Smärtstillestånd

För några dagar sedan vaknade jag med en molande värk i kroppen. Höfterna, knäna, nedre ryggen, axlarna och nacken känns spända och tunga, febriga. Orsaken var främst hormonell, men jag vet också att sömnbrist, kyla och de senaste dagarnas fuktiga väder påverkade kroppen. För att inte tala om stressen. Denna eviga stress och nervositet jag alltid verkar gå och bär på.

Jag hatar att ha ont, för det tar inte många sekunder för smärtan att utvecklas från att vara enbart fysisk till att också ta över mitt mentala mående. Det känns hopplöst att leva när det gör ont. Det onda drar över en som en blytung matta som sprider bitterhet och cynism. Man vill bara gråta och få det att försvinna, och ända kuren är att se till att man vilar, håller sig varm, tar det lugnt. Har tålamod.

Jag delar in mitt liv i två delar, tiden före och tiden efter jag blev frisk från depression. Jag mår bra nu, men upplever att sjukdomen gav mig bestående men som fortfarande påminner mig om var jag en gång varit. Det här med smärta är en sådan grej. Jag minns inte att jag tidigare upplevde smärttillstånd av det här slaget. Jag tycker också att min känslighet, koncentrationsförmåga och min stresstålighet blev sämre efter depressionen och uppbyggandet av den nya självbilden pågår nog fortfarande för mig. Jag är inte längre den människan jag en gång varit.

En hel del har jag ju lärt mig under de senaste åren, hur jag fungerar, vad jag behöver, vad jag helst ska undvika. Det här med att kunna lyssna på sin kropp är helt bra förmåga, men ibland uppstår det konflikter med omvärlden när jag försöker dra gränser. Om jag till exempel upplever att jag behöver vila och därför skjuter upp att göra en uppgift så upplevs detta förmodligen irriterande av någon som berörs av att ifrågavarande uppgift blir utförd. Lever jag däremod alltid upp till andras förväntningar och viljor (det vill säga utför uppgiften inom utsatt tid) så offrar jag någonting jag själv behöver.

Jag är väldigt bra på att tacka ja åt höger och vänster. Egentligen borde jag tacka nej till allting, för så fort jag gått och lovat något slår prestationsångesten och paniken igång. Jag blir väldigt lätt stressad eftersom jag av någon obegriplig orsak går och tror att jag aldrig kommer att kunna leva upp till några förväntningar. Min kropp reagerar ofta fysiskt på stress. Det är lite som att ha träningsvärk, ledvärk och narkolepsi samtidigt.

Ännu har jag inte lärt mig att bejaka min livslust i passlig mängd, så att jag åtminstone skulle slippa smärtan. Men det är svårt. Hur mycket jag klarar av beror mycket på situationen, och ibland går det helt enkelt inte att förutspå om någonting kommer att vara "för mycket".

Jag vill alltid ha lite mer utav livet. Men ibland borde jag bara vara nöjd med vad jag har. Och det är väl både på gott och ont som kroppen gör mig påmind om att jag inte behöver ta på mig mera än vad jag klarar av.

Publicerad 03.11.2017 kl. 10:16

Dimman tätnar

Jag tycker egentligen inte om att klaga och ännu mindre om att göra bloggen till någonslags allmän klagomur, men just nu i denna stund är jag så less på mitt mentala tillstånd att jag inte kan annat än tänka på elefanten i rummet och bara måste få låta tankarna rinna av mig.

För några veckor sedan blev jag sjukskriven eftersom allting bara snurrade och jag gick omkring i ett panikartat tillstånd utan någon större orsak till det. Nåväl, panikkänslan gick över med lite sjukledighet, men jag puffades tillbaka på jobb efter bara fyra dagar och fick fortsätta jobba enligt bästa förmåga.

Det gick riktigt bra att vara på jobb. Med tanke på omständigheterna. Det var helt okej. Sedan jag varit tillbaka från jobbet har jag bara hängt hemma - men med en helt ny person i knutarna, och även om det är något av det bästa som någonsin hänt mig så är det samtidigt väldigt tungt att anpassa sig till någonting som känns stort och nytt. Till att ha någon annan där, någon som inte är jag.

Känslan av otacksamhet alltså. Varför kan jag inte bara vara glad och tacksam och lycklig som vanligt folk?

Min hjärna befinner sig för var dag som går i en allt tätare dimma. Jag minns inte vad jag gjorde några dagar bakåt, vet inte vad jag kommit överens om att göra några dagar framöver. Jag sitter och skriver på min kandidatuppsats utan någon som helst uppfattning om vad det är jag skriver om. Jag går omkring i ett töcken, känner mig bakfull, dement och trött alla tidpunkter om dygnet, vet inte hur mycket eller om jag sovit alls.

Känner mig sjuk utan att vara det. Litar inte på mig själv. Jag kan inte fixa någonting snabbt. Allting jag gör kräver åtskilliga mängder kraft och koncentration.

Problemet är att det inte finns någon quick-fix. Ingenting som ger tillfällig lättnad. Jag tror jag vet vad som hjälper i det långa loppet, men jag stressar över att ge återhämtningen så mycket tid som den behöver, jag stressar över att ge mig så mycket tid som jag behöver. Inte vet jag heller om jag klarar av att ta hand om mig själv med den tid jag har till befogande. Jag vill bara leva mitt liv liksom. Varför känns det alltid som om man bara förbereder sig inför det egentliga livet som ska börja bara man gjort allting i ordning först?

Någonstans läste jag att hjärndimma försämrar de kognitiva förmågorna, att man tappar självförtroendet och att man därför blir deprimerad och ledsen. Jag känner definitivt av de försämrade kognitiva förmågorna och att jag därför bemöter omvärlden antingen med spelad entusiasm (för att ingen ska lägga märke till vilket vrak jag egentligen är) eller med ett väldigt osympatiskt och introvert förhållningssätt till den andra (men hellre väljer jag att inte träffa någon alls).

Min hjärna är så trött. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag behöver. Bara låt mig drömma mig bort en stund. Ett halvår eller så.

 

 

 

Publicerad 11.08.2017 kl. 13:15

Till nära och kära

Hej igen från mig. Jag går direkt in på ämnet. Redan i maj fanns det tecken på att jag är på väg mot en ny utbrändhetsvägg, och visst gick jag rakt in i den. Idag blev jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet, och som alltid känns det jobbigt, otacksamt och fruktansvärt förnedrande att inte klara av livet så som jag föreställer mig att normala människor gör.

Jag försöker hålla anklagelserna ifrån mig själv och från andra. Det är ingens eller ingets fel att det blir så här. Men det går ändå att lära sig från sina misstag. Jag ska lära mig säga ”Tyvärr, jag kan inte”. Jag har förmodligen lovat bort mig åt alltför många håll. Ärligt talat har jag tappat räkningen, jag har ingen aning om vem jag stämt träff med, när jag sagt att vi ska ses (förmodligen ”i augusti” eftersom det varit mitt standardsvar i ett par månader) och var vi borde träffas. Om du hör till en av dessa personer: FÖRLÅT! Jag ber om ursäkt att jag inte lyssnat på varningsklockorna, och tyvärr är jag tvungen att ställa in. Åtminstone om det kräver någon slags arrangemang från min sida.

Med detta sagt så har ändå de senaste månaderna på alla sätt varit fantastiska. Jag har rest, träffat nya människor, firat med vänner, lärt mig språk, tänjt på mina egna gränser, gjort saker jag aldrig provat på förut och allra minst, hittat kärlek. Studier, jobb, träning och andra vardagssysslor har fått ta ett steg åt sidan, vilket gjort mig alldeles kållrig eftersom de ändå ligger och gnager i bakhuvudet. Jag känner att jag som en enda person aldrig räcker till, och jag har så svårt att tacka nej till det livet erbjuder. Det bor en arrogant liten högljudd djävul inuti mig som får mig att tro att jag kan göra allt. Denna arrogans ber jag om ursäkt för. Denna arrogans leder till att jag slutligen isolerar mig från andra och den gör mig distanserad. Den gör mig sjuk. Det är inte så jag vill vara, men jag kan inte annat.

Det jag saknar just nu är fast mark under fötterna, en stadig grund att stå på och en försäkran inuti mig själv att allting kommer att bli bra. Jag ska försöka ta det lugnt, samla mitt fokus och släppa kraven. Kropp och själ behöver få vila. Jag är ledsen att det blev så här.

Publicerad 21.07.2017 kl. 15:37

Plågsam överstimulans

Elaine Arons "Den högkänsliga människan" (på svenska av Egia förlag 2013) var när den först kom ut på engelska den bok som öppnade upp högkänslighet för en vidare publik. Den boken tröstläser jag för tillfället, eftersom ett första maj-kryddat arbetspass på båten åter igen varit droppen som fått bägaren att rinna över. Redan innan jag klev ombord mådde jag dåligt eftersom det har varit mycket på gång under de senaste veckorna och kände mig riktigt stressad, och nu efteråt känner jag mig så utmärglad på livslust och ork att jag bra kan tänka mig att bara sitta inomhus fram till juni.

"För att kunna stoppa det här övergreppet måste man först erkänna att det är just det det är. Det hjälper också om du kan hitta vilken del av dig själv som begår övergreppet. Den del som har gått med på samhällets perfektionsnorm? Som vill överträffa en bror eller syster? Som vill bevisa att det verkligen inte är någonting fel på dig eller att du är "för känslig"? Som vill vinna föräldrarnas kärlek eller kanske bara få en blick åt ditt håll för omväxlingens skull? Som behöver bevisa att du är begåvad som de tror att du är? Eller som tror att världen inte kan överleva utan dig? Eller att du kan kontrollera allting och är perfekt och odödlig? Det finns ofta en viss arrogans inblandad, även om det kan vara någon annans arrogans gentemot dig."

Aron, 2013

Och visst bjuder boken på tröst och bekräftelse. Då man är för överstimulerad för att kunna prata, för att tåla solljus och för att vara bland människor känns tillvaron lite mindre plågsam av att få läsa om högkänslighet och orsakerna till att man ibland inte klarar av att ratta livet. Den här boken ger den förlåtelse man själv har svårt att ge sig.

"Eftersom du går ut i världen och omedvetet letar efter den där länge efterlängtade tryggheten, utan en omfattande erfarenhet av det du söker, upprepar du ofta samma välkända misstag."

Aron, 2013

Aron är tydlig med att påpeka att den högkänsliga personen visserligen lider en hel del på grund av sitt personlighetsdrag, men likväl är högkänslighet en fördelaktig egenskap bara man förvaltar den rätt. Ibland upplever jag dock att det är påfrestande att kalla sig själv "högkänslig" för då känner jag press på att faktiskt utstråla de goda sidorna - att vara den där hypersensitiva, empatiska karaktären som sprudlar kreativitet. Sådan kan jag visserligen vara, men bara vid ytterst speciella tillfällen, då omständigheterna är sådana som fungerar för mig. I de allra flesta situationer (ute i riktiga världen bland människor alltså) är jag alltid lite nervös och stressad, alltid lite på tårna, och därför oftast väldigt omottaglig för signaler eller händelser som kan vara rätt så tydliga runt omkring mig. Ju längre period utan möjlighet till avstimulans, desto större sannolikhet att min kropp och hjärna bara lägger av. Som nu.

"Vidare ledde din känslighet för andras obehag, ogillande eller vrede troligtvis till att du snabbt lärde dig att följa alla de regler så perfekt som möjligt och undvika att göra fel. Att du ignorerade många av dina normala mänskliga känslor – irritation, frustration, själviskhet och ilska. Eftersom du var så ivrig att vara till lags kunde andra bortse från dina behov, fastän de egentligen många gånger var större än deras. Detta skulle bara ge mer bränsle åt din ilska. Men dessa känslor kanske var så skrämmande att du begravde dem. Rädslan för att de skulle bryta loss blev ytterligare en källa till "irrationella" rädslor och mardrömmar."

Aron, 2013

Att tänka gör ont just nu. Att försöka anpassa sig till situationer jag själv inte har kontroll över känns överväldigande. Det jag ska göra är meditera, yoga, sova.

Och kanske tröstläsa lite till.

Publicerad 02.05.2017 kl. 20:54

Lista mot överstimulans

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag älskar listor. Här kommer en lista skriven av en smått (läs: galet hypermaniskt) överstimulerad typ som behöver påminna sig själv om vad som hjälper när livet snurrar i maxfart.

1. Låt bli att tugga tuggummi. Malandet går rakt ut i käklederna, spänner dem ytterligare och leder till en dominoeffekt av spända käkar och axlar, huvudvärk och sömnproblem. Det kan kännas som en tillfällig lättnad att få tugga på tuggummi vid stress, men nackdelarna överöser snabbt fördelarna.

2. Undvik koffein. Koffein stimulerar. En överstimulerad person behöver *surprise, surprise* ingen extra stimulans. Jag älskar kaffe och hatar denna punkt.

3. Träna lätt. Du får gärna aktivera musklerna men kör nu inte värsta bodybuildingpasset (haha, jag får det att låta som om det är någonting jag ofta sysslar med. Men som allmän rekommendation liksom. Ta inte i för hårt). Yoga är bra. Pilates säkert också. Det ska kännas men inte vara uttröttande. 

4. Läs en bok. Helst en roman.

5. Sov! Och ibland kan det vara jobbigt med sömn som en punkt eftersom det lätt leder till att man känner att man borde sova men inte kan för att man är så upp i varv, men bara lägg dig ner när du känner dig trött och se vad som händer. De bästa tupplurerna har jag tagit med musiken spelandes på hög volym och alla lampor tända. Jag har bara råkat lägga mig på sängen och slumrat till. SÅ. SKÖNT.

 

Nu hinner jag inte med fler punkter för arbetet kallar (maxfart som sagt) men lovar att jag ska jobba medvetet, metodiskt och bara göra en sak i taget. Styrka i sinnet!

Publicerad 29.04.2017 kl. 13:18

Ilska

Jag blir sällan arg men har stunder då jag upptas av att vara rent sagt förbannad. Det är kanske inte så bra att bli arg i största allmänhet, inte på andra människor och i synnerhet inte på sig själv, men jag är faktiskt jäkligt besviken på min helvetes, jävla, söndriga kropp som reagerar omedelbart på minsta lilla påfrestning.

Igår firade vi vår lilla ämnesförenings årsfest, och hela uppladdningen inför festen blev för mycket att hantera. Utan att gå in på närmare detaljer så kände jag mig ungefär som en smutsig, sur golvtrasa igår morse (min combo består av lika delar psykisk och fysisk misär). Som tur blev lite bättre när vi väl började ställa i ordning inför "galan", men kände mig nog rätt så urvriden under hela kvällen.

(Alltså man kan ju på något sätt trivas och ändå inte samtidigt. Det är underligt. Förmodligen ligger lycko- och nedstämndhetskänslorna lite för tätt intill varandra i hjärnan på oss människor - åtminstone hos mig. De smittar av sig på varandras områden. Ett släng av känslomässig schitzofreni är vad det känns som...)

Allt gick ju riktigt bra till slut, men det som fick mig att koka var den där hopplösheten av att ständigt påminnas om att vara tvungen att leva ett halvneurotiskt, uppstyrt och kontrollerat liv, som verkligen kretsar kring att inte stressa. Det är vad mitt liv går ut på i huvudsak, men eftersom det har visat sig att ett liv utan stress är det enda jag klarar av, så är det bara att godkänna faktum. Inget cred för en livsstil som denna kan jag garantera. Balans är såklart någonting eftersträvansvärt, men det är krävande att ständigt försöka hålla sig till en lämplig nivå påfrestningar.

Jag vet aldrig om det kommer att bära eller brista.

Publicerad 26.03.2017 kl. 11:43

Pessimistyogist

Ska delta i Helsinki Jooga Festival om någon timme. Har tvetydiga känslor inför det här. Yoga är någonting jag gör i det privata. På mitt eget sätt. Ingen annan har någonting med det att göra.

Det kommer att vara konstigt att gå på en festival där det finns mycket folk och gå på pass som andra människor deltar i. Det känns ovant. Hur ska jag kunna koncentrera mig när det är massor på gång runt omkring? Hurudan stämning är det på en yogafestival? Är det upptempo och intensivt, eller gör yogagemenskapen att det kanske är lugnare än det är på mässor vanligtvis?

Jag är rädd att jag börjar hata yoga.

Hej,

mvh. Pessimisten

 

Publicerad 25.02.2017 kl. 09:51

"Keskusteluryhmä murehtijoille"

Med risk att det här inte blir någonting eftersom jag knappt sovit alls förra natten, tänkte jag ändå försöka skriva. Jag vet inte ännu riktigt om vad, men låt gå för det, vi kan kalla det här ett konstnärligt experiment. Ett tankeflöde som är så där passligt suggestivt, som bara väller fram och inte går att hejda. Eller så är det rent tvärt om, att jag inte få någonting ur mig.

Det är någonting som bubblar inom mig. Det är oro inför en sommar som antingen kan bli alldeles fantastisk eller riktigt, riktigt tung. När det blir vår och ljust går det alltid på samma sätt. Plötsligt går jag på övervarv och planerar in mer än jag egentligen orkar med, mer än jag vet att jag hanterar. Jag lever i någonslags önskedröm om att jag är en sådan där cool avslappnad typ som fixar att bara ta sitt pick och pack för att gå världens alla äventyr till mötes med öppna armar.

Men jag är inte sån. En gång såg jag en liten annons: "Keskusteluryhmä murehtijoille". Och jag insåg: "Jaha, det är en sån jag är!". En grubblare. En ängslig en. På sätt och vis var det skönt att se annonsen för då förstod jag att vi är flera som ängslas. Att man inte är ensam om det. Men visst kändes det lite ledsamt också att förstå att man nog mest lurat sig själv att tro att man en dag bara hux flux ska genomgå en förvandling och bli DEN STORA LIVSBEJAKERSKAN.

Henne får jag nog säga adjö till. Men jag tycker ändå det är orättvist mot mig själv att bara godkänna att jag blir ängslig när det händer mycket, och på grund av det tacka nej till de möjligheter som erbjuds. Ängsligheten har fått mig att tacka nej så många gånger tidigare att jag inte alltid orkar bry mig om att den finns där och försöker påverka mina beslut. Någon gång måste man bara vara en, tja rebell är lite väl starkt, men trotsig typ åtminstone.

Jag tror jag behöver en "keskusteluryhmä murehtijoille". Bara så man får vädra ängsligheten lite nu som då, det är så mycket lättare att behandla grubblerierna lite mer uppbyggande sätt när man fått vrida och vända på dem en stund i friska luften. Och när man har gjort det, är nästa steg att omvadla det till komedi.

Får väl bli nästa inlägg det då. Komedi. Usch. När man kan älta och grubbla?

HERREGUD. NU. SÖMN.

Och bara som en liten fotnot. Min tanke är fortsättningsvis att jag ska skriva sjukt FIFFIGA inlägg om HSP-egenskaper, men jag är en slacker när det kommer till research, och jag vill faktiskt skriva ordentligt. Men för att hålla igång skrivandet kör jag såhär tills vidare. Sen i sommar när jag har hur mycket tid som helst till mitt förfogande och bara ska läsa och resa och jobba och göra rollarbete och skriva pjäser så ska jag göra en vettig reseach! Pinky promise!

Hoppas du slutade läsa för länge sedan. Tankeflödet kom ikapp mig.

God natt.

Publicerad 23.05.2016 kl. 22:05

Panikkontroll

Från att ha struttat omkring i ett härligt euforisk vårrus igår har jag övergått till att irra okontrollerat hit och dit i ren och skär förvirring idag. Vad hände? Jo, vår lärare i litteraturteori slängde fram slutuppgiften för kursen och gav oss en veckas tidsfrist. Jag hade precis förnöjt hunnit börja njuta av tanken att mitt liv verkat så otroligt harmoniskt och balanserat och fantastiskt (jo, våren är nämligen här) under den senaste tiden, och så behövdes det bara en liten smålömsk slutuppgift för att hela kroppen skulle slå om i panikläge. Min stresshanteringsförmåga är ett skämt.

(panik)

Så jag hanterade det på två olika sätt:

1) åkte direkt hem och stängde ut världen (musik, kaffe, en filt och en "bortglömd" telefon)

2) fortsatte skriva på en evighetslång lista jag börjat med tidigare under dagen, som jag egentligen inte kommer att ha så stor nytta av. 

Kan väl säga så här. Nr 1 kändes bra. Nr 2 var ett panikstyrt sätt att hantera situtionen på. Men jag fick någonting att distrahera mig med i alla fall.

Kanske min lista hjälper mig i min slutuppgift, kanske inte. Men hur det än blir med den där slutuppgiften så har jag nu hunnit andas och tagit och tittat på det hela ur ett lite vettigare perspektiv. Jorden kommer att fortsätta snurra runt sin egen axel oavsett vad som händer. Den tanken tar jag alltid till tröst när det sker för mycket på en gång. Jorden fortsätter snurra långsamt och metodiskt och universum bryr sig inte ett piss om mina hemuppgifter. Ibland är det väldigt uppmuntrande att göra sig påmind om hur obetydlig man är i det stora hela.

(think big.)

Ska försöka återkalla den underbara känslan jag hade igår istället. Känslan av gemenskap, tävlingsinstinkt, vår(!), sprudlande energi och kontroll över läget. Kontroll är min nyckel till sinnesfrid. Jag gillar kontroll så mycket att jag inte ens vet om det är genant att erkänna en sådan sak. Är det?

Kanske jag tar kontrollen över världen en vacker dag. Det vore inte så dumt. Måste nu bara se till att jag får lite kontroll över de här slutuppgifterna först.

Publicerad 28.04.2016 kl. 19:49

Att vara social och högkänslig

Dags att köra igång denna blogg och börja dela med mig av det jag vill berätta om. Jag ska försöka vara så ärlig och uppriktig som jag bara kan, men periodvis (eller ärligt talat mest hela tiden) så vill jag bara gömma mig för omvärlden och inte utsätta mig själv för onödig exponering. Så, trots att jag gärna vill underteckna allt jag berättar om med mitt eget namn och mitt eget fejs, så känner jag mig ännu inte riktigt bekväm med att göra det. Det är ju ändå stora, outgrundliga internet vi pratar om. Och allt som är stort och outgrundligt ger en högkänslig person nippor. Alltså tänker jag hålla mig själv "i det fördolda" en stund till och hoppas att det inte gör någonting för dig som läser.

Transportmedel för högkänslig

Till dagens ämne. Det sociala. 

Usch. Så tänker säkert många högkänsliga personer. Under senaste tiden har det blivit något av en trend att prata om att vara introvert och det har fått något av en cool hipsterstämpel i vissa sammanhang, men jag vill poängtera att introversion inte är det samma som att vara högkänslig. Enligt mig är en introvert person någon som inte får någonting ut av att vara med andra människor, utan trivs bäst för sig själv eller med ett begränsat antal nära vänner. Ibland ;)

Själv älskar jag tanken av att socialisera mig bland människor, jag VILL vara bland människor och umgås och ha det trevligt, men andra människor är någonting av det mest stimulerande som finns. Jag skulle kanske inte direkt kalla mig extrovert, eftersom jag behöver behöver rätt mycket tid för att styra upp tankarna efter sociala sammankomster, men jag söker mig nog oftare till gemenskaper än vad en introvert person skulle göra. Min poäng är i alla fall den att jag inte kommer att diskutera högkänslighet ur en extrovert-introvertperspektiv, utan nöjer mig med att konstatera att man som högkänslig kan vara antingen det ena eller det andra. Eller ligga någonstans mitt emellan.

Högkänslighet orsakar dock att man i sociala sammanhang ofta blir överväldigad av allting som är på gång samtidigt. Min hjärna har en tendens att "slå av" när jag till exempel är på fest och försöker mingla omkring bland alla som är där. Det är som om jag inte kommer ihåg hur man pratar eftersom min hjärna istället koncentrerar sig på att ta in vad alla andra säger, vilka diskussioner som är på gång, vilken musik som spelas, hur människor förflyttar sig mellan rummen, hur kläderna sitter på kroppen (om de sitter så mycket som en gnutta obekvämt så kan jag inte koncentrera mig på någonting annat på hela kvällen. Jag skulle aldrig kunna klä mig i en polotröja till exempel. En polotröja sitter aldrig rätt. Det är som att klä sig i ett strypgrepp), vem som känner vem sen tidigare och så är det ju alltid det här med belysningen. Belysning har kanske inte direkt med det sociala att göra, men visst blir man ju en aning uppgiven över att ens sociala förmågor påverkas av någonting så vardagligt som lampor. Suck.

En högkänslig person vill och behöver gå på fest lika mycket som någon annan, men tyvärr blir det lite för mycket ibland. Slutresultatet kan vara att man efteråt blir ledsen över att festen inte blev så rolig man tänkt sig eller att man börjar undvika sociala sammanhang. Man har ju konstaterat att man är ett hopplöst socialt missfoster (been there, done that!). Just det här är en av de viktigaste orsakerna till att jag vill skriva om högkänslighet. Det är inget fel att bli överstimulerad, men det kan vara bra att uppmärksamma att man faktiskt är en högkänslig person så man vet att det är överstimulansen som är orsaken till de negativa känslorna. När man är medveten om att man har en tendens till att bli överstimulerad kan man också lära sig dra gränser som hjälper en i de sociala situationerna.

(gå till www.savagechickens.com för fler serier. Hur roliga som helst)

Jag har försökt hitta tips på vad man som en högkänslig person kan göra när man känner att man håller på att bli galet överstimulerad och här är några plock som jag själv tar till hjälp när jag måste ge mig ut bland andra människor (medger att vissa av tipsen är avsedda för introverta personer, men jag var ju inte så noggrann med sådant som sagt).

Avslutar alltså mitt allra första inlägg (jippii!) med fem tips på hur man som högkänslig person blir en bättre festare:

1) Sätt en tidsgräns för när du går hem. Ger dig kontroll. Ger dig en tidsram. Ger dig en ursäkt att fly ifall det känns jobbigt. Men det viktigaste: gör att du kanske kan slappna av en aning då du vet på förhand när kvällen kommer att ta slut.

2) Ta pauser. Man får gå ut och andas frisk luft fast man inte är rökare. Njut av en stunds stillhet så är det lättare att fortsätta socialisera sig sen.

3) Tillåt dig själv att vara en betraktare. Man behöver inte delta i samtalen. Försök hitta en grupp som redan kommit igång med diskussionen och tillåt dig själv att vara den som bara lyssnar. Bär outsiderrollen med stolthet! Föreställ dig att du är den där mystiska främlingen som alla är beundrar i smyg. Att vara outsider kan vara sjukt roligt bara man tillåter sig att göra det med glimten i ögat.

4) Gå backstage. Hjälp värden. Förbered, städa, servera, öppna vinflaskor, agera fotograf - vad det nu kan vara som behövs. Det här är både uppskattat och ger dig någonting praktiskt du kan koncentrera dig på.

5) Prata med folk om hur det är att vara på fest. Okej, VARNING! Det här tipset kom jag på själv för en sekund sen och har ingen kvalitetsgaranti. Men det slog mig att det kanske kan vara ett bra samtalsämne att ta till (om huvudet slår blankt i sociala sammanhang som det gör hos mig) för att öppna upp diskussionen om sociala sammanhang och vad som är en bra fest. Break the ice, liksom. Kanske man i den diskussionen kan hitta en like som känner sig lika borttappad som man själv är? Lovar att prova på det här själv om jag får chansen till det!

Hej, det var det! Känner du igen dig? Finns det fler av oss högkänsliga i svenskfinland? Säg gärna hej ifall du också är högkänslig och dela gärna med dig av dina egna erfarenheter och tips.

Ha det bra tills nästa gång!

 

Publicerad 20.04.2016 kl. 17:26

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/