Då gaphalsen insåg sig vara blyg

Tänk att det kan ta 28 år att inse saker om sig själv. För mig handlar det om att vara blyg. Jag har aldrig identifierat mig som en blyg person. Snarare besitter jag alla de egenskaper som inte anses höra ihop med blyghet. Jag gillar att höras och synas, jag talar gärna inför människor, jag har alltid deltagit i de sociala verksamheter som kommit i min väg. Min nyfikenhet har alltid varit starkare än min sociala fobi och mitt intresse för nya sammanhang har fått mig att byta miljö oftare än jag egentligen kunnat hantera.

Men alltid har en känsla av att inte passa in hängt med. En känsla som orsakats av tonårstidens sociala osäkerhet, av bitterhet och avund eller av att jag bara hellre vill tänka själv än acceptera den allmänna åsikten. Oftast har det ändå berott på att jag haft en dålig självbild och därmed ett uselt självförtroende. Som tur lär man sig någonting nytt om sig själv varje dag.

I torsdags lärde jag mig till exempel att jag är en blyg person. Och det som var riktigt överraskande, jag har de facto alltid varit en blyg person. Riktigt överrumplad blev jag, där jag satt i vardagsrummet omgiven av ett gäng människor som jag nog räknar till min bekantskapskrets, men som jag inte riktigt kan kalla vänner. De hade pratat på i ett par timmar, utan att jag riktigt hade någonting att bidra med eftersom det kändes olustig och överväldigande. Och då slog de mig. Jag är ju blyg. Att jag inte deltar i samtalet beror varken på att jag skulle ogilla sällskapet eller att jag är på dåligt humör. Orsaken är så mycket enklare än så. Min tunga slår knut på sig själv när jag är i sällskap av människor som jag inte känner så väl.

Det är ingenting fel med att vara blyg. Så länge det är andra som är det. Själv skulle jag faktiskt helst slippa det. Ibland åtminstone. Fast samtidigt är det kanske just min blyghet som gör mig så stolt över att ibland vara en obrydd gaphals. Så på ett sätt får jag ju det bästa av båda världar.

03.06.2018 kl. 17:29

Smärtstillestånd

För några dagar sedan vaknade jag med en molande värk i kroppen. Höfterna, knäna, nedre ryggen, axlarna och nacken känns spända och tunga, febriga. Orsaken var främst hormonell, men jag vet också att sömnbrist, kyla och de senaste dagarnas fuktiga väder påverkade kroppen. För att inte tala om stressen. Denna eviga stress och nervositet jag alltid verkar gå och bär på.

Jag hatar att ha ont, för det tar inte många sekunder för smärtan att utvecklas från att vara enbart fysisk till att också ta över mitt mentala mående. Det känns hopplöst att leva när det gör ont. Det onda drar över en som en blytung matta som sprider bitterhet och cynism. Man vill bara gråta och få det att försvinna, och ända kuren är att se till att man vilar, håller sig varm, tar det lugnt. Har tålamod.

Jag delar in mitt liv i två delar, tiden före och tiden efter jag blev frisk från depression. Jag mår bra nu, men upplever att sjukdomen gav mig bestående men som fortfarande påminner mig om var jag en gång varit. Det här med smärta är en sådan grej. Jag minns inte att jag tidigare upplevde smärttillstånd av det här slaget. Jag tycker också att min känslighet, koncentrationsförmåga och min stresstålighet blev sämre efter depressionen och uppbyggandet av den nya självbilden pågår nog fortfarande för mig. Jag är inte längre den människan jag en gång varit.

En hel del har jag ju lärt mig under de senaste åren, hur jag fungerar, vad jag behöver, vad jag helst ska undvika. Det här med att kunna lyssna på sin kropp är helt bra förmåga, men ibland uppstår det konflikter med omvärlden när jag försöker dra gränser. Om jag till exempel upplever att jag behöver vila och därför skjuter upp att göra en uppgift så upplevs detta förmodligen irriterande av någon som berörs av att ifrågavarande uppgift blir utförd. Lever jag däremod alltid upp till andras förväntningar och viljor (det vill säga utför uppgiften inom utsatt tid) så offrar jag någonting jag själv behöver.

Jag är väldigt bra på att tacka ja åt höger och vänster. Egentligen borde jag tacka nej till allting, för så fort jag gått och lovat något slår prestationsångesten och paniken igång. Jag blir väldigt lätt stressad eftersom jag av någon obegriplig orsak går och tror att jag aldrig kommer att kunna leva upp till några förväntningar. Min kropp reagerar ofta fysiskt på stress. Det är lite som att ha träningsvärk, ledvärk och narkolepsi samtidigt.

Ännu har jag inte lärt mig att bejaka min livslust i passlig mängd, så att jag åtminstone skulle slippa smärtan. Men det är svårt. Hur mycket jag klarar av beror mycket på situationen, och ibland går det helt enkelt inte att förutspå om någonting kommer att vara "för mycket".

Jag vill alltid ha lite mer utav livet. Men ibland borde jag bara vara nöjd med vad jag har. Och det är väl både på gott och ont som kroppen gör mig påmind om att jag inte behöver ta på mig mera än vad jag klarar av.

03.11.2017 kl. 10:16

Ett filosofiskt inlägg om hur vi alla är lika och samtidigt olika, och att godhet är lösningen på all ondska

Vi är alla olika. Det här gäller även högkänsliga personer. Vi har ett personlighetsdrag som förenar oss, samtidigt som alla våra andra egenskaper kan skilja oss från varandra. Vi är alla rätt till att se oss själva som enskilda individer med egna tankar, drömmar, förhopningar och värderingar.

Jämför högkänslighet till exempel med könstillhörighet. Att säga att alla högkänsliga är si eller så är som att säga att alla kvinnor är likadana (vilket visserligen vissa fortfarande tycks tro – att kvinnor är oförklarliga mystiska väsen som ska betraktas som en avskild del av resten av mänskligheten/"manskligheten").

När man till exempel läser om högkänslighet är det viktigt att förstå att allt som skrivs är något av ett genomsnitt, och att man kan avvika från de drag som definierar en högkänslig person. Vi påverkas och formas "precis som alla andra människor" utefter våra erfarenheter och upplevelser. Vår identitet är uppbyggd av ungefär lika stora delar yttre som inre anledningar.

Högkänsliga kan skilja sig från varandra på ganska många punkter. Det finns till exempel både extroverta och introverta högkänsliga personer, och högkänsligheten uttrycker sig på lite olika sätt i dessa två typer. Elaine N. Aron tar upp att det finns högkänsliga som är vad hon kallar "för mycket inne" respektive "för mycket ute" (det här måste jag skriva mera om i ett senare skede – mycket intressant!). Hon påpekar också att det finns högkänsliga som har många goda erfarenheter av sin sensitivitet och högkänsliga vars liv präglats av många negativa upplevelser på grund av känsligheten. Så klart att dessa högkänsliga har en annan inställning till omvärlden och livet i största allmänhet än den som kunnat utnyttja sin högkänsligheten på ett givande sätt.

Tyvärr är det så att många högkänsliga upplevt mycket negativitet i form av attityder och oflexibla omständigheter, och högkänsliga har både på grund av detta och sin grubblande karaktär en fallenhet för att lätt bli ångestfyllda eller till och med deprimerade (detta kan också, som Elaine N. Aron påpekar, bero på att inåtvändhet och grubblande stämplas som dålig mental hälsa i vår kultur, vilket gör att högkänsliga börjar identifiera sig med den etiketten).

Men en distiktion som Elaine N. Aron inte tar upp (åtminstone inte fram till sidan 209 för det är så långt som jag har kommit) är om det finns högkänsliga som rätt och slätt är "dåliga människor". Arons syfte med boken är förvisso att hjälpa den högkänsliga som läser boken ("Den högkänsliga människan", 2013) att få ett bättre självförtroende genom att påvisa de goda sidorna med högkänslighet. Resultatet av detta är dock att alla högsensitiva personer höjs över den icke-känsliga människan, och det verkar inte finnas någonting ont eller elakt i en högkänslig person. Vi kan bli buttra och negativa och sura eftersom världen inte fungerar som vi vill, men vi är inte giriga, grymma, onda eller farliga.

Personlighetsdraget och ondska kan kanske inte samexistera i en och samma person. Det här är givetvis en bra sak, men ändå kan jag inte låta bli att tycka att det är konstigt. Kan inte högkänsliga på grund av ogynnsamma omständigheter börja gardera sig mot de yttre påfrestningarna genom icke-goda handlingar? Eller reagerar den högkänsliga faktiskt alltid genom att dra sig undan? Min tanke baserar sig på någonting jag lärde mig på scenkonst då vi gjorde karaktärsarbete: Det finns någonting gott och någonting ont i alla varelser. Väldigt ovetenskaplig hänvisning, men ändå. Att inte vara ond är enligt mig lite, tja, omänskligt.

Men med detta sagt så är väl både Arons och min strävan att ändå plocka fram det goda i alla, så väl hög- och lågkänsliga (får jag använda ett ord som lågkänslig? Är inte det lite nedvärderande? Kändes bara så himla smidigt att skriva! Förlåt om det var ouppskattat). Kanske ondska alltid är ett resultat av omständigheterna, vilket betyder att man också kan skapa förutsättningar (i alla fall i teorin) för att förhindra ondskan från att förekomma.

Avslutningsvis kan vi kanske konstatera att vi åtminstone inte har rätt att döma någon för de personlighetsdrag som syns på ytan. Det är bara toppen av isberget, och vi har ingen aning om vilken den bakomliggande orsaken till att en människa gör som hon gör. Det vi däremot kan göra är att möta personen med de värderingar och de resurser vi själva har till vårt förfogande.

05.05.2017 kl. 15:14

Plågsam överstimulans

Elaine Arons "Den högkänsliga människan" (på svenska av Egia förlag 2013) var när den först kom ut på engelska den bok som öppnade upp högkänslighet för en vidare publik. Den boken tröstläser jag för tillfället, eftersom ett första maj-kryddat arbetspass på båten åter igen varit droppen som fått bägaren att rinna över. Redan innan jag klev ombord mådde jag dåligt eftersom det har varit mycket på gång under de senaste veckorna och kände mig riktigt stressad, och nu efteråt känner jag mig så utmärglad på livslust och ork att jag bra kan tänka mig att bara sitta inomhus fram till juni.

"För att kunna stoppa det här övergreppet måste man först erkänna att det är just det det är. Det hjälper också om du kan hitta vilken del av dig själv som begår övergreppet. Den del som har gått med på samhällets perfektionsnorm? Som vill överträffa en bror eller syster? Som vill bevisa att det verkligen inte är någonting fel på dig eller att du är "för känslig"? Som vill vinna föräldrarnas kärlek eller kanske bara få en blick åt ditt håll för omväxlingens skull? Som behöver bevisa att du är begåvad som de tror att du är? Eller som tror att världen inte kan överleva utan dig? Eller att du kan kontrollera allting och är perfekt och odödlig? Det finns ofta en viss arrogans inblandad, även om det kan vara någon annans arrogans gentemot dig."

Aron, 2013

Och visst bjuder boken på tröst och bekräftelse. Då man är för överstimulerad för att kunna prata, för att tåla solljus och för att vara bland människor känns tillvaron lite mindre plågsam av att få läsa om högkänslighet och orsakerna till att man ibland inte klarar av att ratta livet. Den här boken ger den förlåtelse man själv har svårt att ge sig.

"Eftersom du går ut i världen och omedvetet letar efter den där länge efterlängtade tryggheten, utan en omfattande erfarenhet av det du söker, upprepar du ofta samma välkända misstag."

Aron, 2013

Aron är tydlig med att påpeka att den högkänsliga personen visserligen lider en hel del på grund av sitt personlighetsdrag, men likväl är högkänslighet en fördelaktig egenskap bara man förvaltar den rätt. Ibland upplever jag dock att det är påfrestande att kalla sig själv "högkänslig" för då känner jag press på att faktiskt utstråla de goda sidorna - att vara den där hypersensitiva, empatiska karaktären som sprudlar kreativitet. Sådan kan jag visserligen vara, men bara vid ytterst speciella tillfällen, då omständigheterna är sådana som fungerar för mig. I de allra flesta situationer (ute i riktiga världen bland människor alltså) är jag alltid lite nervös och stressad, alltid lite på tårna, och därför oftast väldigt omottaglig för signaler eller händelser som kan vara rätt så tydliga runt omkring mig. Ju längre period utan möjlighet till avstimulans, desto större sannolikhet att min kropp och hjärna bara lägger av. Som nu.

"Vidare ledde din känslighet för andras obehag, ogillande eller vrede troligtvis till att du snabbt lärde dig att följa alla de regler så perfekt som möjligt och undvika att göra fel. Att du ignorerade många av dina normala mänskliga känslor – irritation, frustration, själviskhet och ilska. Eftersom du var så ivrig att vara till lags kunde andra bortse från dina behov, fastän de egentligen många gånger var större än deras. Detta skulle bara ge mer bränsle åt din ilska. Men dessa känslor kanske var så skrämmande att du begravde dem. Rädslan för att de skulle bryta loss blev ytterligare en källa till "irrationella" rädslor och mardrömmar."

Aron, 2013

Att tänka gör ont just nu. Att försöka anpassa sig till situationer jag själv inte har kontroll över känns överväldigande. Det jag ska göra är meditera, yoga, sova.

Och kanske tröstläsa lite till.

02.05.2017 kl. 20:54

Lycka

Lycka. Det är väl ändå vad vi alla strävar efter i livet? Vi vill vara lyckliga, men det är en så himla svår känsla att uppnå. Och får vi vara lyckliga ett tag så blir vi emellertid ännu olyckligare när lyckokänslan dragit förbi: "Vad fan? Är jag faktiskt inte tillåten att vara lycklig NÅGONSIN?".

Just nu är jag väldigt, väldigt lycklig. TIll stor del beror det på tacksamhet, jag är så tacksam över att jag är var jag är just nu i mitt liv och kan njuta av solen och ljuset och havet och mina studier och mitt jobb och mina vänner och alla de otaliga stigar jag kan välja att gå. Livet känns rätt harmoniskt, nästan lite otroligt.

Inte heller för mig är lycka någon självklarhet. Jag har, människa som man är, också varit djupt olycklig och led av depression och utmattning största delen av mitt vuxna liv (låt dig inte skrämmas av dessa ord. Att prata om det som är jobbigt gör oss bättre på att förhålla oss till det. Rid genom stormen med mig här). Min ständiga rädsla är att få återfall, att än en gång förlora flera år av mitt liv åt ett grått och bedövat tillstånd, där varje dag är en kamp för att hålla fasaden levande trots att insidan slocknat för länge sedan.

Alltså tar jag för mig möjligast mycket av livet just nu. I moderation förstås, för man har ju ändå lärt sig någonting om sig själv och varför man så ofta blir utmattad. Alla knasiga infall är inte tillåtna (jag försöker hålla huvudet kallt på den punkten), men om det inte vore för utmattningen så skulle jag förmodligen försöka göra och vara överallt 24/7 just nu. Jag får inte göra ALLT jag vill, men gör det som känns bra och hälsosamt.

Det kräver mycket mental kraft. Inte bara för att det kräver en hel del kontroll, utan också för att människor i största allmänhet har svårt med att acceptera och njuta av lyckan. Det är inte helt okej att visa hur lycklig man är. Det kan vara stötande. Andra kan bli avundsjuka. Man borde hålla igen. Vi är ju ett jantelagsfolk ända in i märgen och hos oss är det alltid lite fel att känna sig bra eller lycklig.

I rädsla för återfall har jag haft svårt att släppa in lycka i mitt liv. Jag har varit rädd för att det ska göra mera ont om jag faller från en högre höjd. Och valde jag det lyckliga livet fanns alltid risken att jag avslöjades som en bluff när jag väl skulle halka tillbaka i depressionen. Men sådär kan man inte tänka i all oändlighet. Det är bara hjärnspöken som talar, som har hindrat mig från att ta vara på den lycka jag får. Min lycka har ingenting med eventuell framtida lycka eller olycka att göra. Nu är nu, och sen är sen. Jag kan inte påverka vad som händer sen, så lika bra att njuta av den stund som är nu.

Många förstör sin egen lycka genom att inte ta vara på den. Man ser alltid hotet bakom nästa hörn och ser positiv egoism som någonting skamfullt. Lycka tillåts aldrig vara ett fulländat tillstånd, för det går alltid, alltid, ALLTID att vara liiiiiiiite lyckligare.

Men jag har fattat mitt beslut för egen del. Jag tänker vara tacksam och lycklig. Varför inte? Jag känner mig som en bättre människa, jag ÄR förmodligen en bättre människa om jag tillåter mig vara lycklig. Jante kan dra någonting gammalt över sig. Om man känner sig lycklig så finns det ingen orsak att förminska känslan. Lycka skapas här och nu, och det handlar oftast inte så mycket om att leta efter den som att bara våga ta emot den.

09.04.2017 kl. 08:16

Magkänsla

Det är någonting på gång. Det bubblar under ytan och jag kan inte sluta grubbla. Men istället för att göra impulsivt det som känns som det rätta tvekar jag och låter bli att lita på det som min intuition VRÅLSKRIKER åt mig för tillfället. Däremot lämnar  jag utrymme för analyserande och tvivel som jag alltid gör, och om det är någonting jag borde ha lärt mig vid det här laget är det att man alltid (ALLTID ALLTID ALLTID) ska lita på sin intuition. Ta vara på tillfället. Kör, chansa. Att gå på magkänslan är en lika bra strategi som vilken som helst annan.

Till och med Einstein visste det

Men nej. Jag lever inte som jag lär. Det ska grubblas hit och det ska grubblas dit och jag kommer aldrig att komma fram till något tillfredsställande svar. Livets stora avgöranden brukar inte lösas med analys och lägesrapport utan genom att följa sitt hjärta (blä nu börjar jag låta sådär äckligt klyschig igen).

Det är jobbigt, för hur ska man någonsin våga tro tillräckligt starkt på det man egentligen tror på? Hur ska man någonsin bli tillräckligt modig, eller kanske snarare lita på sig själv och sin egen instinkt? Hur ska man tysta ner de där tusen rösterna av tvivel som högljutt ekar i ens huvud?

10.03.2017 kl. 20:15

Pessimistyogist

Ska delta i Helsinki Jooga Festival om någon timme. Har tvetydiga känslor inför det här. Yoga är någonting jag gör i det privata. På mitt eget sätt. Ingen annan har någonting med det att göra.

Det kommer att vara konstigt att gå på en festival där det finns mycket folk och gå på pass som andra människor deltar i. Det känns ovant. Hur ska jag kunna koncentrera mig när det är massor på gång runt omkring? Hurudan stämning är det på en yogafestival? Är det upptempo och intensivt, eller gör yogagemenskapen att det kanske är lugnare än det är på mässor vanligtvis?

Jag är rädd att jag börjar hata yoga.

Hej,

mvh. Pessimisten

 

25.02.2017 kl. 09:51

Exponering och integritet

Dagens sociala medier bygger på att vi ska dela med oss av vad vi sysslar med, vad vi står för, vad vi är intresserade av och vad vi lärt oss. Ingenting nytt med det här, men i och med den här utbredda exponeringen försvinner någonting annat, nämligen vår integritet, att vi själva styr bilden av oss själva.

Ett "gillaklick" kan verka harmlöst, men ibland formar våra klick bilden av hur andra uppfattar oss. Internet är snabbt och ganska ytligt, och det är inte sagt att man utgående från vad en person gillat på facebook kan säga hurudan den personen är. Social media har däremot fått oss att tro att så är fallet. Vi borde kanske vara försiktiga med vad vi klickar på?

Jag står själv inför valet och kvalet att klicka "interested" på ett evenemang som behandlar ätstörningar. Jag tvekar eftersom jag inte har kontroll över vem som kommer att se att jag är intresserad av detta evenemang. Risken är att någon ser händelsen i sitt flöde och att denna person börjar undra om jag lider av ätstörningar: har jag kanske anorexi, eller döljer jag en annalkande ortorexi?

Det spelar egentligen ingen roll om de som ser händelsen är nära vänner eller bara ytligt bekanta, eftersom det i båda fall finns risk för missförstånd. Mina nära vänner tror kanske att jag döljer någonting för dem. Att jag lever i förnekelse och att jag lider i det tysta. Ytligt bekanta bryr sig kanske inte så mycket, men jag tror ändå att de indirekt kan skapa sig en uppfattning om mig. Den uppfattningen blir de sedan påminda om ifall vi till exempel stöter på varandra i något skede.

Det är inte för att jag skäms som jag inte kan visa att jag vill gå på evenemanget, utan på grund av de slutsatser man eventuellt drar om mig utan att jag själv fått kommentera mitt intresse. Här, i bloggkontexten, finns det mycket mera utrymme för förklaring och specificering. Här känner jag att jag inte skapar skenbilder om vem jag är.

För att det inte ska verka som om jag gör mitt bästa för att slippa bli förknippad med ätstörningar ska jag förklara mitt intresse för detta evenemang lite mer ingående. Jag vill gå på detta evenemang dels för att mat de facto ÄR någonting väldigt laddat för mig, någonting jag ibland måste kontrollera för att få sinnesfrid, någonting som tar väldigt mycket energi och tankekapacitet av mig. Jag kan inte förhålla mig oberört till mat, utan den gör mig antingen (vänta nu börjar det låta bekant!) väldigt lycklig eller djupt olycklig. Med hjälp av kontroll (det vill säga genom att räkna kalorier) kan jag förhålla mig relativt neutralt till mat. Utan kontroll tar jag till mat när jag egentligen behöver tröst eller sällskap. Utan kontroll går jag upp i vikt utan att ha njutit av den mat jag ätit. Det vore super att få gå och diskutera dessa ämnen i en trygg gemenskap och kanske lära sig hantera de utmaningar man har.

Så där har vi min exponering. Ingenting jag skäms över, men kanske inte den slutsats som någon som bara ser mitt klick på fb skulle dra. Som högkänslig vill jag dock inte lämna luckor, inte bara ge ett halvfärdigt intryck. Jag vill vara ärlig och sann och ge en ingående beskrivning om jag bara kan. Någon mindre känslig skulle kanske säga att jag inte behöver bry mig, men jag tycker det är viktigt att vara innerlig och ärlig. Är jag mån om att ge ifrån mig en sanningsenlig bild av mig själv minskar jag antalet missförstånd och konflikter. Att bry sig om det man exponerar om sig själv visar att man anstränger sig för att nå sin mottagare.

Det här är säkert en av orsakerna till att mina inlägg blir så fruktansvärt långa. All komplexitet och motsägelsefullhet måste beaktas, jajjamän! Jag kunde ännu säga tusen saker om hur vi genom att inte gå med på att bli exponerade på social media egentligen ger en mer komplex och därmed sanningsenligare bild av oss själva. Att man genom att skydda sin integritet inte döljer vem man är, utan att man medvetet granskar vilken bild man ger ifrån sig på sociala medier. Att sociala medier förvränger, att sanning aldrig är hundraprocentig sanning, att vi ständigt förändras och utvecklas, och att vi ändå ska stå för det vi tycker och våga visa det för omvärlden.

Världen är komplex och tur det. Så har jag någonting att diskutera i kommande inlägg.

23.02.2017 kl. 15:18

"Keskusteluryhmä murehtijoille"

Med risk att det här inte blir någonting eftersom jag knappt sovit alls förra natten, tänkte jag ändå försöka skriva. Jag vet inte ännu riktigt om vad, men låt gå för det, vi kan kalla det här ett konstnärligt experiment. Ett tankeflöde som är så där passligt suggestivt, som bara väller fram och inte går att hejda. Eller så är det rent tvärt om, att jag inte få någonting ur mig.

Det är någonting som bubblar inom mig. Det är oro inför en sommar som antingen kan bli alldeles fantastisk eller riktigt, riktigt tung. När det blir vår och ljust går det alltid på samma sätt. Plötsligt går jag på övervarv och planerar in mer än jag egentligen orkar med, mer än jag vet att jag hanterar. Jag lever i någonslags önskedröm om att jag är en sådan där cool avslappnad typ som fixar att bara ta sitt pick och pack för att gå världens alla äventyr till mötes med öppna armar.

Men jag är inte sån. En gång såg jag en liten annons: "Keskusteluryhmä murehtijoille". Och jag insåg: "Jaha, det är en sån jag är!". En grubblare. En ängslig en. På sätt och vis var det skönt att se annonsen för då förstod jag att vi är flera som ängslas. Att man inte är ensam om det. Men visst kändes det lite ledsamt också att förstå att man nog mest lurat sig själv att tro att man en dag bara hux flux ska genomgå en förvandling och bli DEN STORA LIVSBEJAKERSKAN.

Henne får jag nog säga adjö till. Men jag tycker ändå det är orättvist mot mig själv att bara godkänna att jag blir ängslig när det händer mycket, och på grund av det tacka nej till de möjligheter som erbjuds. Ängsligheten har fått mig att tacka nej så många gånger tidigare att jag inte alltid orkar bry mig om att den finns där och försöker påverka mina beslut. Någon gång måste man bara vara en, tja rebell är lite väl starkt, men trotsig typ åtminstone.

Jag tror jag behöver en "keskusteluryhmä murehtijoille". Bara så man får vädra ängsligheten lite nu som då, det är så mycket lättare att behandla grubblerierna lite mer uppbyggande sätt när man fått vrida och vända på dem en stund i friska luften. Och när man har gjort det, är nästa steg att omvadla det till komedi.

Får väl bli nästa inlägg det då. Komedi. Usch. När man kan älta och grubbla?

HERREGUD. NU. SÖMN.

Och bara som en liten fotnot. Min tanke är fortsättningsvis att jag ska skriva sjukt FIFFIGA inlägg om HSP-egenskaper, men jag är en slacker när det kommer till research, och jag vill faktiskt skriva ordentligt. Men för att hålla igång skrivandet kör jag såhär tills vidare. Sen i sommar när jag har hur mycket tid som helst till mitt förfogande och bara ska läsa och resa och jobba och göra rollarbete och skriva pjäser så ska jag göra en vettig reseach! Pinky promise!

Hoppas du slutade läsa för länge sedan. Tankeflödet kom ikapp mig.

God natt.

23.05.2016 kl. 22:05

Introverta förenen eder (eller läs detta inlägg i alla fall)

Man drar säkert lätt likamedtecken mellan högkänslig och introvert. Det känns logiskt, om man tänker på hur man som känslig ofta beter sig: man är försiktig, nervös, drar sig undan, försöker göra det bekvämt för sig. Andra människor stökar till det så att säga, de bidrar till att man inte kan kontrollera sin omgivning och därför hoppar koncentrationen från det ena till det andra (eller femte, eller trettiofjärde). Då är det lättare att vara introvert, att inte söka sig till andra människor och njuta av lugnet och stillheten som ensamhet bidrar med.

Min introverta sida tar sig i uttryck i form av att jag inte klarar av att söka kontakt hos andra. Jag vet inte när jag första gången upptäckte det här, men för mig har det blivit ett gnagande problem som bara vuxit sig större med åren. Ju mer jag försöker motarbeta det, desto jobbigare blir det. Som det ofta blir med alla problem man försöker bli av med med tvång. Det konstiga (eller är det? Kanske det bara är jag som har missförstått vad introversion är) med hur introversen fungerar i mig är att jag sällan har problem med att rikta mig till en stor folkmassa samtidigt. För många högkänsliga är det ju just att ställa sig inför en grupp och tala som är ett av de värsta scenarion man kan tvingas vara med om. (Parentes: om du är en person som har svårt med det här, kan du tänka dig lämna en kommentar och berätta om dina erfarenheter eller hur du tacklar problemet? H. Nyfiken)

(vem blir nervös, upp med handen!)

För mig är det precis tvärtom. Ställer jag mig inför en massa så vet jag vad som gäller. Jag tar på mig rollen som den som står framme och talar, och de som sitter i publiken kommer att lyssna artigt. Åtminstone kände jag så tidigare. Av någon anledning gjorde skådespelarträningen det här mycket svårare för mig (och jag tar inte ställning till om det var fel på utbildningen eller på eleven). Min teori är att det delvis var på grund av att man som skådespelare måste vara fullständigt ärlig med vem man är - vilket jag förmodligen då inte var, och delvis på grund av den olidliga prestationsångesten jag kämpade med genom hela utbildningen. Nå, vad som än var orsaken så blev det här med att ställa sig inför publik lite svårare efter fyra år på scenkonstutbildning. Livets ironi, I guess.

Men ingen ko på isen, jag är inte bitter. Jag har märkt att min förmåga att stå inför publik sakta men säkert håller på att smyga sig tillbaka, så att jag faktiskt igen kan njuta av att stå inför en folkmassa. Det kommer att ordna sig. Mer bekymrad är jag över att ha så svårt med det där att uppsöka andra. Det ger mig ångest. Det var en av de största orsakerna till att jag valde bort freelancekarriären. Till att jag istället valde att studera i ytterligare fem år, för att en dag få en arbetsplats där det inte ständigt krävs att jag måste begära att andra ska ge mig uppmärksamhet. Jag upplever det där uppsökandet som att jag borde ha någonting att erbjuda: min kompetens, min kunskap, arbetskraft, humor, trevligt sällskap, underhållning, talang. Vad som helst. Som jag inte upplever att jag har. Det finns ingenting som känns så grundligt otillåtet för mig som att tro mig vara till fröjd eller nytta för någon annan. Det finns ingen orsak för mig att erbjuda andra mitt sällskap.

Fortfarande gäller det här inte större sammansättningar, att ta initiativ för en hel grupp är inget problem, det är att tilltala enskilda personer som är det svåra. Och inte bara enskilda random personer som man ibland måste rikta sig till (typ lärare eller banktjänstemän eller vem det nu kan vara), nej, det här handlar om alla, till och med riktigt nära vänner. Det här obehaget jag känner gör att jag hellre väljer att vara ensam. Ibland uppskattar jag ensamheten, ibland avskyr jag den verkligen. Jag är en person som klarar mig långt på egen hand, men när jag inte gör det så vet jag inte riktigt vad som är värre. Att ta kontakt eller inte (försökte mig inte på en Hamlet-referens där, men såg Titanic på Svenskis i måndags så det hänger väl kvar lite intryck från föreställningen).

(fler Hamlet-referenser)

Jag tycker att det är svårt att reda ut vad introversion egentligen är. Alla människor behöver social kontakt, en del mindre än andra, men introverthet är kanske ibland ett reaktion på någonting helt annat (så som det är för mig)? Speciellt lätt börjar nog en högkänslig person dra sig undan för människor, eftersom man behöver dämpa intrycken från omgivning med jämna mellanrum. Då drar man kanske slutsatsen att man är en introvert person och börjar identifiera sig som en sådan, även i situationer som man kunde ha varit mer extrovert i. Hänger du med i mitt resonemang?

Kelly som är värd för The Highly Sensitive Person Podcast nämnde i något avsnitt om hur högkänslighet kan leda till dåligt självförtroende. Ska rota fram det avsnittet, har på känn att jag kommer att vilja skriva mer om det framutöver. Min poäng med alltsammans är ändå att många fler som är högkänsliga eventuellt skulle må bättre av att inte dra sig undan alltför ofta. Att det är de dåliga erfarenheterna kring de sociala situationerna som skapat en bild av en själv som introvert, fast detta kanske inte helt stämmer?

Så säg mig, hur tar sig inåtvändheten uttryck i dig? Är du bekväm med att vara introvert? Identifierar du dig som introvert? Vet du var din introverthet kommer ifrån?

Så många frågor. Men ärlligt talat gör det här mig förbryllad.

04.05.2016 kl. 21:28

Mina två olika sidor

Glad första maj!

Äntligen är det vår på riktigt! Sol, värme, konfettiregn och lyckliga ansikten vart man än tittar. Så känns det åtminstone. Jag kan raportera att stämningen i Kaisaniemiparken var på topp, och att även vi i vår mysiga lilla ämnesförening hade slagit oss ner där för att njuta av varandras sällskap, våffelpicknick och skumpa. Antagligen det bästa sättet att fira vappen på!

Samtidigt är jag precis avstigen från min arbetsplats, the Muminbåt, som alltid är bidragande orsak till att jag endera går in i ett överenergiskt tillstånd eller också blir så trött att jag bara borde sova i en vecka i sträck. Det finns inget neutraltillstånd efter ett arbetspass på the Muminbåt!

Det här med att ha två olika energilägen eller växlar påverkar mig inte bara efter jobbturerna på Muminbåten, utan bidrar även med att jag ständigt går och tänker på hur olika slags intryck andra måste få av mig. Redan länge har jag upplevt att jag beter mig väldigt olika med olika personer, beroende på vilken växel jag har varit i när jag etablerat relationen med den personen. Växeln jag har haft i början av relationen definierar till så stor grad vårt förhållande att det ganska snabbt blir svårt att skaka av sig den roll som är sammanlänkad med just den relationen. Det är lite som när man som tvåspråkig är kompis med en annan tvåspråkig person och man etablerat vilket det gemensamma samtalsspråket är. Oftast är språket så hårt knutet till just den relationen att det senare är omöjligt att byta till det andra språket, fast båda behärskar det. Man kan inte bara gå och ändra något som definierar en relationen. Av någon för mig rent obegriplig anledning.

(nej, glöm mellanläget. Finns inte)

En av orsakerna till att jag ofta känner att jag inte klarar av sociala situationer är att jag känner att jag skapat ett förhållande med människor som jag inte klarar av att upprätthålla. Och när jag lär känna nya människor gör jag det från två så extremt olika utgångspunkter:

1. Jag är osäker och bortkommen och gör mitt bästa för att ursäkta mig och fly från situationen (okej, "lär känna nya männsikor" är kanske lite överdrivet uttryckt här. "Stöter på människor jag inte känner, eller känner riktigt ytligt, människor jag har träffat många gånger men aldrig kommer ihåg namnet på, människor jag en gång haft ett superlyckat small-talk med i rena förskräckelsen och som nu kanske tror att jag är en sån där som faktiskt fixar lättsamt småprat för jämnan eller människor som verkar väldigt självsäkra" borde det stå.)

2. Den där överdrivet(?) människoälskande galningen kliver in i bilden och tar över hela scenariot. Pratar för högt, pratar för mycket, styr upp, kräver uppmärksamhet... Du märker kanske utifrån mitt ordval att jag inte själv är speciellt förstjust i den här sidan av mig. Orsaken till detta är nog att jag upplever människoälskaren som en försvarsmekanism. Utifrån kan det kanske verka som om hon är ett uttryck för gott självförtroende, men i verkligheten fungerar hon snarare som täckmantel åt ett förskräckt litet knytt som gömmer sig djupt, djupt inombords.

(Have you seen the ass-kisser?)

Den där rollen man intagit blir ju som en slags fasad, som binder en till ett visst beteende. Vissa dagar är det inte bara läge för det beteendet. Du kan inte tvinga i högsta växeln en dag då du befinner dig i trögläge. Men vad gör man om man träffar på folk, som lärt känna den där duracellkaninen, en dag då man inte befinner sig i duracelltillståndet? Jag känner mig oftast som en bedragare, som lurat till mig nya bekantskaper på falska premisser. Att jag utgett mig för att vara en eldsjäl som ställer upp och hjälper och fixar, fast jag egentligen just den dagen knappt klarar av att knyta mina egna skosnören.

Eftersom jag är så ambivalent tänker jag mig att alla andra, eller åtminstone några andra, också är det. Men varför slänger det så mycket mellan de två växlarna? Och är det någon annan som också får en känsla av att de lurar andra att tro att man är någonting man inte är? (Tror detta är vad som kallas Impostor Syndrome, men vi skulle ju försöka hålla oss borta från en massa kategoriseringar och syndromifieringar hade jag tänkt...)

Muminbåten och skumpa i kombination sätter igång tankeverksamheten. Nu tänker jag fortsätta firandet på bästa sätt: Jag ska sitta och stirra in i väggen och inte tänka på alla ballonger, färger, ansikten, ljud och energier som flygit omkring mig under de senaste 48 timmarna. Alla behöver vi nolla på vårt eget sätt.

01.05.2016 kl. 15:54

Bekännelse

Jag måste bekänna en sak. Det förra inlägget var mest ifyllnad och hade inte så mycket med någonting att göra. Inte med högkänslighet i alla fall.

Faktum är att jag INTE känner mig speciellt "högkänslig" för tillfället (kan du förlåta mig?). Har gått omkring och grubblat över hela begreppet sedan jag började blogga om det, och om det verkligen är en del av min identitet. När det kommer till kritan är jag inte bekväm med att låta mig definieras. Dessutom känner jag fortfarande inte att jag riktigt har rätt till att använda det, som om jag försöker göra mig märkvärdig genom att kalla mig högkänslig. En liten röst i huvudet har nog redan berättat för mig hur fel det är att göra sig märkvärdig, sagt att det här bara är ett sätt för mig att söka bekräftelse på - suck med det här med att hålla på och dissa sig själv i onödan.

Säkert har jag mer och mindre känsliga perioder i mitt liv. Just nu är jag (kanske?) inte så känslig. Eller också håller det på att samlas en massa intryck inombords som jag ännu inte vet följderna av. Tankeverksamheten går ändå på högvarv. Du ser ju. Jag får inget stopp på skrivandet. Allt måste ut.

Just nu tycker jag det är mer intressant att fundera på känslor i största allmänhet. Hur de uppstår, hur man uppmärksammar dem, hur mycket plats de har tillåtelse att uppta. Det kan ju vara så att allt detta bloggande ger mig en möjlighet att befria många av de tankar som skapar oro och osäkerhet i mig, vilket gör mig mer avlappnad. Färre känslospröt på helspänn alltså.

Jag vill skriva om känslor. Det känns meningsfullt och viktigt. Men är man speciellt känslig själv om man hellre talar om känslor än upplever dem? Visst kan jag vara känslig på så otroligt många sätt. Men känslighet är också ett flytande begrepp, och det är olika från situation till situation. Ser olika ut från människa till människa.

Det som ändå är säkert är att känslighet är inte bara är ett enda  lidande. Det är kanske den här punkten som gör mig mest osäker över min egen känslighet. Jag låter mina egna fördomar om känslighet styra min uppfattning om vad högkänslighet innebär. Definitionen av högkänslighet är inte att man ständigt gråter, är ångestfylld och skapar konst i ett rasande flöde av inspiration. Det är stereotypen, men inte sanningen. Känslorna må eventuellt ta ett sådant uttryck, men behöver inte absolut nödvändigtvis göra det. 

Jag tror jag under den senaste veckan insett hur mycket känslighet det egentligen finns omkring mig. Nu försöker jag bara reda ut min egen känslighet i relation till alla andras.

Haha. Vad tog det, åtta inlägg och vi är redan i fasen "identitetskris"? Du ska få se, det blir en stormig relation det här har jag på känn.

Ber om ursäkt för denna ambivalens. Blir lite höpö ibland.

Glada vappen önskar en Tokfia!

28.04.2016 kl. 22:21

Panikkontroll

Från att ha struttat omkring i ett härligt euforisk vårrus igår har jag övergått till att irra okontrollerat hit och dit i ren och skär förvirring idag. Vad hände? Jo, vår lärare i litteraturteori slängde fram slutuppgiften för kursen och gav oss en veckas tidsfrist. Jag hade precis förnöjt hunnit börja njuta av tanken att mitt liv verkat så otroligt harmoniskt och balanserat och fantastiskt (jo, våren är nämligen här) under den senaste tiden, och så behövdes det bara en liten smålömsk slutuppgift för att hela kroppen skulle slå om i panikläge. Min stresshanteringsförmåga är ett skämt.

(panik)

Så jag hanterade det på två olika sätt:

1) åkte direkt hem och stängde ut världen (musik, kaffe, en filt och en "bortglömd" telefon)

2) fortsatte skriva på en evighetslång lista jag börjat med tidigare under dagen, som jag egentligen inte kommer att ha så stor nytta av. 

Kan väl säga så här. Nr 1 kändes bra. Nr 2 var ett panikstyrt sätt att hantera situtionen på. Men jag fick någonting att distrahera mig med i alla fall.

Kanske min lista hjälper mig i min slutuppgift, kanske inte. Men hur det än blir med den där slutuppgiften så har jag nu hunnit andas och tagit och tittat på det hela ur ett lite vettigare perspektiv. Jorden kommer att fortsätta snurra runt sin egen axel oavsett vad som händer. Den tanken tar jag alltid till tröst när det sker för mycket på en gång. Jorden fortsätter snurra långsamt och metodiskt och universum bryr sig inte ett piss om mina hemuppgifter. Ibland är det väldigt uppmuntrande att göra sig påmind om hur obetydlig man är i det stora hela.

(think big.)

Ska försöka återkalla den underbara känslan jag hade igår istället. Känslan av gemenskap, tävlingsinstinkt, vår(!), sprudlande energi och kontroll över läget. Kontroll är min nyckel till sinnesfrid. Jag gillar kontroll så mycket att jag inte ens vet om det är genant att erkänna en sådan sak. Är det?

Kanske jag tar kontrollen över världen en vacker dag. Det vore inte så dumt. Måste nu bara se till att jag får lite kontroll över de här slutuppgifterna först.

28.04.2016 kl. 19:49

Att vara social och högkänslig

Dags att köra igång denna blogg och börja dela med mig av det jag vill berätta om. Jag ska försöka vara så ärlig och uppriktig som jag bara kan, men periodvis (eller ärligt talat mest hela tiden) så vill jag bara gömma mig för omvärlden och inte utsätta mig själv för onödig exponering. Så, trots att jag gärna vill underteckna allt jag berättar om med mitt eget namn och mitt eget fejs, så känner jag mig ännu inte riktigt bekväm med att göra det. Det är ju ändå stora, outgrundliga internet vi pratar om. Och allt som är stort och outgrundligt ger en högkänslig person nippor. Alltså tänker jag hålla mig själv "i det fördolda" en stund till och hoppas att det inte gör någonting för dig som läser.

Transportmedel för högkänslig

Till dagens ämne. Det sociala. 

Usch. Så tänker säkert många högkänsliga personer. Under senaste tiden har det blivit något av en trend att prata om att vara introvert och det har fått något av en cool hipsterstämpel i vissa sammanhang, men jag vill poängtera att introversion inte är det samma som att vara högkänslig. Enligt mig är en introvert person någon som inte får någonting ut av att vara med andra människor, utan trivs bäst för sig själv eller med ett begränsat antal nära vänner. Ibland ;)

Själv älskar jag tanken av att socialisera mig bland människor, jag VILL vara bland människor och umgås och ha det trevligt, men andra människor är någonting av det mest stimulerande som finns. Jag skulle kanske inte direkt kalla mig extrovert, eftersom jag behöver behöver rätt mycket tid för att styra upp tankarna efter sociala sammankomster, men jag söker mig nog oftare till gemenskaper än vad en introvert person skulle göra. Min poäng är i alla fall den att jag inte kommer att diskutera högkänslighet ur en extrovert-introvertperspektiv, utan nöjer mig med att konstatera att man som högkänslig kan vara antingen det ena eller det andra. Eller ligga någonstans mitt emellan.

Högkänslighet orsakar dock att man i sociala sammanhang ofta blir överväldigad av allting som är på gång samtidigt. Min hjärna har en tendens att "slå av" när jag till exempel är på fest och försöker mingla omkring bland alla som är där. Det är som om jag inte kommer ihåg hur man pratar eftersom min hjärna istället koncentrerar sig på att ta in vad alla andra säger, vilka diskussioner som är på gång, vilken musik som spelas, hur människor förflyttar sig mellan rummen, hur kläderna sitter på kroppen (om de sitter så mycket som en gnutta obekvämt så kan jag inte koncentrera mig på någonting annat på hela kvällen. Jag skulle aldrig kunna klä mig i en polotröja till exempel. En polotröja sitter aldrig rätt. Det är som att klä sig i ett strypgrepp), vem som känner vem sen tidigare och så är det ju alltid det här med belysningen. Belysning har kanske inte direkt med det sociala att göra, men visst blir man ju en aning uppgiven över att ens sociala förmågor påverkas av någonting så vardagligt som lampor. Suck.

En högkänslig person vill och behöver gå på fest lika mycket som någon annan, men tyvärr blir det lite för mycket ibland. Slutresultatet kan vara att man efteråt blir ledsen över att festen inte blev så rolig man tänkt sig eller att man börjar undvika sociala sammanhang. Man har ju konstaterat att man är ett hopplöst socialt missfoster (been there, done that!). Just det här är en av de viktigaste orsakerna till att jag vill skriva om högkänslighet. Det är inget fel att bli överstimulerad, men det kan vara bra att uppmärksamma att man faktiskt är en högkänslig person så man vet att det är överstimulansen som är orsaken till de negativa känslorna. När man är medveten om att man har en tendens till att bli överstimulerad kan man också lära sig dra gränser som hjälper en i de sociala situationerna.

(gå till www.savagechickens.com för fler serier. Hur roliga som helst)

Jag har försökt hitta tips på vad man som en högkänslig person kan göra när man känner att man håller på att bli galet överstimulerad och här är några plock som jag själv tar till hjälp när jag måste ge mig ut bland andra människor (medger att vissa av tipsen är avsedda för introverta personer, men jag var ju inte så noggrann med sådant som sagt).

Avslutar alltså mitt allra första inlägg (jippii!) med fem tips på hur man som högkänslig person blir en bättre festare:

1) Sätt en tidsgräns för när du går hem. Ger dig kontroll. Ger dig en tidsram. Ger dig en ursäkt att fly ifall det känns jobbigt. Men det viktigaste: gör att du kanske kan slappna av en aning då du vet på förhand när kvällen kommer att ta slut.

2) Ta pauser. Man får gå ut och andas frisk luft fast man inte är rökare. Njut av en stunds stillhet så är det lättare att fortsätta socialisera sig sen.

3) Tillåt dig själv att vara en betraktare. Man behöver inte delta i samtalen. Försök hitta en grupp som redan kommit igång med diskussionen och tillåt dig själv att vara den som bara lyssnar. Bär outsiderrollen med stolthet! Föreställ dig att du är den där mystiska främlingen som alla är beundrar i smyg. Att vara outsider kan vara sjukt roligt bara man tillåter sig att göra det med glimten i ögat.

4) Gå backstage. Hjälp värden. Förbered, städa, servera, öppna vinflaskor, agera fotograf - vad det nu kan vara som behövs. Det här är både uppskattat och ger dig någonting praktiskt du kan koncentrera dig på.

5) Prata med folk om hur det är att vara på fest. Okej, VARNING! Det här tipset kom jag på själv för en sekund sen och har ingen kvalitetsgaranti. Men det slog mig att det kanske kan vara ett bra samtalsämne att ta till (om huvudet slår blankt i sociala sammanhang som det gör hos mig) för att öppna upp diskussionen om sociala sammanhang och vad som är en bra fest. Break the ice, liksom. Kanske man i den diskussionen kan hitta en like som känner sig lika borttappad som man själv är? Lovar att prova på det här själv om jag får chansen till det!

Hej, det var det! Känner du igen dig? Finns det fler av oss högkänsliga i svenskfinland? Säg gärna hej ifall du också är högkänslig och dela gärna med dig av dina egna erfarenheter och tips.

Ha det bra tills nästa gång!

 

20.04.2016 kl. 17:26

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/