Plågsam överstimulans

Elaine Arons "Den högkänsliga människan" (på svenska av Egia förlag 2013) var när den först kom ut på engelska den bok som öppnade upp högkänslighet för en vidare publik. Den boken tröstläser jag för tillfället, eftersom ett första maj-kryddat arbetspass på båten åter igen varit droppen som fått bägaren att rinna över. Redan innan jag klev ombord mådde jag dåligt eftersom det har varit mycket på gång under de senaste veckorna och kände mig riktigt stressad, och nu efteråt känner jag mig så utmärglad på livslust och ork att jag bra kan tänka mig att bara sitta inomhus fram till juni.

"För att kunna stoppa det här övergreppet måste man först erkänna att det är just det det är. Det hjälper också om du kan hitta vilken del av dig själv som begår övergreppet. Den del som har gått med på samhällets perfektionsnorm? Som vill överträffa en bror eller syster? Som vill bevisa att det verkligen inte är någonting fel på dig eller att du är "för känslig"? Som vill vinna föräldrarnas kärlek eller kanske bara få en blick åt ditt håll för omväxlingens skull? Som behöver bevisa att du är begåvad som de tror att du är? Eller som tror att världen inte kan överleva utan dig? Eller att du kan kontrollera allting och är perfekt och odödlig? Det finns ofta en viss arrogans inblandad, även om det kan vara någon annans arrogans gentemot dig."

Aron, 2013

Och visst bjuder boken på tröst och bekräftelse. Då man är för överstimulerad för att kunna prata, för att tåla solljus och för att vara bland människor känns tillvaron lite mindre plågsam av att få läsa om högkänslighet och orsakerna till att man ibland inte klarar av att ratta livet. Den här boken ger den förlåtelse man själv har svårt att ge sig.

"Eftersom du går ut i världen och omedvetet letar efter den där länge efterlängtade tryggheten, utan en omfattande erfarenhet av det du söker, upprepar du ofta samma välkända misstag."

Aron, 2013

Aron är tydlig med att påpeka att den högkänsliga personen visserligen lider en hel del på grund av sitt personlighetsdrag, men likväl är högkänslighet en fördelaktig egenskap bara man förvaltar den rätt. Ibland upplever jag dock att det är påfrestande att kalla sig själv "högkänslig" för då känner jag press på att faktiskt utstråla de goda sidorna - att vara den där hypersensitiva, empatiska karaktären som sprudlar kreativitet. Sådan kan jag visserligen vara, men bara vid ytterst speciella tillfällen, då omständigheterna är sådana som fungerar för mig. I de allra flesta situationer (ute i riktiga världen bland människor alltså) är jag alltid lite nervös och stressad, alltid lite på tårna, och därför oftast väldigt omottaglig för signaler eller händelser som kan vara rätt så tydliga runt omkring mig. Ju längre period utan möjlighet till avstimulans, desto större sannolikhet att min kropp och hjärna bara lägger av. Som nu.

"Vidare ledde din känslighet för andras obehag, ogillande eller vrede troligtvis till att du snabbt lärde dig att följa alla de regler så perfekt som möjligt och undvika att göra fel. Att du ignorerade många av dina normala mänskliga känslor – irritation, frustration, själviskhet och ilska. Eftersom du var så ivrig att vara till lags kunde andra bortse från dina behov, fastän de egentligen många gånger var större än deras. Detta skulle bara ge mer bränsle åt din ilska. Men dessa känslor kanske var så skrämmande att du begravde dem. Rädslan för att de skulle bryta loss blev ytterligare en källa till "irrationella" rädslor och mardrömmar."

Aron, 2013

Att tänka gör ont just nu. Att försöka anpassa sig till situationer jag själv inte har kontroll över känns överväldigande. Det jag ska göra är meditera, yoga, sova.

Och kanske tröstläsa lite till.

02.05.2017 kl. 20:54

Pessimistyogist

Ska delta i Helsinki Jooga Festival om någon timme. Har tvetydiga känslor inför det här. Yoga är någonting jag gör i det privata. På mitt eget sätt. Ingen annan har någonting med det att göra.

Det kommer att vara konstigt att gå på en festival där det finns mycket folk och gå på pass som andra människor deltar i. Det känns ovant. Hur ska jag kunna koncentrera mig när det är massor på gång runt omkring? Hurudan stämning är det på en yogafestival? Är det upptempo och intensivt, eller gör yogagemenskapen att det kanske är lugnare än det är på mässor vanligtvis?

Jag är rädd att jag börjar hata yoga.

Hej,

mvh. Pessimisten

 

25.02.2017 kl. 09:51

Exponering och integritet

Dagens sociala medier bygger på att vi ska dela med oss av vad vi sysslar med, vad vi står för, vad vi är intresserade av och vad vi lärt oss. Ingenting nytt med det här, men i och med den här utbredda exponeringen försvinner någonting annat, nämligen vår integritet, att vi själva styr bilden av oss själva.

Ett "gillaklick" kan verka harmlöst, men ibland formar våra klick bilden av hur andra uppfattar oss. Internet är snabbt och ganska ytligt, och det är inte sagt att man utgående från vad en person gillat på facebook kan säga hurudan den personen är. Social media har däremot fått oss att tro att så är fallet. Vi borde kanske vara försiktiga med vad vi klickar på?

Jag står själv inför valet och kvalet att klicka "interested" på ett evenemang som behandlar ätstörningar. Jag tvekar eftersom jag inte har kontroll över vem som kommer att se att jag är intresserad av detta evenemang. Risken är att någon ser händelsen i sitt flöde och att denna person börjar undra om jag lider av ätstörningar: har jag kanske anorexi, eller döljer jag en annalkande ortorexi?

Det spelar egentligen ingen roll om de som ser händelsen är nära vänner eller bara ytligt bekanta, eftersom det i båda fall finns risk för missförstånd. Mina nära vänner tror kanske att jag döljer någonting för dem. Att jag lever i förnekelse och att jag lider i det tysta. Ytligt bekanta bryr sig kanske inte så mycket, men jag tror ändå att de indirekt kan skapa sig en uppfattning om mig. Den uppfattningen blir de sedan påminda om ifall vi till exempel stöter på varandra i något skede.

Det är inte för att jag skäms som jag inte kan visa att jag vill gå på evenemanget, utan på grund av de slutsatser man eventuellt drar om mig utan att jag själv fått kommentera mitt intresse. Här, i bloggkontexten, finns det mycket mera utrymme för förklaring och specificering. Här känner jag att jag inte skapar skenbilder om vem jag är.

För att det inte ska verka som om jag gör mitt bästa för att slippa bli förknippad med ätstörningar ska jag förklara mitt intresse för detta evenemang lite mer ingående. Jag vill gå på detta evenemang dels för att mat de facto ÄR någonting väldigt laddat för mig, någonting jag ibland måste kontrollera för att få sinnesfrid, någonting som tar väldigt mycket energi och tankekapacitet av mig. Jag kan inte förhålla mig oberört till mat, utan den gör mig antingen (vänta nu börjar det låta bekant!) väldigt lycklig eller djupt olycklig. Med hjälp av kontroll (det vill säga genom att räkna kalorier) kan jag förhålla mig relativt neutralt till mat. Utan kontroll tar jag till mat när jag egentligen behöver tröst eller sällskap. Utan kontroll går jag upp i vikt utan att ha njutit av den mat jag ätit. Det vore super att få gå och diskutera dessa ämnen i en trygg gemenskap och kanske lära sig hantera de utmaningar man har.

Så där har vi min exponering. Ingenting jag skäms över, men kanske inte den slutsats som någon som bara ser mitt klick på fb skulle dra. Som högkänslig vill jag dock inte lämna luckor, inte bara ge ett halvfärdigt intryck. Jag vill vara ärlig och sann och ge en ingående beskrivning om jag bara kan. Någon mindre känslig skulle kanske säga att jag inte behöver bry mig, men jag tycker det är viktigt att vara innerlig och ärlig. Är jag mån om att ge ifrån mig en sanningsenlig bild av mig själv minskar jag antalet missförstånd och konflikter. Att bry sig om det man exponerar om sig själv visar att man anstränger sig för att nå sin mottagare.

Det här är säkert en av orsakerna till att mina inlägg blir så fruktansvärt långa. All komplexitet och motsägelsefullhet måste beaktas, jajjamän! Jag kunde ännu säga tusen saker om hur vi genom att inte gå med på att bli exponerade på social media egentligen ger en mer komplex och därmed sanningsenligare bild av oss själva. Att man genom att skydda sin integritet inte döljer vem man är, utan att man medvetet granskar vilken bild man ger ifrån sig på sociala medier. Att sociala medier förvränger, att sanning aldrig är hundraprocentig sanning, att vi ständigt förändras och utvecklas, och att vi ändå ska stå för det vi tycker och våga visa det för omvärlden.

Världen är komplex och tur det. Så har jag någonting att diskutera i kommande inlägg.

23.02.2017 kl. 15:18

#highlysensitivepersonproblems

...att sova.
30.05.2016 kl. 01:57

#highlysensitivepersonproblems

Jag gråter medan jag skriver kursessäer för att böckerna jag skriver om är så sorgliga.

 

Suck.

21.05.2016 kl. 15:10

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/