Konsten

Det är knappt att jag kan förklara vad jag varit med om under den senaste veckan. Jag återförenades med ett tidigare liv som jag kanske inte riktigt ännu var redo att möta. Trots det har jag varit med om någonting som skakade om mig ända in i märgen.

Mötet var med konsten. Med konsten och teatern, konkretiseringen av livets essens. Du hör redan, försöker jag beskriva teaterns innersta väsen kommer det här att bli en fruktansvärt sentimental text, så jag ska nog låta bli, men jag vill ändå på något sätt sammanfatta de tankar som den här veckan väckt i mig.

Under de senaste sju dagarna har jag deltagit i en workshop i Tuscania i Italien, för att undersöka kroppens, röstens och ordets symbios och relation till varandra. Jag hade längtat tillbaka till salarna med svarta väggar och golv och till möjligheten att utforska förkroppsligande och uttryck, men väl framme lyckades jag inte riktigt rikta mig och mitt fokus dit jag skulle. Det här påverkade mitt arbete ganska mycket. Trots det fick jag möjligheten att lära mig en röstteknik jag omöjligen kunnat lära mig på annat sätt än just genom att delta i workshopen under dessa sju dagar.

Vi var sammanlagt åtta kvinnor från Sverige, Norge, Finland och Italien som under veckan sammansvetsades genom att vi först lärde oss hitta vår egen andning och vår egen röst, för att sedan kunna börja andas tillsammans som ett enda väsen. För att det skulle lyckas krävdes det att vi i den sammankomsten lärde oss både att ge och att ta, att lyssna med mer än bara hörseln.

Vår fysiska träning bestod av experiment med huden och den egna hudens möte med den rumsliga omgivningen. Vi undersökte också olika inre kroppsliga element och hur de tar sig i uttryck utåt. Det här är en väldigt ytlig beskrivning av arbetet vi gjorde, men som det alltid är med teaterkonsten så handlar det om upplevelser i nuet som är svåra att beskriva i efterhand.

En riktigt, riktigt koncis sammanfattning av veckan är att vi tränade oss i att utveckla våra sinnen för att kunna applicera intrycken på den teknik vi lärde oss. På grund av att jag är som jag är fastnade jag i skedet där det kom till att kanalisera ut intrycken som vi samlade på oss och det störde mig något alldeles fruktansvärt, att jag fortfarande går och halkar in i samma mönster som jag så länge försökt motarbeta. Samtidigt var jag oerhört trött efter att ha flygit direkt till Italien efter ett 10-dagars arbetspass på muminbåten, vilket givetvis bidrog till att jag inte riktigt lyckades hålla mig fokuserad på arbetet. Kanske jag kan förlåta mig själv? Och så får man inte glömma alla intryck som bara pumpades in i kroppen, inte bara under förra veckan, utan också under arbetspasset före Italien.

Mitt konstnärliga arbete under veckan blev alltså en aning haltande. Men jag fick ändå så mycket ut av veckan, bland annat genom att observera de övrigas arbete. De flesta som jobbar med konst är högst antagligen högkänsliga personer som har hittat sitt sätt att forma intrycken till ett konkret uttryck. När jag tittade på mina medkumpaners arbete under den föregående veckan blev jag alldeles hänförd över hur de arbetar och deras sätt att utnyttja olika yttre och inre element för att skapa ett konstnärligt uttryck. Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin klarar av att göra samma sak. Men är trots det alldeles tagen av vad jag fått ta del av.

Nu i efterhand känner jag mig tom och melankolisk. Det känns som om förra veckan bara är en absurd dröm jag precis vaknat upp från. Verkligheten känns betydelselös och jag får onda aningar om att det här kanske inte var så hälsosamt för mig. Intrycken bubblar inte under huden som de brukar, utan har slutit sig inombords på det där sättet som jag vet att är skadligt. Min medicin mot det här är först och främst att få sömn, men om någon annan har några goda råd på vad man ska göra när man känner att man håller på att sluta sig från omgivningen så lyssnar jag gärna.

Och avslutningsvis, en bild på hur en ÄKTA italiensk pizza ska se ut!

 

19.06.2016 kl. 23:47

En hyllning till dikten

Nu tänker jag fortsätta med mitt kall här i livet, att skriva om allt det här som har med högkänslighet att göra. Det som triggat igång dagens inlägg är ett alldeles fenomenalt evenemang jag var på idag, som i all sin enkelhet ramade in i princip hela mitt konstnärliga intresse. Eller nej så kan jag inte säga, för då blir jag nojig senare över att jag ramat in mitt konstnärliga intresse så snävt och börjar ifrågasätta vad jag avser att min konstnärliga sida och bla bla bla bla. Men oavsett, evenemanget passade mig ändå som handen i handsken.

Det var den förträffliga Studentteatern här i Helsingfors som arrangerade ett tillfälle där förhållandet mellan text och scen både diskuterades och experimenterades. Visserligen tänker man sig kanske att man i ett sådant sammanhang främst pratar om dramatext, men denna gång (och kanske för att vi litteraturstuderande hade ett finger med i spelet) så östes det även på med lyrik och poesi i alla dess former. Egentligen, insåg jag idag efter mången många års bekantskap med texter i just denna typ av sammanhang, så är all text som framförs på scen ju nog lyrisk. En sån uppenbarelse! Men det är väl först när man ser Andelsbankens reklam framföras på scen som man får sin aha-upplevelse och inser att det är någonting som sker med texten då den blir formulerad ur en skådespelares mun - oavsett vilket syfte texten ursprungligen skrevs för.

(WOW-upplevelse)

Huvudpoängen här är ändå att jag faktiskt nu efteråt sitter omgiven av de diktsamlingar vi använde oss av och inte riktigt kan få nog av dem. Jag är faktiskt, kan jag erkänna, en riktig diktfantast och det är nog mycket tack vare teatern. Det här har slagit mig redan tidigare, men jag har märkt att jag bryr mig sällan så mycket om handling. Vare sig i litteratur, teater, film (ibland verkar det också gälla min syn på mitt eget liv, ehe) etc. Såklart kan till och med jag i hela min bakåtsträvsamhet uppskatta en riktigt bra handling, men ofta är det ju samma story som upprepas gång, på gång, på gång... Ibland kanske man får glädjen om att vara med om en *CRAZY PLOT TWIST*, men till och med dessa kan kännas igenkännbara och något tveksamt motiverade. Min lösning på detta är alltså att ta till mig konst som väcker känsla i mig. Oavsett handlig, oavsett recensioner, oavsett vad andra tycker. Och om det är någonting som väcker känsla så är det just dikt.

Dikten hör nog till en av de svåraste konstarterna (tillsammans med opera och modern dans?) att övertyga icke-troende om. De som redan är frälsta vill så gärna få omvärlden att förstå hur jäkla fint det är men man blir nog snabbt stämplad som lite överdrivet höpö om man går omkring och försöker predika om diktens storhet för sin omgivning. På sin höjd blir man stämplad som en charmig excentriker, men bara om man har tur.

Men det har kanske ändå någonting med känslighet att göra, det här med att uppskatta konst och dikt. Det väcker någonting i en som inte går att förklara för någon annan, men som ändå är äkta och påtagligt. För mig är det här som teatern kommer in i bilden, genom teaterns uttryck kan jag få en möjlighet att visa vad det är som väcks i mig, utan att behöva sätta ord på vad det är jag upplever. Dessa två är som gjorda för varandra, och det är väl därför jag älskar både dikt och drama.

Jag vill inte försöka tvinga någon att börja läsa dikter. Hur många av oss har inte blivit tvingade i skolan att läsa (och analysera, gudars SKYMNING vad det är viktigt att analysera varenda dikt som kommer emot en under lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Säger inte att det är någonting fel med att lära sig analysera texter, men låt nu en dikt någon gång bara vara en uppevelse!) ursäkta det blev en lång parentes så vi tar det igen: Hur många av oss har inte blivit tvingade i skolan att läsa dikter som vi inte brytt oss ett skvatt om? Det är svårt det där, för säkert försöker många lärare inspirera och motivera sina elever att läsa mer dikter, men oftast är det åtminstone någon enstaka som upplever diktläsning som (tja, eller skola överlag egentligen, och i rättvisans namn så är det ju precis det det är, nämligen) tvång. Dikt är i allmänhet någonting som alla måste lära sig, fastän ingen riktigt vill.

Istället vill jag bara säga att jag älskar det dikt gör. Det jag får göra medan jag läser dikt. I dikt kan jag leva mig in, fantisera, hitta på, förstå, känna medlidande, känna avsky, hitta lösningar, upptäcka problemen, förstå vad som förenar människor och se hur de skiljer sig åt. Dikten kan både vagga mig in i ett omedvetet töcken och skaka om mig så jag rycker till. Dikt är en känsla klädd i ord, och det är väl det som gör det ibland så obegripligt att förstå. För vem av oss har egentligen någonsin begripit sig på sina känslor?

 

17.05.2016 kl. 23:04

Introverta förenen eder (eller läs detta inlägg i alla fall)

Man drar säkert lätt likamedtecken mellan högkänslig och introvert. Det känns logiskt, om man tänker på hur man som känslig ofta beter sig: man är försiktig, nervös, drar sig undan, försöker göra det bekvämt för sig. Andra människor stökar till det så att säga, de bidrar till att man inte kan kontrollera sin omgivning och därför hoppar koncentrationen från det ena till det andra (eller femte, eller trettiofjärde). Då är det lättare att vara introvert, att inte söka sig till andra människor och njuta av lugnet och stillheten som ensamhet bidrar med.

Min introverta sida tar sig i uttryck i form av att jag inte klarar av att söka kontakt hos andra. Jag vet inte när jag första gången upptäckte det här, men för mig har det blivit ett gnagande problem som bara vuxit sig större med åren. Ju mer jag försöker motarbeta det, desto jobbigare blir det. Som det ofta blir med alla problem man försöker bli av med med tvång. Det konstiga (eller är det? Kanske det bara är jag som har missförstått vad introversion är) med hur introversen fungerar i mig är att jag sällan har problem med att rikta mig till en stor folkmassa samtidigt. För många högkänsliga är det ju just att ställa sig inför en grupp och tala som är ett av de värsta scenarion man kan tvingas vara med om. (Parentes: om du är en person som har svårt med det här, kan du tänka dig lämna en kommentar och berätta om dina erfarenheter eller hur du tacklar problemet? H. Nyfiken)

(vem blir nervös, upp med handen!)

För mig är det precis tvärtom. Ställer jag mig inför en massa så vet jag vad som gäller. Jag tar på mig rollen som den som står framme och talar, och de som sitter i publiken kommer att lyssna artigt. Åtminstone kände jag så tidigare. Av någon anledning gjorde skådespelarträningen det här mycket svårare för mig (och jag tar inte ställning till om det var fel på utbildningen eller på eleven). Min teori är att det delvis var på grund av att man som skådespelare måste vara fullständigt ärlig med vem man är - vilket jag förmodligen då inte var, och delvis på grund av den olidliga prestationsångesten jag kämpade med genom hela utbildningen. Nå, vad som än var orsaken så blev det här med att ställa sig inför publik lite svårare efter fyra år på scenkonstutbildning. Livets ironi, I guess.

Men ingen ko på isen, jag är inte bitter. Jag har märkt att min förmåga att stå inför publik sakta men säkert håller på att smyga sig tillbaka, så att jag faktiskt igen kan njuta av att stå inför en folkmassa. Det kommer att ordna sig. Mer bekymrad är jag över att ha så svårt med det där att uppsöka andra. Det ger mig ångest. Det var en av de största orsakerna till att jag valde bort freelancekarriären. Till att jag istället valde att studera i ytterligare fem år, för att en dag få en arbetsplats där det inte ständigt krävs att jag måste begära att andra ska ge mig uppmärksamhet. Jag upplever det där uppsökandet som att jag borde ha någonting att erbjuda: min kompetens, min kunskap, arbetskraft, humor, trevligt sällskap, underhållning, talang. Vad som helst. Som jag inte upplever att jag har. Det finns ingenting som känns så grundligt otillåtet för mig som att tro mig vara till fröjd eller nytta för någon annan. Det finns ingen orsak för mig att erbjuda andra mitt sällskap.

Fortfarande gäller det här inte större sammansättningar, att ta initiativ för en hel grupp är inget problem, det är att tilltala enskilda personer som är det svåra. Och inte bara enskilda random personer som man ibland måste rikta sig till (typ lärare eller banktjänstemän eller vem det nu kan vara), nej, det här handlar om alla, till och med riktigt nära vänner. Det här obehaget jag känner gör att jag hellre väljer att vara ensam. Ibland uppskattar jag ensamheten, ibland avskyr jag den verkligen. Jag är en person som klarar mig långt på egen hand, men när jag inte gör det så vet jag inte riktigt vad som är värre. Att ta kontakt eller inte (försökte mig inte på en Hamlet-referens där, men såg Titanic på Svenskis i måndags så det hänger väl kvar lite intryck från föreställningen).

(fler Hamlet-referenser)

Jag tycker att det är svårt att reda ut vad introversion egentligen är. Alla människor behöver social kontakt, en del mindre än andra, men introverthet är kanske ibland ett reaktion på någonting helt annat (så som det är för mig)? Speciellt lätt börjar nog en högkänslig person dra sig undan för människor, eftersom man behöver dämpa intrycken från omgivning med jämna mellanrum. Då drar man kanske slutsatsen att man är en introvert person och börjar identifiera sig som en sådan, även i situationer som man kunde ha varit mer extrovert i. Hänger du med i mitt resonemang?

Kelly som är värd för The Highly Sensitive Person Podcast nämnde i något avsnitt om hur högkänslighet kan leda till dåligt självförtroende. Ska rota fram det avsnittet, har på känn att jag kommer att vilja skriva mer om det framutöver. Min poäng med alltsammans är ändå att många fler som är högkänsliga eventuellt skulle må bättre av att inte dra sig undan alltför ofta. Att det är de dåliga erfarenheterna kring de sociala situationerna som skapat en bild av en själv som introvert, fast detta kanske inte helt stämmer?

Så säg mig, hur tar sig inåtvändheten uttryck i dig? Är du bekväm med att vara introvert? Identifierar du dig som introvert? Vet du var din introverthet kommer ifrån?

Så många frågor. Men ärlligt talat gör det här mig förbryllad.

04.05.2016 kl. 21:28

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/