Nej vi gråter inte i våra hörn!

Vi måste förresten göra en sak klar – vokabulären kring högkänslighet. Elaine Arons bok (som varit på tapeten i tre inlägg nu, men som jag inte kan låta bli att nämna: "Den högkänsliga människan" Egia förlag 2013) gav mig väldigt mycket input, och jag kommer att ha miljoner inlägg att tacka denna bok för, men innan jag ger mig vidare ut i högkänslighetsämnet måste vi börja med att granska själva ordet "högkänslighet".

När jag började blogga om ämnet kändes det som en bra översättning av "high sensitivity", men när Aron tar upp att det finns fyra olika funktioner människor anammar världen på måste jag tänka om kring begreppet "högkänslig" och dess översättning till svenska. De fyra funktionerna är förnimmelse, intuition, tanke och känsla, och Aron menar att vi specialiserar oss på att använda en av dessa funktioner. På samma sätt kommer också en av funktionerna bli den vi använder minst och därmed blir sämst på. Det kan till och med gå så långt att vi undertrycker vår sämsta funktion eftersom vi alltid kompenserar den med någon av de andra funktionerna (okej jag låter waaaaay out there just nu, men det jag kommer snart till min poäng. Håll i er!). Ett enklare sätt att kanske se på det är att säga att vår undertryckta funktion är den där vi upplever mindervärdeskomplex.

Med detta sagt så betyder det alltså att man som högkänslig kan undertrycka sin känslosida, utan att vara mindre högkänslig för det (faktum är att jag misstänker att det är vad jag tidigare gjorde, och kanske fortsättningsvis gör i viss mån). Det som gör det förvirrande är dock att "känslig" och "känsla" förväxlas med att innebära samma sak och det är ju inte konstigt eftersom de härstammar från samma ord. Och att vara "känslig" väcker onekligen en del negativa associationer.

När man pratar om "högkänslighet" måste man ändå påpeka att det innebär samma sak som hög sensitivitet – att man tar in många intryck och därför behöver tid för att bearbeta dessa intryck på ett eller annat sätt. Som högkänslig uppfattar man subtila signaler och läser in mycket mellan raderna. Högkänslighet innebär däremot inte att man enbart är känslig i meningen att man är lättstött, gråter mycket, har låg smärttröskel och är försiktig i alla avseenden. Det är kanske den här fördomen som får många högkänsliga (eller om det nu är "högsensitiva" jag borde använda från och med nu?) att förneka sin egen sensitivitet. Dessa egenskaper anses vara en belastning för både den enskilda individen och alla runt omkring hen att vara känslig.

Högkänslighet innebär mycket mer än så. Vi är inte några stackare som sitter och gråter ensamma i våra hörn utan orsak.  Vi är ändå inte heller rädda för att visa känslor, prata om känslor, bearbeta upplevelser, ifrågasätta det som sker och stå på vår egen åsikt – den är trots allt genomtänkt och välgrundad. Och frågar man mig så är det om något styrka.

08.05.2017 kl. 21:38

Lista mot överstimulans

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag älskar listor. Här kommer en lista skriven av en smått (läs: galet hypermaniskt) överstimulerad typ som behöver påminna sig själv om vad som hjälper när livet snurrar i maxfart.

1. Låt bli att tugga tuggummi. Malandet går rakt ut i käklederna, spänner dem ytterligare och leder till en dominoeffekt av spända käkar och axlar, huvudvärk och sömnproblem. Det kan kännas som en tillfällig lättnad att få tugga på tuggummi vid stress, men nackdelarna överöser snabbt fördelarna.

2. Undvik koffein. Koffein stimulerar. En överstimulerad person behöver *surprise, surprise* ingen extra stimulans. Jag älskar kaffe och hatar denna punkt.

3. Träna lätt. Du får gärna aktivera musklerna men kör nu inte värsta bodybuildingpasset (haha, jag får det att låta som om det är någonting jag ofta sysslar med. Men som allmän rekommendation liksom. Ta inte i för hårt). Yoga är bra. Pilates säkert också. Det ska kännas men inte vara uttröttande. 

4. Läs en bok. Helst en roman.

5. Sov! Och ibland kan det vara jobbigt med sömn som en punkt eftersom det lätt leder till att man känner att man borde sova men inte kan för att man är så upp i varv, men bara lägg dig ner när du känner dig trött och se vad som händer. De bästa tupplurerna har jag tagit med musiken spelandes på hög volym och alla lampor tända. Jag har bara råkat lägga mig på sängen och slumrat till. SÅ. SKÖNT.

 

Nu hinner jag inte med fler punkter för arbetet kallar (maxfart som sagt) men lovar att jag ska jobba medvetet, metodiskt och bara göra en sak i taget. Styrka i sinnet!

29.04.2017 kl. 13:18

Lär dig vara högkänslig + dokumentärtips!

Det är lite på ett år sedan jag började inse att jag är en högkänslig person. I början kände jag mig tveksam över att kalla mig själv för högkänslig, eftersom det både var lite pinsamt att erkänna, och för att jag inte tycker om att uttala mig om saker jag är 100 % säker på – vilket ironiskt nog är en typisk HSP-grej att göra. Men idag känner jag mig mer övertygad än någonsin om att jag är högkänslig, att jag reagera starkt och ofta omedvetet på världen som kretsar runt omkring mig. Under detta år har jag lärt mig en hel del om mina behov och hur jag ska dra nytta av de känsliga dragen i mig.

Att själv inse att jag är högkänslig fick mig att vilja dela med mig om kunskap om personlighetsdraget, eftersom min egen högkänslighet varit ganska destruktiv på många sätt. Den här bloggen uppstod just för att jag ville berätta för andra om hur man som högkänslig kan lära sig acceptera sin känslighet och leva med den. Högkänslighet är inte negativt per automatik, men försöker man förtränga sin högkänsliga sida kan det leda till rätt många problem. Jag är givetvis själv ett utmärkt dåligt exempel på hur det kan gå när man förtränger sina känslobehov. Du har hört mig joma förr... Depression, utmattning, jaadi, jaadi jaa. Men allvarligt talat så är det väldigt tuffa saker att ta sig igenom, och om jag bara fattat tidigare att jag är superkänslig och att det är vad som orsakar ångest, om jag förstått och tillåtit mig själv att göra saker på mitt eget sätt, så hade jag eventuellt besparats den tid jag fått tillbringa i mitt personliga lilla minihelvete.

Som jag redan nämnde tyckte jag det var pinsamt att vara tvungen att medge att jag är högkänslig, men jag gjorde det (i alla fall någorlunda) offentligt här på bloggen för att det verkligen skulle kännas som ett officiellt tillkännagivande som jag måste kunna stå för. Pinsamheten berodde nog på att jag själv kommer från en bakgrund där "mjuka värden" inte värdesätts speciellt högt, utan där hårt arbete i det tysta är en dygd man inte ska skryta med. Att tala om känslor och upplevelser har alltid varit väldigt viktigt för mig, men jag har aldrig riktigt fått lära mig hur jag ska göra för att uppfylla mina känslomässiga behov. Idag känns det fortfarande lite nolo att både prata och skriva om känslor, men har fattat att det är ett måste för mig. Så jag drar en djup suck och låter det rinna av mig.

Den högkänsliga person som inte får eller kan ge tillräckligt med utrymme för sin känslosamhet blir lätt utmattad och inåtvänd, då stimulansen man plockar upp under dagen blir allt för uttömmande. Förstår man inte att social interaktion, dåliga planerade arbetsmiljöer, livlig centrumtrafik eller andra människors känslor hela tiden pockar på ens uppmärksamhet, förstår man inte heller att man faktiskt behöver återhämta sig efter en vanlig vardag. Ännu mindre förstår man hur mycket återhämtning man faktiskt behöver. Sömn och aktiv vila är den högkänsligas bästa vänner, och ärligt talat så uppskattar jag verkligen att jag nuförtiden har en bra ursäkt att få ta det lite chill.

Den som misstänker att hen själv är högkänslig råder jag att ta  sina aningar på allvar (är du högkänslig har du typ världens bästa intuition så det är bara att lita på den) och inte falla för jantelagen, som jag beskrev i förra inlägget. Att vara högkänslig har fler fördelar än nackdelar, men du måste acceptera de dåliga sidorna som högkänsligheten för med sig för att kunna komma åt de extremt fördelaktiga goda sidorna.

Det tar kanske ett år, kanske 10 år, kanske en hellivsålder att lära sig, men missa inte chansen att lära dig leva ett högkänsligt liv.

Missa inte heller chansen att se dokumentären "Erityisherkät" (originaltiteln: Sensitive - the untold story) som nu går att se på Yles Arenan. KLICKA HÄR FÖR ATT SE DEN!

26.04.2017 kl. 21:44

Lycka

Lycka. Det är väl ändå vad vi alla strävar efter i livet? Vi vill vara lyckliga, men det är en så himla svår känsla att uppnå. Och får vi vara lyckliga ett tag så blir vi emellertid ännu olyckligare när lyckokänslan dragit förbi: "Vad fan? Är jag faktiskt inte tillåten att vara lycklig NÅGONSIN?".

Just nu är jag väldigt, väldigt lycklig. TIll stor del beror det på tacksamhet, jag är så tacksam över att jag är var jag är just nu i mitt liv och kan njuta av solen och ljuset och havet och mina studier och mitt jobb och mina vänner och alla de otaliga stigar jag kan välja att gå. Livet känns rätt harmoniskt, nästan lite otroligt.

Inte heller för mig är lycka någon självklarhet. Jag har, människa som man är, också varit djupt olycklig och led av depression och utmattning största delen av mitt vuxna liv (låt dig inte skrämmas av dessa ord. Att prata om det som är jobbigt gör oss bättre på att förhålla oss till det. Rid genom stormen med mig här). Min ständiga rädsla är att få återfall, att än en gång förlora flera år av mitt liv åt ett grått och bedövat tillstånd, där varje dag är en kamp för att hålla fasaden levande trots att insidan slocknat för länge sedan.

Alltså tar jag för mig möjligast mycket av livet just nu. I moderation förstås, för man har ju ändå lärt sig någonting om sig själv och varför man så ofta blir utmattad. Alla knasiga infall är inte tillåtna (jag försöker hålla huvudet kallt på den punkten), men om det inte vore för utmattningen så skulle jag förmodligen försöka göra och vara överallt 24/7 just nu. Jag får inte göra ALLT jag vill, men gör det som känns bra och hälsosamt.

Det kräver mycket mental kraft. Inte bara för att det kräver en hel del kontroll, utan också för att människor i största allmänhet har svårt med att acceptera och njuta av lyckan. Det är inte helt okej att visa hur lycklig man är. Det kan vara stötande. Andra kan bli avundsjuka. Man borde hålla igen. Vi är ju ett jantelagsfolk ända in i märgen och hos oss är det alltid lite fel att känna sig bra eller lycklig.

I rädsla för återfall har jag haft svårt att släppa in lycka i mitt liv. Jag har varit rädd för att det ska göra mera ont om jag faller från en högre höjd. Och valde jag det lyckliga livet fanns alltid risken att jag avslöjades som en bluff när jag väl skulle halka tillbaka i depressionen. Men sådär kan man inte tänka i all oändlighet. Det är bara hjärnspöken som talar, som har hindrat mig från att ta vara på den lycka jag får. Min lycka har ingenting med eventuell framtida lycka eller olycka att göra. Nu är nu, och sen är sen. Jag kan inte påverka vad som händer sen, så lika bra att njuta av den stund som är nu.

Många förstör sin egen lycka genom att inte ta vara på den. Man ser alltid hotet bakom nästa hörn och ser positiv egoism som någonting skamfullt. Lycka tillåts aldrig vara ett fulländat tillstånd, för det går alltid, alltid, ALLTID att vara liiiiiiiite lyckligare.

Men jag har fattat mitt beslut för egen del. Jag tänker vara tacksam och lycklig. Varför inte? Jag känner mig som en bättre människa, jag ÄR förmodligen en bättre människa om jag tillåter mig vara lycklig. Jante kan dra någonting gammalt över sig. Om man känner sig lycklig så finns det ingen orsak att förminska känslan. Lycka skapas här och nu, och det handlar oftast inte så mycket om att leta efter den som att bara våga ta emot den.

09.04.2017 kl. 08:16

Andlighet

Under de senaste dagarna har jag funderat ganska mycket på andlighet och vad det egentligen innebär. Som med typ det allra mesta så verkar även andlighet ha varit "bättre förr". Åtminstone var det mycket enklare förr. Man behövde inte själv veta eller bestämma sig för vilken grad av andlighet man levde sitt liv igenom, utan man gick i kyrkan och lydde prästen. Visst var man lite vidskeplig också och trodde på andväsen och dålig tur om vinden vände och så vidare, fast det nu inte uttryckligen stod någonting i bibeln om det. Idag kan du faktiskt välja och vraka mellan religioner om du så vill. Det är bara att ta för sig från det andliga smörgåsbordet.

Med detta sagt så menar jag ändå inte att andlighet är samma sak som religion. Religion är snarare ett resultat av människans andliga behov. För jag tror faktiskt det är så - vi behöver få vara andliga, behöver innehåll i livet som är någonting utöver det materiella. Ser man på antalet religioner (och kanske borde man också räkna med ideologier hit?) det finns i världen så inser man att det här med att släcka vår andliga törst (jag kan inte låta bli att himla med ögonen åt mina melodramatiska uttryck) inte är så väldigt enkelt. Vi söker hela tiden det där rätta.

Religion är också lite av ett tabu-ämne, åtmistone i min bekantskapskrets. Jag har fått höra att religion är någonting för svaga människor, någonting för människor som lever i förnekelse, någonting som bara skapar krig och hat världen över. Alla terrorister är religiösa fundamentalister, alltså är religion av ondo.

Man behöver inte tro på det som andra tror på, men man behöver inte angripa religiösa personer bara för att man inte håller med. Lika lite som man behöver omvända icke-religiösa. Jag tänker ofta att den som lever i tro har accepterat faktumet att människan inte kan förstå eller kontrollera allt. Vi kan inte nå slutet på oändligheten (se, nu bara dalar det filosofiska klyschor här!) så att säga. Vetenskap är ett sätt att stilla sin nyfikenhet och existentialistiska ångest på, religion ett annat. Enda skillnaden är att vetenskapen bevisar hur världen fungerar, religionen litar på att världen fungerar.

Hur som helst. Man har rätt till sitt eget sätt, så länge man inte skadar eller hånar någon på grund av det. Hur ska man då göra för att visa ömsesidig medkänsla? tänker du kanske nu. (Haha, det tänkte du inte alls, men jag kan ändå berätta mitt förslag åt dig:) Jo, istället för att slå ifrån sig andras sätt att tänka på kunde man kanske likställa andlighet med en känsla. Till exempel med känslan av att bada bastu - det är varmt, det omsluter en, man känner sig trygg. Man gör det med andra människor, eller varför inte bara för sig själv. Ibland blir det för hett, ibland för kallt. Inte så svårt att se varför man behöver det. Jag tror faktiskt inte andlighet är konstigare än så. 

23.03.2017 kl. 18:51

Mörkret, ljuset och balansen där emellan

Tyvärr har det inte dykt upp några nya inlägg här på ett tag. Det tycker jag att är synd, eftersom jag strävar efter att skriva för att sprida kunskap och kanske också erfarenheter och insikter om vad högkänslighet innebär.

Som man kanske kan ana utifrån mitt förra inlägg så har inte livet varit en dans på rosor under hösten. De facto så är det jättemånga mänskor (hela samhället känns det som ibland) som börjar känna sig trötta och orkeslösa när den mörka perioden tränger på, och det är som om vi hamnar i nåt slags kollektivt zombiemode där all ambition, vilja och motivation är som bortblåst. Vet inte hur starkt andra reagerar på höstmörker, men själv blir jag väldigt nedstämd, för att inte rent av säga deprimerad. Kanske är det högkänsligheten som gör att jag reagerar så starkt. I höstas blev jag dessutom speciellt upprörd över att den här envisa depressionen återkom då jag trott att 2016 var året då jag fick vinka adjö till depressionen för gott.

Det visade sig ändå att illamåendet den här gången var tillfälligt. Faktum är att jag nog är frisk, men att jag ändå får årstidsbunden depression. Nu lider det mot vår, och jag börjar känna mig återställd. Allt är bra igen och jag kan återuppta mitt kall här i livet :D

Det som är postitiv med att vara högkänslig är ju ändå att det är så himla bra när allt är bra. Allting omkring mig uppfyller mig på ett sätt som jag nog inte kan beskriva, men som ständigt får ett leende att sprida sig över mina läppar. Jag är liksom förälskad i livet på något sätt (OJ HERREGUD VAD SKREV JAG JUST, HUR TÖNTIGT VAR INTE DET, KAN NÅN SNÄLLA GE MIG EN SPYPÅSE!?).

Man blir rätt fånig av att vara högkänslig, man tycker allt är så fint och roligt och fantastiskt, och dessutom fattar man inte att man faktiskt kunde dämpa lite av sin överdrivna entusiasm. Det är som om man blir lite naiv och korkad på samma gång, kanske lite mer som ett barn som upptäcker världen för första gången. Det finns inga fördomar, inga antaganden. Bara nyfikenhet, lust att lära sig och glädje. Som man gärna och högljutt delar med sig av till andra - om de så vill det eller inte.

Det här tillståndet tror jag inte att man upplever speciellt ofta om man inte råkar vara lite mer känslig än genomsnittet. Högkänslighet har sina toppar och dalar, och man får vara på sin vakt för att inte låta någon dera dra iväg med en själv. Balans är någonting vi alla strävar efter, men att hitta de saker som verkligen skapar balans för en själv kräver mycket självrannsakan, ärlighet och sökande. Vi är bra på att ljuga för oss själva och att hitta balans betyder inte samma sak som att gå under ribban där den är som lägst, trots att vi gärna ibland låter oss själva tro så.

Som den listfrälsta individ jag är ställer jag härmed - för din trevnad - fram några förslag på vad som kanske kan skapa balans och vad som kanske inte gör det:

BALANS

motion

sömn

mat framställt med omtanke

naturen

djur

vänner

familj (behöver inte vara biologisk)

musik

teater

en bra bok

diskussioner

rutiner

att bryta sina rutiner emellanåt

yoga

tacksamhet

att låta saker ta tid

att le

att lyssna

att hoppas och tro

att se på regler som vägledning snarare än regler

att tacka nej (du vet till vad)

att tacka ja (det här vet du också)

att koncetrera sig på att bara använda ett sinne i taget

 

ICKE-BALANS

multitasking

att det första man ser på morgonen och det sista man ser på kvällen är en skärm

ytlighet

att man pressar sig vidare när man egentligen borde backa bakåt

att slarva

att man säger ja fast man vill säga nej (vi har alla varit där)

att man säger nej fast man vill säga ja (du fattar galoppen)

att låta någonting, vad som helst, bli så betydelsefullt att man är beredd att offra allt annat för den sakens skull (fundamentalism)

feghet

gnäll

------------------------------------------------------

Den här listan kan givetvis varieras i det oändliga. Känns som att jag glömt någonting väsentligt, men jag får väl fylla på den allt eftersom jag kommer på nya punkter, eller om du som läser har förslag på vad som borde ingå.

Våren är här. Nu kör vi!

16.02.2017 kl. 22:11

"Keskusteluryhmä murehtijoille"

Med risk att det här inte blir någonting eftersom jag knappt sovit alls förra natten, tänkte jag ändå försöka skriva. Jag vet inte ännu riktigt om vad, men låt gå för det, vi kan kalla det här ett konstnärligt experiment. Ett tankeflöde som är så där passligt suggestivt, som bara väller fram och inte går att hejda. Eller så är det rent tvärt om, att jag inte få någonting ur mig.

Det är någonting som bubblar inom mig. Det är oro inför en sommar som antingen kan bli alldeles fantastisk eller riktigt, riktigt tung. När det blir vår och ljust går det alltid på samma sätt. Plötsligt går jag på övervarv och planerar in mer än jag egentligen orkar med, mer än jag vet att jag hanterar. Jag lever i någonslags önskedröm om att jag är en sådan där cool avslappnad typ som fixar att bara ta sitt pick och pack för att gå världens alla äventyr till mötes med öppna armar.

Men jag är inte sån. En gång såg jag en liten annons: "Keskusteluryhmä murehtijoille". Och jag insåg: "Jaha, det är en sån jag är!". En grubblare. En ängslig en. På sätt och vis var det skönt att se annonsen för då förstod jag att vi är flera som ängslas. Att man inte är ensam om det. Men visst kändes det lite ledsamt också att förstå att man nog mest lurat sig själv att tro att man en dag bara hux flux ska genomgå en förvandling och bli DEN STORA LIVSBEJAKERSKAN.

Henne får jag nog säga adjö till. Men jag tycker ändå det är orättvist mot mig själv att bara godkänna att jag blir ängslig när det händer mycket, och på grund av det tacka nej till de möjligheter som erbjuds. Ängsligheten har fått mig att tacka nej så många gånger tidigare att jag inte alltid orkar bry mig om att den finns där och försöker påverka mina beslut. Någon gång måste man bara vara en, tja rebell är lite väl starkt, men trotsig typ åtminstone.

Jag tror jag behöver en "keskusteluryhmä murehtijoille". Bara så man får vädra ängsligheten lite nu som då, det är så mycket lättare att behandla grubblerierna lite mer uppbyggande sätt när man fått vrida och vända på dem en stund i friska luften. Och när man har gjort det, är nästa steg att omvadla det till komedi.

Får väl bli nästa inlägg det då. Komedi. Usch. När man kan älta och grubbla?

HERREGUD. NU. SÖMN.

Och bara som en liten fotnot. Min tanke är fortsättningsvis att jag ska skriva sjukt FIFFIGA inlägg om HSP-egenskaper, men jag är en slacker när det kommer till research, och jag vill faktiskt skriva ordentligt. Men för att hålla igång skrivandet kör jag såhär tills vidare. Sen i sommar när jag har hur mycket tid som helst till mitt förfogande och bara ska läsa och resa och jobba och göra rollarbete och skriva pjäser så ska jag göra en vettig reseach! Pinky promise!

Hoppas du slutade läsa för länge sedan. Tankeflödet kom ikapp mig.

God natt.

23.05.2016 kl. 22:05

Mina två olika sidor

Glad första maj!

Äntligen är det vår på riktigt! Sol, värme, konfettiregn och lyckliga ansikten vart man än tittar. Så känns det åtminstone. Jag kan raportera att stämningen i Kaisaniemiparken var på topp, och att även vi i vår mysiga lilla ämnesförening hade slagit oss ner där för att njuta av varandras sällskap, våffelpicknick och skumpa. Antagligen det bästa sättet att fira vappen på!

Samtidigt är jag precis avstigen från min arbetsplats, the Muminbåt, som alltid är bidragande orsak till att jag endera går in i ett överenergiskt tillstånd eller också blir så trött att jag bara borde sova i en vecka i sträck. Det finns inget neutraltillstånd efter ett arbetspass på the Muminbåt!

Det här med att ha två olika energilägen eller växlar påverkar mig inte bara efter jobbturerna på Muminbåten, utan bidrar även med att jag ständigt går och tänker på hur olika slags intryck andra måste få av mig. Redan länge har jag upplevt att jag beter mig väldigt olika med olika personer, beroende på vilken växel jag har varit i när jag etablerat relationen med den personen. Växeln jag har haft i början av relationen definierar till så stor grad vårt förhållande att det ganska snabbt blir svårt att skaka av sig den roll som är sammanlänkad med just den relationen. Det är lite som när man som tvåspråkig är kompis med en annan tvåspråkig person och man etablerat vilket det gemensamma samtalsspråket är. Oftast är språket så hårt knutet till just den relationen att det senare är omöjligt att byta till det andra språket, fast båda behärskar det. Man kan inte bara gå och ändra något som definierar en relationen. Av någon för mig rent obegriplig anledning.

(nej, glöm mellanläget. Finns inte)

En av orsakerna till att jag ofta känner att jag inte klarar av sociala situationer är att jag känner att jag skapat ett förhållande med människor som jag inte klarar av att upprätthålla. Och när jag lär känna nya människor gör jag det från två så extremt olika utgångspunkter:

1. Jag är osäker och bortkommen och gör mitt bästa för att ursäkta mig och fly från situationen (okej, "lär känna nya männsikor" är kanske lite överdrivet uttryckt här. "Stöter på människor jag inte känner, eller känner riktigt ytligt, människor jag har träffat många gånger men aldrig kommer ihåg namnet på, människor jag en gång haft ett superlyckat small-talk med i rena förskräckelsen och som nu kanske tror att jag är en sån där som faktiskt fixar lättsamt småprat för jämnan eller människor som verkar väldigt självsäkra" borde det stå.)

2. Den där överdrivet(?) människoälskande galningen kliver in i bilden och tar över hela scenariot. Pratar för högt, pratar för mycket, styr upp, kräver uppmärksamhet... Du märker kanske utifrån mitt ordval att jag inte själv är speciellt förstjust i den här sidan av mig. Orsaken till detta är nog att jag upplever människoälskaren som en försvarsmekanism. Utifrån kan det kanske verka som om hon är ett uttryck för gott självförtroende, men i verkligheten fungerar hon snarare som täckmantel åt ett förskräckt litet knytt som gömmer sig djupt, djupt inombords.

(Have you seen the ass-kisser?)

Den där rollen man intagit blir ju som en slags fasad, som binder en till ett visst beteende. Vissa dagar är det inte bara läge för det beteendet. Du kan inte tvinga i högsta växeln en dag då du befinner dig i trögläge. Men vad gör man om man träffar på folk, som lärt känna den där duracellkaninen, en dag då man inte befinner sig i duracelltillståndet? Jag känner mig oftast som en bedragare, som lurat till mig nya bekantskaper på falska premisser. Att jag utgett mig för att vara en eldsjäl som ställer upp och hjälper och fixar, fast jag egentligen just den dagen knappt klarar av att knyta mina egna skosnören.

Eftersom jag är så ambivalent tänker jag mig att alla andra, eller åtminstone några andra, också är det. Men varför slänger det så mycket mellan de två växlarna? Och är det någon annan som också får en känsla av att de lurar andra att tro att man är någonting man inte är? (Tror detta är vad som kallas Impostor Syndrome, men vi skulle ju försöka hålla oss borta från en massa kategoriseringar och syndromifieringar hade jag tänkt...)

Muminbåten och skumpa i kombination sätter igång tankeverksamheten. Nu tänker jag fortsätta firandet på bästa sätt: Jag ska sitta och stirra in i väggen och inte tänka på alla ballonger, färger, ansikten, ljud och energier som flygit omkring mig under de senaste 48 timmarna. Alla behöver vi nolla på vårt eget sätt.

01.05.2016 kl. 15:54

Att vara social och högkänslig

Dags att köra igång denna blogg och börja dela med mig av det jag vill berätta om. Jag ska försöka vara så ärlig och uppriktig som jag bara kan, men periodvis (eller ärligt talat mest hela tiden) så vill jag bara gömma mig för omvärlden och inte utsätta mig själv för onödig exponering. Så, trots att jag gärna vill underteckna allt jag berättar om med mitt eget namn och mitt eget fejs, så känner jag mig ännu inte riktigt bekväm med att göra det. Det är ju ändå stora, outgrundliga internet vi pratar om. Och allt som är stort och outgrundligt ger en högkänslig person nippor. Alltså tänker jag hålla mig själv "i det fördolda" en stund till och hoppas att det inte gör någonting för dig som läser.

Transportmedel för högkänslig

Till dagens ämne. Det sociala. 

Usch. Så tänker säkert många högkänsliga personer. Under senaste tiden har det blivit något av en trend att prata om att vara introvert och det har fått något av en cool hipsterstämpel i vissa sammanhang, men jag vill poängtera att introversion inte är det samma som att vara högkänslig. Enligt mig är en introvert person någon som inte får någonting ut av att vara med andra människor, utan trivs bäst för sig själv eller med ett begränsat antal nära vänner. Ibland ;)

Själv älskar jag tanken av att socialisera mig bland människor, jag VILL vara bland människor och umgås och ha det trevligt, men andra människor är någonting av det mest stimulerande som finns. Jag skulle kanske inte direkt kalla mig extrovert, eftersom jag behöver behöver rätt mycket tid för att styra upp tankarna efter sociala sammankomster, men jag söker mig nog oftare till gemenskaper än vad en introvert person skulle göra. Min poäng är i alla fall den att jag inte kommer att diskutera högkänslighet ur en extrovert-introvertperspektiv, utan nöjer mig med att konstatera att man som högkänslig kan vara antingen det ena eller det andra. Eller ligga någonstans mitt emellan.

Högkänslighet orsakar dock att man i sociala sammanhang ofta blir överväldigad av allting som är på gång samtidigt. Min hjärna har en tendens att "slå av" när jag till exempel är på fest och försöker mingla omkring bland alla som är där. Det är som om jag inte kommer ihåg hur man pratar eftersom min hjärna istället koncentrerar sig på att ta in vad alla andra säger, vilka diskussioner som är på gång, vilken musik som spelas, hur människor förflyttar sig mellan rummen, hur kläderna sitter på kroppen (om de sitter så mycket som en gnutta obekvämt så kan jag inte koncentrera mig på någonting annat på hela kvällen. Jag skulle aldrig kunna klä mig i en polotröja till exempel. En polotröja sitter aldrig rätt. Det är som att klä sig i ett strypgrepp), vem som känner vem sen tidigare och så är det ju alltid det här med belysningen. Belysning har kanske inte direkt med det sociala att göra, men visst blir man ju en aning uppgiven över att ens sociala förmågor påverkas av någonting så vardagligt som lampor. Suck.

En högkänslig person vill och behöver gå på fest lika mycket som någon annan, men tyvärr blir det lite för mycket ibland. Slutresultatet kan vara att man efteråt blir ledsen över att festen inte blev så rolig man tänkt sig eller att man börjar undvika sociala sammanhang. Man har ju konstaterat att man är ett hopplöst socialt missfoster (been there, done that!). Just det här är en av de viktigaste orsakerna till att jag vill skriva om högkänslighet. Det är inget fel att bli överstimulerad, men det kan vara bra att uppmärksamma att man faktiskt är en högkänslig person så man vet att det är överstimulansen som är orsaken till de negativa känslorna. När man är medveten om att man har en tendens till att bli överstimulerad kan man också lära sig dra gränser som hjälper en i de sociala situationerna.

(gå till www.savagechickens.com för fler serier. Hur roliga som helst)

Jag har försökt hitta tips på vad man som en högkänslig person kan göra när man känner att man håller på att bli galet överstimulerad och här är några plock som jag själv tar till hjälp när jag måste ge mig ut bland andra människor (medger att vissa av tipsen är avsedda för introverta personer, men jag var ju inte så noggrann med sådant som sagt).

Avslutar alltså mitt allra första inlägg (jippii!) med fem tips på hur man som högkänslig person blir en bättre festare:

1) Sätt en tidsgräns för när du går hem. Ger dig kontroll. Ger dig en tidsram. Ger dig en ursäkt att fly ifall det känns jobbigt. Men det viktigaste: gör att du kanske kan slappna av en aning då du vet på förhand när kvällen kommer att ta slut.

2) Ta pauser. Man får gå ut och andas frisk luft fast man inte är rökare. Njut av en stunds stillhet så är det lättare att fortsätta socialisera sig sen.

3) Tillåt dig själv att vara en betraktare. Man behöver inte delta i samtalen. Försök hitta en grupp som redan kommit igång med diskussionen och tillåt dig själv att vara den som bara lyssnar. Bär outsiderrollen med stolthet! Föreställ dig att du är den där mystiska främlingen som alla är beundrar i smyg. Att vara outsider kan vara sjukt roligt bara man tillåter sig att göra det med glimten i ögat.

4) Gå backstage. Hjälp värden. Förbered, städa, servera, öppna vinflaskor, agera fotograf - vad det nu kan vara som behövs. Det här är både uppskattat och ger dig någonting praktiskt du kan koncentrera dig på.

5) Prata med folk om hur det är att vara på fest. Okej, VARNING! Det här tipset kom jag på själv för en sekund sen och har ingen kvalitetsgaranti. Men det slog mig att det kanske kan vara ett bra samtalsämne att ta till (om huvudet slår blankt i sociala sammanhang som det gör hos mig) för att öppna upp diskussionen om sociala sammanhang och vad som är en bra fest. Break the ice, liksom. Kanske man i den diskussionen kan hitta en like som känner sig lika borttappad som man själv är? Lovar att prova på det här själv om jag får chansen till det!

Hej, det var det! Känner du igen dig? Finns det fler av oss högkänsliga i svenskfinland? Säg gärna hej ifall du också är högkänslig och dela gärna med dig av dina egna erfarenheter och tips.

Ha det bra tills nästa gång!

 

20.04.2016 kl. 17:26

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/