. Det finns en tid för motstånd, det finns en tid för avkoppling, det finns tid för sorg, det finns tid för glädje. Hjälper mig att tillåta att jag känner som jag gör, eftersom jag vet att känslan är övergående)

"Det är inte så farligt" (Det här mantrat måste man använda i rätt kontext. Användbart när man har svårt att fatta beslut och är rädd att välja fel, eller när man ser sina egna tillkortakommanden som det mest generande och pinsamma i världen. Hjälper mig också att kliva ur situationer och se på min nervositet och oro utifrån, för att kanske kunna se på det genom väna och småleende ögon)

"Find what feels good" (Adriene, som upprätthåller Youtubekanalen "Yoga with Adriene": 

Rekommenderar varmt åt alla som har lust att prova på yoga. Hon har något för alla)

(Detta, kan kanske ersättas med "You gotta do what you gotta do". Men det här är bokstavligen vad jag gör när jag måste kavla upp ärmarna)

Jag känner att den här lista kan fyllas på i det oändliga! Har du motton du lever efter? Dela gärna med dig! Ska försöka hålla listan uppdaterad.

12.03.2017 kl. 09:41

Test: Är du HSP?

Vill du ta reda på om du är en högkänslig person?

På nätet kryllar det av av olika slags psykologiska test, också sådana som hjälper en att avgöra om man är HSP eller ej. Hur pålitliga de här testerna är får var och en själv avgöra, men tumregeln här är väl som med de flesta test online: ta inte något test 100 procent för givet. Det är svårt att förhålla sig objektiv till frågorna i dessa test då man vet vad det är man är ute efter, och detta styr antagligen svaren - medvetet eller omedvetet - åt det håll man önskar. Testerna är snarare riktgivande, och man kan ta hjälp av dem för att förstå sig bättre på vad högkänslighet innebär. För övrigt så vet den högkänslige oftasta, tack vare sin intuition, om hen är högkänslig eller inte utan några som helst test, bara hen är medveten om fenomenet. Förmodligen säger intuitionen lika mycket, om inte mer, om personens känslighetsgrad än vad testerna gör. Alltid skönt att få sina aningar bekräftade dock!

Här nedan kommer två test som verkar påligtliga och seriösa och som kan hjälpa dig på traven med att reda ut om du i själva verket är högkänslig.

Danska Ilse Sand är en ny bekantskap för mig inom HSP-forskningen. Hon jobbar som psykoterapeut och teolog, men har också gett ut boken "Älska dig själv - en bok för särskilt sensitiva och andra känsliga själar" (någon som läst den?). Hennes test hittar bakom denna länk:
http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/hsp-test/

The one and only, Elaine N. Arons (fotnot: alltså hon som myntade begreppet Highly Sensitive Person) test är väldigt simpelt och går snabbt att fylla i:
http://hsperson.com/test/highly-sensitive-test/

Om man hellre vill svara på frågorna på svenska har den före detta ordföranden för Sveriges förening för högkänsliga (SFH), Else Marie Bruhner, en översättning på sin hemsida:
test - Högkänslighet

På Elaine N. Arons sida hittar man dessutom test för att ta reda på om ens barn är högkänsligt samt om man är en sensationssökande HSP.

Så, nu är jag nyfiken. Var ligger du på HSP-skalan?

Och som referens, i Ilse Sands test fick jag 110 idag och 90 igår (som sagt, ingenting är skrivet i sten) och i Arons test kryssade jag för 22 rutor idag mot 19 igår.

 

29.06.2016 kl. 22:34

Skapa sig sitt eget jobb?

Dagens inlägg ÄR BASERAT PÅ NÅGONTING ANNAT ÄN BARA MITT GRUBBLANDE! Tjohej! Det här har vi väntat på!

Min inspiration kommer härifrån: 

 

(Nå nu har jag ju verkligen höjt ribban. Hänvisningar! Gosh!)

Om inte mitt pladder känns lockande, så ta i alla fall och bekanta dig med Andy Morts blogginlägg som behandlar hur det är att skapa sitt eget jobb som högkänslig.

En av de mest utmanande frågorna för en högkänslig är väl den om vad fan man egentligen kan jobba med. Det är det säkert många som undrar. Men till skillnad från att bara helt enkelt inte veta vad man vill jobba med så vet den högkänsliga precis vad han eller hon brinner för. Svårigheterna med jobbvalet har för den högkänsliga snarare att göra med de yttre omständigheterna eller arbetets karaktär.

För det första. Dagens arbetssituation känns ibland som ett skämt. I alla fall om man är ung, bor i huvudstadsregionen och letar sommarjobb - utan kontakter. Då har du knappast råd med att vara kräsen, att bli erbjuden ett jobb är en lottovinst oavsett om arbetstiderna suger eller lönen är obefintlig.

Jag tillhör de lyckligt lottade, jag som har mitt jobb på muminbåten. Jag behöver inte längre armbåga mig fram för att få ett jobb jag inte har särledes mycket intresse av, utan kan känna mig nöjd och bekväm med att ha ett jobb som jag tycker om och dessutom är fördelaktigt på många sätt (...jobba till havs på sommaren. Just saying). Lita ändå på mig när jag säger att jag vet vad det innebär att inte ha en muminbåt att gå till. Innan jag började jobba till havs hade jag verkligen kämpat med att hitta någonting över huvudtaget. Jag är så otroligt, otroligt tacksam över min arbetsplats, och jag älskar verkligen mitt jobb.

Och här tänker jag ju smidigt nog sticka hål på den bubblan. Men missförstå mig rätt. Allt det jag sade ovan stämmer! Men trots att jag älskar mitt jobb så hatar jag det också. Eller hatar jobbet gör jag väl inte i sig, men hatar att jag inte alltid hanterar livet ombord. Jobbet består både av höga toppar och djupa dalar, om vi säger så.

Att vara högkänslig och jobba i en så stimulerande miljö som ett kryssningsfartyg, det är ett emotionellt självmord kan jag säga. Nämnde i ett tidigare inlägg (som jag skrev precis efter att jag gått av båten dessutom tror jag) hur hopsig jag blir av att vara ombord. Tja, jag ser det som en reaktion på att jag har befunnit mig i något som liknar en cirkus i lite för många dygn. Men "hopsig" blir jag bara i bästa fall. Inte sällan händer det att övervarvet skruvas upp så mycket att jag helt tappar kontrollen över mitt liv, eller att jag blir så slutkörd att jag blir handlingsförlamad på obestämd tid. Att bli handlingsförlamad är väl den sunda reaktionen som jag borde bejaka antar jag, jag menar, det är inte fel att känna sig trött efter en 80-timmars arbetsvecka. Det är sunt

På grund av detta vet jag att jag inte kommer att kunna jobba på muminbåten för evigt. Det är ohållbart för en person som mig. Faktumet att jobbet är tillfälligt är det som gör att jag klarar av det.

Utan att spinna alltför mycket vidare på den tråden försöker jag komma in på mitt "för det andra": Det här med att vara högkänslig och hitta en fungerande arbetsplats åt sig är inte lätt alltså! Min arbetsplats är kanske rätt extrem vad kommer till känslighetstolerans, men det går inte att neka att de flesta lättillgängliga jobb kräver att man fixar högljudda, stökiga miljöer där det händer många saker samtidigt och i högt tempo. Den högkänsliga som vill göra sitt arbete omsorgsfullt och noggrant känner sig pressad av omständigheterna och tidspressen, vilket sorgligt nog oftast leder till att arbetet inte alls blir gjort och att den högkänsliga känner sig riktigt, riktigt usel efteråt. Till och med riktigt lätta uppgifter blir alldeles omöjliga att genomföra. Min handstil blir till exempel totalt oläsbar ombord, inte för att det gör någonting, för sannolikheten att jag ens skulle klara av att stava fram ord och bilda hela, samanhängande meningar när jag är på jobb är minimal. Mitt dubbelliv alltså... Blivande modersmålslärare i land, analfabet ombord.

Det här kunde man ännu utveckla till en "men ryck upp dig och sluta älta"-diskussion. Jag medger att jag själv är skyldig till den typen av kommentarer, riktade främst till mig själv men också till andra. Jag förstår att det kan anses vekligt att påstå att man inte "klarar av" ett jobb. Å andra sidan uppfyller knappast en högkänslig person sin potential om jobbmiljön gör henne eller honom stressad, en potential som andra kan ha nytta av i rätt sammanhang. Det handlar alltså inte bara om att bejaka en högkänslig persons krav, utan också om att hitta rätt människa för rätt uppgift. 

Om det nu är svårt att hitta ett fungerande jobb åt sig, vad kan man göra? Det finns åtminstone en relativt enkel lösning på problemet. Man skapar sig sin egen arbetsplats. Men som mr. Mort bakom länken där uppe säger, så rimmar oftast vår uppfattning om "business" illa med känslighet. Också här möter man utmaningar av samma sort som i andra arbetsformer. Skillnaden är att man som enskild näringsidkare har kontroll över situationen. Man har möjlighet att forma och påverka sin egen miljö så att den fungerar optimalt för en själv.

Att ta steget mot att starta upp sitt egna känns ändå väldigt skrämmande tycker jag. Oavsett vad mr. Mort säger. Jag vet vad jag vill göra, jag vet bara inte riktigt hur det arbetet ska se ut. När det kommer till kritan så är jag ändå rätt säker på att jag bara har ett alternativ. Egentligen borde jag bara ta steget åt det håll som känns rätt. Frågan är om jag vågar?

28.05.2016 kl. 17:42

Två "resurser" du bör veta om

Det kliar alldeles för mycket i fingrarna på mig för att kunna låta bli att skriva mer om högkänslighet, så jag fortsätter bloggandet i rask fart. Antagligen kommer min nyhetsiver att lägga sig så småningom men så länge det bara sprutar ut ämnen att skriva om ska jag försöka se till att dessa också blir publicerade blogginlägg . 

Idag tänkte jag skriva om varifrån jag lärt mig om högkänslighet och också tipsa om olika resurser (oh, mommopoäng till mig som använder sådana ord) som man kan utnyttja för att förstå sig bättre på vad högkänslighet innebär.

(bilden: I surely do like my resources...)

Kvinnan som myntade begreppet "Highly Sensitive Person" (HSP) heter Elaine Aron och är psykolog som forskat i ämnet sensitivitet sedan 1991. Sensitivitet kallas i vetenskapliga sammanhang för "Sensory-Processing Sensitivity" (SPS) och - fritt översatt av yours truly featuring Google Translate - kunde det på svenska heta "Känslighet för sinnesbearbetning". Eventuellt finns det en officiell vetenskaplig term för fenomenet också på svenska, men just nu låter jag Googles version duga. Den riktiga termen kommer kanske emot senare. Elaine Aron har skrivit boken "The Highly Sensitive Person" som kan betraktas som högkänslighets heliga Graal ("almost 1 million copies worldwide, in 17 languages").

Elaine Arons hemsida om den högkänsliga personen länkar jag här:
http://hsperson.com

Jag råkade komma över hennes bok en sommar för rätt så många år sedan. Jag läste utvalda delar av den och kände igen mycket av det hon beskrev i mig själv. Trots detta vågade jag ännu inte riktigt se mig själv som en högkänslig person, ni förstår, jag har en tendens att självdiagnostisera mig med de mest underliga åkommor och ännu i det här skedet såg jag högkänslighet som någon slags mental sjukdom. Vilket det inte är. Högkänslighet är ett personlighetsdrag, eller ett slags temperament som man talar om i psykologiska sammanhang. Mer om detta i ett kommande inlägg (jag sa ju att jag har hur mycket som helst jag vill berätta om).

Den resursen som verkligen förändrade hela min uppfattning om högkänslighet var dock en podcast som heter "The Highly Sensitive Person Podcast". Jag har lyssnat på podden från ITunes och den verkar enligt hemsidan även finnas tillgänglig via någonting som heter Stitcher. Om ingen av dessa är ett fungerande alternativ för dig går det även att lyssna på avsnitten direkt via hemsidan:
http://highlysensitiveperson.net
(skriver du /hsppodcast efter adressen kommer du direkt på avsnitten)

Och hörni. DET HÄR ÄR SÅ BRA! Alltså jag vet inte hur jag ska formulera mig för att vara tillräckligt övertygande, men om du upplever att du kanske är högkänslig men inte är riktigt säker, om det känns olustigt att karakterisera sig själv som känslig eller om du helt enkelt vill lära dig mer om vad högkänslighet innebär - LYSSNA PÅ DETTA!

Kelly som driver podden gör ett otroligt bra jobb och är lätt att lyssna på. Dessutom finns det massvis med avsnitt redan tillgängliga så det är bara att köra högkänslighetsmaraton så snart man bara kan (det var det jag gjorde). Avsnitten varierar i längd. Då Kelly intervjuar högkänsliga personer kan avsnitten visserligen bli nästan en timme långa, men de vanliga poddarna är oftast under 10 minuter. Och visst är podversionen ett tacksamt format. Mycket information på kort tid. Det är konkret och beskrivande vilket gör att det inte heller blir så känsloladdat, vilket jag uppskattar. Alltför mycket känslor hade nog dragit ner trovärdigheten på podden, och då ämnet redan i sig är högkänslighet så är det bra att Kelly håller en saklig men ändå avspänd ton. Avdramatiserandet av ämnet är precis vad som behövs för att man själv ska våga acceptera att man själv är högkänslig. Det är liksom ingenting märkvärdigt (inte introvert-hipster-coolt som jag pratade om i förra inlägget).

Jag märker att mina inlägg lätt blir långa eftersom jag har så mycket att berätta, men tiden rinner iväg så jag får lov att sätta punkt för denna gång. Som tur lyckades jag få med de "resurser" (alltså suck, måste utveckla min vokabulär) som har betytt mest för mig, men det finns mycket mer att upptäcka. Om det skriver jag mer om i ett senare tillfälle.

 

21.04.2016 kl. 08:28

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/