Då gaphalsen insåg sig vara blyg

Tänk att det kan ta 28 år att inse saker om sig själv. För mig handlar det om att vara blyg. Jag har aldrig identifierat mig som en blyg person. Snarare besitter jag alla de egenskaper som inte anses höra ihop med blyghet. Jag gillar att höras och synas, jag talar gärna inför människor, jag har alltid deltagit i de sociala verksamheter som kommit i min väg. Min nyfikenhet har alltid varit starkare än min sociala fobi och mitt intresse för nya sammanhang har fått mig att byta miljö oftare än jag egentligen kunnat hantera.

Men alltid har en känsla av att inte passa in hängt med. En känsla som orsakats av tonårstidens sociala osäkerhet, av bitterhet och avund eller av att jag bara hellre vill tänka själv än acceptera den allmänna åsikten. Oftast har det ändå berott på att jag haft en dålig självbild och därmed ett uselt självförtroende. Som tur lär man sig någonting nytt om sig själv varje dag.

I torsdags lärde jag mig till exempel att jag är en blyg person. Och det som var riktigt överraskande, jag har de facto alltid varit en blyg person. Riktigt överrumplad blev jag, där jag satt i vardagsrummet omgiven av ett gäng människor som jag nog räknar till min bekantskapskrets, men som jag inte riktigt kan kalla vänner. De hade pratat på i ett par timmar, utan att jag riktigt hade någonting att bidra med eftersom det kändes olustig och överväldigande. Och då slog de mig. Jag är ju blyg. Att jag inte deltar i samtalet beror varken på att jag skulle ogilla sällskapet eller att jag är på dåligt humör. Orsaken är så mycket enklare än så. Min tunga slår knut på sig själv när jag är i sällskap av människor som jag inte känner så väl.

Det är ingenting fel med att vara blyg. Så länge det är andra som är det. Själv skulle jag faktiskt helst slippa det. Ibland åtminstone. Fast samtidigt är det kanske just min blyghet som gör mig så stolt över att ibland vara en obrydd gaphals. Så på ett sätt får jag ju det bästa av båda världar.

03.06.2018 kl. 17:29

Smärtstillestånd

För några dagar sedan vaknade jag med en molande värk i kroppen. Höfterna, knäna, nedre ryggen, axlarna och nacken känns spända och tunga, febriga. Orsaken var främst hormonell, men jag vet också att sömnbrist, kyla och de senaste dagarnas fuktiga väder påverkade kroppen. För att inte tala om stressen. Denna eviga stress och nervositet jag alltid verkar gå och bär på.

Jag hatar att ha ont, för det tar inte många sekunder för smärtan att utvecklas från att vara enbart fysisk till att också ta över mitt mentala mående. Det känns hopplöst att leva när det gör ont. Det onda drar över en som en blytung matta som sprider bitterhet och cynism. Man vill bara gråta och få det att försvinna, och ända kuren är att se till att man vilar, håller sig varm, tar det lugnt. Har tålamod.

Jag delar in mitt liv i två delar, tiden före och tiden efter jag blev frisk från depression. Jag mår bra nu, men upplever att sjukdomen gav mig bestående men som fortfarande påminner mig om var jag en gång varit. Det här med smärta är en sådan grej. Jag minns inte att jag tidigare upplevde smärttillstånd av det här slaget. Jag tycker också att min känslighet, koncentrationsförmåga och min stresstålighet blev sämre efter depressionen och uppbyggandet av den nya självbilden pågår nog fortfarande för mig. Jag är inte längre den människan jag en gång varit.

En hel del har jag ju lärt mig under de senaste åren, hur jag fungerar, vad jag behöver, vad jag helst ska undvika. Det här med att kunna lyssna på sin kropp är helt bra förmåga, men ibland uppstår det konflikter med omvärlden när jag försöker dra gränser. Om jag till exempel upplever att jag behöver vila och därför skjuter upp att göra en uppgift så upplevs detta förmodligen irriterande av någon som berörs av att ifrågavarande uppgift blir utförd. Lever jag däremod alltid upp till andras förväntningar och viljor (det vill säga utför uppgiften inom utsatt tid) så offrar jag någonting jag själv behöver.

Jag är väldigt bra på att tacka ja åt höger och vänster. Egentligen borde jag tacka nej till allting, för så fort jag gått och lovat något slår prestationsångesten och paniken igång. Jag blir väldigt lätt stressad eftersom jag av någon obegriplig orsak går och tror att jag aldrig kommer att kunna leva upp till några förväntningar. Min kropp reagerar ofta fysiskt på stress. Det är lite som att ha träningsvärk, ledvärk och narkolepsi samtidigt.

Ännu har jag inte lärt mig att bejaka min livslust i passlig mängd, så att jag åtminstone skulle slippa smärtan. Men det är svårt. Hur mycket jag klarar av beror mycket på situationen, och ibland går det helt enkelt inte att förutspå om någonting kommer att vara "för mycket".

Jag vill alltid ha lite mer utav livet. Men ibland borde jag bara vara nöjd med vad jag har. Och det är väl både på gott och ont som kroppen gör mig påmind om att jag inte behöver ta på mig mera än vad jag klarar av.

03.11.2017 kl. 10:16

Dimman tätnar

Jag tycker egentligen inte om att klaga och ännu mindre om att göra bloggen till någonslags allmän klagomur, men just nu i denna stund är jag så less på mitt mentala tillstånd att jag inte kan annat än tänka på elefanten i rummet och bara måste få låta tankarna rinna av mig.

För några veckor sedan blev jag sjukskriven eftersom allting bara snurrade och jag gick omkring i ett panikartat tillstånd utan någon större orsak till det. Nåväl, panikkänslan gick över med lite sjukledighet, men jag puffades tillbaka på jobb efter bara fyra dagar och fick fortsätta jobba enligt bästa förmåga.

Det gick riktigt bra att vara på jobb. Med tanke på omständigheterna. Det var helt okej. Sedan jag varit tillbaka från jobbet har jag bara hängt hemma - men med en helt ny person i knutarna, och även om det är något av det bästa som någonsin hänt mig så är det samtidigt väldigt tungt att anpassa sig till någonting som känns stort och nytt. Till att ha någon annan där, någon som inte är jag.

Känslan av otacksamhet alltså. Varför kan jag inte bara vara glad och tacksam och lycklig som vanligt folk?

Min hjärna befinner sig för var dag som går i en allt tätare dimma. Jag minns inte vad jag gjorde några dagar bakåt, vet inte vad jag kommit överens om att göra några dagar framöver. Jag sitter och skriver på min kandidatuppsats utan någon som helst uppfattning om vad det är jag skriver om. Jag går omkring i ett töcken, känner mig bakfull, dement och trött alla tidpunkter om dygnet, vet inte hur mycket eller om jag sovit alls.

Känner mig sjuk utan att vara det. Litar inte på mig själv. Jag kan inte fixa någonting snabbt. Allting jag gör kräver åtskilliga mängder kraft och koncentration.

Problemet är att det inte finns någon quick-fix. Ingenting som ger tillfällig lättnad. Jag tror jag vet vad som hjälper i det långa loppet, men jag stressar över att ge återhämtningen så mycket tid som den behöver, jag stressar över att ge mig så mycket tid som jag behöver. Inte vet jag heller om jag klarar av att ta hand om mig själv med den tid jag har till befogande. Jag vill bara leva mitt liv liksom. Varför känns det alltid som om man bara förbereder sig inför det egentliga livet som ska börja bara man gjort allting i ordning först?

Någonstans läste jag att hjärndimma försämrar de kognitiva förmågorna, att man tappar självförtroendet och att man därför blir deprimerad och ledsen. Jag känner definitivt av de försämrade kognitiva förmågorna och att jag därför bemöter omvärlden antingen med spelad entusiasm (för att ingen ska lägga märke till vilket vrak jag egentligen är) eller med ett väldigt osympatiskt och introvert förhållningssätt till den andra (men hellre väljer jag att inte träffa någon alls).

Min hjärna är så trött. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag behöver. Bara låt mig drömma mig bort en stund. Ett halvår eller så.

 

 

 

11.08.2017 kl. 13:15

Till nära och kära

Hej igen från mig. Jag går direkt in på ämnet. Redan i maj fanns det tecken på att jag är på väg mot en ny utbrändhetsvägg, och visst gick jag rakt in i den. Idag blev jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet, och som alltid känns det jobbigt, otacksamt och fruktansvärt förnedrande att inte klara av livet så som jag föreställer mig att normala människor gör.

Jag försöker hålla anklagelserna ifrån mig själv och från andra. Det är ingens eller ingets fel att det blir så här. Men det går ändå att lära sig från sina misstag. Jag ska lära mig säga ”Tyvärr, jag kan inte”. Jag har förmodligen lovat bort mig åt alltför många håll. Ärligt talat har jag tappat räkningen, jag har ingen aning om vem jag stämt träff med, när jag sagt att vi ska ses (förmodligen ”i augusti” eftersom det varit mitt standardsvar i ett par månader) och var vi borde träffas. Om du hör till en av dessa personer: FÖRLÅT! Jag ber om ursäkt att jag inte lyssnat på varningsklockorna, och tyvärr är jag tvungen att ställa in. Åtminstone om det kräver någon slags arrangemang från min sida.

Med detta sagt så har ändå de senaste månaderna på alla sätt varit fantastiska. Jag har rest, träffat nya människor, firat med vänner, lärt mig språk, tänjt på mina egna gränser, gjort saker jag aldrig provat på förut och allra minst, hittat kärlek. Studier, jobb, träning och andra vardagssysslor har fått ta ett steg åt sidan, vilket gjort mig alldeles kållrig eftersom de ändå ligger och gnager i bakhuvudet. Jag känner att jag som en enda person aldrig räcker till, och jag har så svårt att tacka nej till det livet erbjuder. Det bor en arrogant liten högljudd djävul inuti mig som får mig att tro att jag kan göra allt. Denna arrogans ber jag om ursäkt för. Denna arrogans leder till att jag slutligen isolerar mig från andra och den gör mig distanserad. Den gör mig sjuk. Det är inte så jag vill vara, men jag kan inte annat.

Det jag saknar just nu är fast mark under fötterna, en stadig grund att stå på och en försäkran inuti mig själv att allting kommer att bli bra. Jag ska försöka ta det lugnt, samla mitt fokus och släppa kraven. Kropp och själ behöver få vila. Jag är ledsen att det blev så här.

21.07.2017 kl. 15:37

När ett barn tar sitt liv

Jag googlar. "Nuorten itsemurhat Suomessa tilastot". Jag får reda på att antalet självmord i Finland sjunker. Procentuellt har ändå andelen unga kvinnor (eller barn!) i åldern 10-24 år som tar sitt eget liv stadigt ökat under åren 1999-2005. Finns det ingen nyare statistik tillgänglig? Hur många har tagit sitt eget liv sen 2005? Hur många barn har begått självmord under de senaste 10 åren? Varför vill jag ens veta det? Vad hjälper det? Eller vem?

Att förlora ett barn måste vara det vidrigaste en människa är tvungen att uppleva. Att förlora sitt barn, som själv valt att avsluta sitt liv, måste vara fullständigt obegripligt. Vedervärdigt. Hjärtslitande. Vansinnigt. Hur fortsätter man sitt liv efter det? Hur orkar man bära sin sorg efter en sådan tragedi?

Jag kan inte skriva någonting vettigt just nu. Ett barn, en flicka på 14 år, bestämde sig för att hänga sig själv och jag känner hur en alldeles vettlös ilska växer inuti mig för sånt här ska ju inte hända. Vad fick den här flickan att göra det? Hur kan en fjortonåring känna sig så hopplöst övergiven och ensam i världen att hon inte vill finnas kvar i den? Hur ska hennes föräldrar någonsin våga lita på att det inte var deras fel? Kan man någonsin förlåta sig själv för allt man inte gjorde? Kan man någonsin förstå, acceptera och gå vidare? Hur kan man själv fortsätta leva när man vet att man aldrig mer får hålla sin dotter i famnen eller berätta för henne hur värdefull hon är?

Statistiskt sett går vi kanske mot det bättre, men en personlig tragedi är alltid en personlig tragedi. Det gör alltid mera ont när tragedin ligger närmare en själv, men det känns som om det är fråga om ett bredare fenomen. Är unga flickor en ny riskgrupp? Varför mår unga allt sämre? Kan vi lite äldre göra någonting för att hjälpa dem? Vad i så fall? Ge mig förslag. Vad som helst. Jag står inte ut med att det ska vara så här.

 

(När man söker "suicide" på Pinterest dyker bland annat det här upp. Mitt hjärta brister av blotta tanken på att man ser döden som enda utväg från allt som gör ont. Detta är inte tankar som barn eller unga ska identifiera sig med!)

 

15.05.2017 kl. 22:54

Plågsam överstimulans

Elaine Arons "Den högkänsliga människan" (på svenska av Egia förlag 2013) var när den först kom ut på engelska den bok som öppnade upp högkänslighet för en vidare publik. Den boken tröstläser jag för tillfället, eftersom ett första maj-kryddat arbetspass på båten åter igen varit droppen som fått bägaren att rinna över. Redan innan jag klev ombord mådde jag dåligt eftersom det har varit mycket på gång under de senaste veckorna och kände mig riktigt stressad, och nu efteråt känner jag mig så utmärglad på livslust och ork att jag bra kan tänka mig att bara sitta inomhus fram till juni.

"För att kunna stoppa det här övergreppet måste man först erkänna att det är just det det är. Det hjälper också om du kan hitta vilken del av dig själv som begår övergreppet. Den del som har gått med på samhällets perfektionsnorm? Som vill överträffa en bror eller syster? Som vill bevisa att det verkligen inte är någonting fel på dig eller att du är "för känslig"? Som vill vinna föräldrarnas kärlek eller kanske bara få en blick åt ditt håll för omväxlingens skull? Som behöver bevisa att du är begåvad som de tror att du är? Eller som tror att världen inte kan överleva utan dig? Eller att du kan kontrollera allting och är perfekt och odödlig? Det finns ofta en viss arrogans inblandad, även om det kan vara någon annans arrogans gentemot dig."

Aron, 2013

Och visst bjuder boken på tröst och bekräftelse. Då man är för överstimulerad för att kunna prata, för att tåla solljus och för att vara bland människor känns tillvaron lite mindre plågsam av att få läsa om högkänslighet och orsakerna till att man ibland inte klarar av att ratta livet. Den här boken ger den förlåtelse man själv har svårt att ge sig.

"Eftersom du går ut i världen och omedvetet letar efter den där länge efterlängtade tryggheten, utan en omfattande erfarenhet av det du söker, upprepar du ofta samma välkända misstag."

Aron, 2013

Aron är tydlig med att påpeka att den högkänsliga personen visserligen lider en hel del på grund av sitt personlighetsdrag, men likväl är högkänslighet en fördelaktig egenskap bara man förvaltar den rätt. Ibland upplever jag dock att det är påfrestande att kalla sig själv "högkänslig" för då känner jag press på att faktiskt utstråla de goda sidorna - att vara den där hypersensitiva, empatiska karaktären som sprudlar kreativitet. Sådan kan jag visserligen vara, men bara vid ytterst speciella tillfällen, då omständigheterna är sådana som fungerar för mig. I de allra flesta situationer (ute i riktiga världen bland människor alltså) är jag alltid lite nervös och stressad, alltid lite på tårna, och därför oftast väldigt omottaglig för signaler eller händelser som kan vara rätt så tydliga runt omkring mig. Ju längre period utan möjlighet till avstimulans, desto större sannolikhet att min kropp och hjärna bara lägger av. Som nu.

"Vidare ledde din känslighet för andras obehag, ogillande eller vrede troligtvis till att du snabbt lärde dig att följa alla de regler så perfekt som möjligt och undvika att göra fel. Att du ignorerade många av dina normala mänskliga känslor – irritation, frustration, själviskhet och ilska. Eftersom du var så ivrig att vara till lags kunde andra bortse från dina behov, fastän de egentligen många gånger var större än deras. Detta skulle bara ge mer bränsle åt din ilska. Men dessa känslor kanske var så skrämmande att du begravde dem. Rädslan för att de skulle bryta loss blev ytterligare en källa till "irrationella" rädslor och mardrömmar."

Aron, 2013

Att tänka gör ont just nu. Att försöka anpassa sig till situationer jag själv inte har kontroll över känns överväldigande. Det jag ska göra är meditera, yoga, sova.

Och kanske tröstläsa lite till.

02.05.2017 kl. 20:54

Lista mot överstimulans

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag älskar listor. Här kommer en lista skriven av en smått (läs: galet hypermaniskt) överstimulerad typ som behöver påminna sig själv om vad som hjälper när livet snurrar i maxfart.

1. Låt bli att tugga tuggummi. Malandet går rakt ut i käklederna, spänner dem ytterligare och leder till en dominoeffekt av spända käkar och axlar, huvudvärk och sömnproblem. Det kan kännas som en tillfällig lättnad att få tugga på tuggummi vid stress, men nackdelarna överöser snabbt fördelarna.

2. Undvik koffein. Koffein stimulerar. En överstimulerad person behöver *surprise, surprise* ingen extra stimulans. Jag älskar kaffe och hatar denna punkt.

3. Träna lätt. Du får gärna aktivera musklerna men kör nu inte värsta bodybuildingpasset (haha, jag får det att låta som om det är någonting jag ofta sysslar med. Men som allmän rekommendation liksom. Ta inte i för hårt). Yoga är bra. Pilates säkert också. Det ska kännas men inte vara uttröttande. 

4. Läs en bok. Helst en roman.

5. Sov! Och ibland kan det vara jobbigt med sömn som en punkt eftersom det lätt leder till att man känner att man borde sova men inte kan för att man är så upp i varv, men bara lägg dig ner när du känner dig trött och se vad som händer. De bästa tupplurerna har jag tagit med musiken spelandes på hög volym och alla lampor tända. Jag har bara råkat lägga mig på sängen och slumrat till. SÅ. SKÖNT.

 

Nu hinner jag inte med fler punkter för arbetet kallar (maxfart som sagt) men lovar att jag ska jobba medvetet, metodiskt och bara göra en sak i taget. Styrka i sinnet!

29.04.2017 kl. 13:18

Lycka

Lycka. Det är väl ändå vad vi alla strävar efter i livet? Vi vill vara lyckliga, men det är en så himla svår känsla att uppnå. Och får vi vara lyckliga ett tag så blir vi emellertid ännu olyckligare när lyckokänslan dragit förbi: "Vad fan? Är jag faktiskt inte tillåten att vara lycklig NÅGONSIN?".

Just nu är jag väldigt, väldigt lycklig. TIll stor del beror det på tacksamhet, jag är så tacksam över att jag är var jag är just nu i mitt liv och kan njuta av solen och ljuset och havet och mina studier och mitt jobb och mina vänner och alla de otaliga stigar jag kan välja att gå. Livet känns rätt harmoniskt, nästan lite otroligt.

Inte heller för mig är lycka någon självklarhet. Jag har, människa som man är, också varit djupt olycklig och led av depression och utmattning största delen av mitt vuxna liv (låt dig inte skrämmas av dessa ord. Att prata om det som är jobbigt gör oss bättre på att förhålla oss till det. Rid genom stormen med mig här). Min ständiga rädsla är att få återfall, att än en gång förlora flera år av mitt liv åt ett grått och bedövat tillstånd, där varje dag är en kamp för att hålla fasaden levande trots att insidan slocknat för länge sedan.

Alltså tar jag för mig möjligast mycket av livet just nu. I moderation förstås, för man har ju ändå lärt sig någonting om sig själv och varför man så ofta blir utmattad. Alla knasiga infall är inte tillåtna (jag försöker hålla huvudet kallt på den punkten), men om det inte vore för utmattningen så skulle jag förmodligen försöka göra och vara överallt 24/7 just nu. Jag får inte göra ALLT jag vill, men gör det som känns bra och hälsosamt.

Det kräver mycket mental kraft. Inte bara för att det kräver en hel del kontroll, utan också för att människor i största allmänhet har svårt med att acceptera och njuta av lyckan. Det är inte helt okej att visa hur lycklig man är. Det kan vara stötande. Andra kan bli avundsjuka. Man borde hålla igen. Vi är ju ett jantelagsfolk ända in i märgen och hos oss är det alltid lite fel att känna sig bra eller lycklig.

I rädsla för återfall har jag haft svårt att släppa in lycka i mitt liv. Jag har varit rädd för att det ska göra mera ont om jag faller från en högre höjd. Och valde jag det lyckliga livet fanns alltid risken att jag avslöjades som en bluff när jag väl skulle halka tillbaka i depressionen. Men sådär kan man inte tänka i all oändlighet. Det är bara hjärnspöken som talar, som har hindrat mig från att ta vara på den lycka jag får. Min lycka har ingenting med eventuell framtida lycka eller olycka att göra. Nu är nu, och sen är sen. Jag kan inte påverka vad som händer sen, så lika bra att njuta av den stund som är nu.

Många förstör sin egen lycka genom att inte ta vara på den. Man ser alltid hotet bakom nästa hörn och ser positiv egoism som någonting skamfullt. Lycka tillåts aldrig vara ett fulländat tillstånd, för det går alltid, alltid, ALLTID att vara liiiiiiiite lyckligare.

Men jag har fattat mitt beslut för egen del. Jag tänker vara tacksam och lycklig. Varför inte? Jag känner mig som en bättre människa, jag ÄR förmodligen en bättre människa om jag tillåter mig vara lycklig. Jante kan dra någonting gammalt över sig. Om man känner sig lycklig så finns det ingen orsak att förminska känslan. Lycka skapas här och nu, och det handlar oftast inte så mycket om att leta efter den som att bara våga ta emot den.

09.04.2017 kl. 08:16

Ilska

Jag blir sällan arg men har stunder då jag upptas av att vara rent sagt förbannad. Det är kanske inte så bra att bli arg i största allmänhet, inte på andra människor och i synnerhet inte på sig själv, men jag är faktiskt jäkligt besviken på min helvetes, jävla, söndriga kropp som reagerar omedelbart på minsta lilla påfrestning.

Igår firade vi vår lilla ämnesförenings årsfest, och hela uppladdningen inför festen blev för mycket att hantera. Utan att gå in på närmare detaljer så kände jag mig ungefär som en smutsig, sur golvtrasa igår morse (min combo består av lika delar psykisk och fysisk misär). Som tur blev lite bättre när vi väl började ställa i ordning inför "galan", men kände mig nog rätt så urvriden under hela kvällen.

(Alltså man kan ju på något sätt trivas och ändå inte samtidigt. Det är underligt. Förmodligen ligger lycko- och nedstämndhetskänslorna lite för tätt intill varandra i hjärnan på oss människor - åtminstone hos mig. De smittar av sig på varandras områden. Ett släng av känslomässig schitzofreni är vad det känns som...)

Allt gick ju riktigt bra till slut, men det som fick mig att koka var den där hopplösheten av att ständigt påminnas om att vara tvungen att leva ett halvneurotiskt, uppstyrt och kontrollerat liv, som verkligen kretsar kring att inte stressa. Det är vad mitt liv går ut på i huvudsak, men eftersom det har visat sig att ett liv utan stress är det enda jag klarar av, så är det bara att godkänna faktum. Inget cred för en livsstil som denna kan jag garantera. Balans är såklart någonting eftersträvansvärt, men det är krävande att ständigt försöka hålla sig till en lämplig nivå påfrestningar.

Jag vet aldrig om det kommer att bära eller brista.

26.03.2017 kl. 11:43

Andlighet

Under de senaste dagarna har jag funderat ganska mycket på andlighet och vad det egentligen innebär. Som med typ det allra mesta så verkar även andlighet ha varit "bättre förr". Åtminstone var det mycket enklare förr. Man behövde inte själv veta eller bestämma sig för vilken grad av andlighet man levde sitt liv igenom, utan man gick i kyrkan och lydde prästen. Visst var man lite vidskeplig också och trodde på andväsen och dålig tur om vinden vände och så vidare, fast det nu inte uttryckligen stod någonting i bibeln om det. Idag kan du faktiskt välja och vraka mellan religioner om du så vill. Det är bara att ta för sig från det andliga smörgåsbordet.

Med detta sagt så menar jag ändå inte att andlighet är samma sak som religion. Religion är snarare ett resultat av människans andliga behov. För jag tror faktiskt det är så - vi behöver få vara andliga, behöver innehåll i livet som är någonting utöver det materiella. Ser man på antalet religioner (och kanske borde man också räkna med ideologier hit?) det finns i världen så inser man att det här med att släcka vår andliga törst (jag kan inte låta bli att himla med ögonen åt mina melodramatiska uttryck) inte är så väldigt enkelt. Vi söker hela tiden det där rätta.

Religion är också lite av ett tabu-ämne, åtmistone i min bekantskapskrets. Jag har fått höra att religion är någonting för svaga människor, någonting för människor som lever i förnekelse, någonting som bara skapar krig och hat världen över. Alla terrorister är religiösa fundamentalister, alltså är religion av ondo.

Man behöver inte tro på det som andra tror på, men man behöver inte angripa religiösa personer bara för att man inte håller med. Lika lite som man behöver omvända icke-religiösa. Jag tänker ofta att den som lever i tro har accepterat faktumet att människan inte kan förstå eller kontrollera allt. Vi kan inte nå slutet på oändligheten (se, nu bara dalar det filosofiska klyschor här!) så att säga. Vetenskap är ett sätt att stilla sin nyfikenhet och existentialistiska ångest på, religion ett annat. Enda skillnaden är att vetenskapen bevisar hur världen fungerar, religionen litar på att världen fungerar.

Hur som helst. Man har rätt till sitt eget sätt, så länge man inte skadar eller hånar någon på grund av det. Hur ska man då göra för att visa ömsesidig medkänsla? tänker du kanske nu. (Haha, det tänkte du inte alls, men jag kan ändå berätta mitt förslag åt dig:) Jo, istället för att slå ifrån sig andras sätt att tänka på kunde man kanske likställa andlighet med en känsla. Till exempel med känslan av att bada bastu - det är varmt, det omsluter en, man känner sig trygg. Man gör det med andra människor, eller varför inte bara för sig själv. Ibland blir det för hett, ibland för kallt. Inte så svårt att se varför man behöver det. Jag tror faktiskt inte andlighet är konstigare än så. 

23.03.2017 kl. 18:51

Magkänsla

Det är någonting på gång. Det bubblar under ytan och jag kan inte sluta grubbla. Men istället för att göra impulsivt det som känns som det rätta tvekar jag och låter bli att lita på det som min intuition VRÅLSKRIKER åt mig för tillfället. Däremot lämnar  jag utrymme för analyserande och tvivel som jag alltid gör, och om det är någonting jag borde ha lärt mig vid det här laget är det att man alltid (ALLTID ALLTID ALLTID) ska lita på sin intuition. Ta vara på tillfället. Kör, chansa. Att gå på magkänslan är en lika bra strategi som vilken som helst annan.

Till och med Einstein visste det

Men nej. Jag lever inte som jag lär. Det ska grubblas hit och det ska grubblas dit och jag kommer aldrig att komma fram till något tillfredsställande svar. Livets stora avgöranden brukar inte lösas med analys och lägesrapport utan genom att följa sitt hjärta (blä nu börjar jag låta sådär äckligt klyschig igen).

Det är jobbigt, för hur ska man någonsin våga tro tillräckligt starkt på det man egentligen tror på? Hur ska man någonsin bli tillräckligt modig, eller kanske snarare lita på sig själv och sin egen instinkt? Hur ska man tysta ner de där tusen rösterna av tvivel som högljutt ekar i ens huvud?

10.03.2017 kl. 20:15

Exponering och integritet

Dagens sociala medier bygger på att vi ska dela med oss av vad vi sysslar med, vad vi står för, vad vi är intresserade av och vad vi lärt oss. Ingenting nytt med det här, men i och med den här utbredda exponeringen försvinner någonting annat, nämligen vår integritet, att vi själva styr bilden av oss själva.

Ett "gillaklick" kan verka harmlöst, men ibland formar våra klick bilden av hur andra uppfattar oss. Internet är snabbt och ganska ytligt, och det är inte sagt att man utgående från vad en person gillat på facebook kan säga hurudan den personen är. Social media har däremot fått oss att tro att så är fallet. Vi borde kanske vara försiktiga med vad vi klickar på?

Jag står själv inför valet och kvalet att klicka "interested" på ett evenemang som behandlar ätstörningar. Jag tvekar eftersom jag inte har kontroll över vem som kommer att se att jag är intresserad av detta evenemang. Risken är att någon ser händelsen i sitt flöde och att denna person börjar undra om jag lider av ätstörningar: har jag kanske anorexi, eller döljer jag en annalkande ortorexi?

Det spelar egentligen ingen roll om de som ser händelsen är nära vänner eller bara ytligt bekanta, eftersom det i båda fall finns risk för missförstånd. Mina nära vänner tror kanske att jag döljer någonting för dem. Att jag lever i förnekelse och att jag lider i det tysta. Ytligt bekanta bryr sig kanske inte så mycket, men jag tror ändå att de indirekt kan skapa sig en uppfattning om mig. Den uppfattningen blir de sedan påminda om ifall vi till exempel stöter på varandra i något skede.

Det är inte för att jag skäms som jag inte kan visa att jag vill gå på evenemanget, utan på grund av de slutsatser man eventuellt drar om mig utan att jag själv fått kommentera mitt intresse. Här, i bloggkontexten, finns det mycket mera utrymme för förklaring och specificering. Här känner jag att jag inte skapar skenbilder om vem jag är.

För att det inte ska verka som om jag gör mitt bästa för att slippa bli förknippad med ätstörningar ska jag förklara mitt intresse för detta evenemang lite mer ingående. Jag vill gå på detta evenemang dels för att mat de facto ÄR någonting väldigt laddat för mig, någonting jag ibland måste kontrollera för att få sinnesfrid, någonting som tar väldigt mycket energi och tankekapacitet av mig. Jag kan inte förhålla mig oberört till mat, utan den gör mig antingen (vänta nu börjar det låta bekant!) väldigt lycklig eller djupt olycklig. Med hjälp av kontroll (det vill säga genom att räkna kalorier) kan jag förhålla mig relativt neutralt till mat. Utan kontroll tar jag till mat när jag egentligen behöver tröst eller sällskap. Utan kontroll går jag upp i vikt utan att ha njutit av den mat jag ätit. Det vore super att få gå och diskutera dessa ämnen i en trygg gemenskap och kanske lära sig hantera de utmaningar man har.

Så där har vi min exponering. Ingenting jag skäms över, men kanske inte den slutsats som någon som bara ser mitt klick på fb skulle dra. Som högkänslig vill jag dock inte lämna luckor, inte bara ge ett halvfärdigt intryck. Jag vill vara ärlig och sann och ge en ingående beskrivning om jag bara kan. Någon mindre känslig skulle kanske säga att jag inte behöver bry mig, men jag tycker det är viktigt att vara innerlig och ärlig. Är jag mån om att ge ifrån mig en sanningsenlig bild av mig själv minskar jag antalet missförstånd och konflikter. Att bry sig om det man exponerar om sig själv visar att man anstränger sig för att nå sin mottagare.

Det här är säkert en av orsakerna till att mina inlägg blir så fruktansvärt långa. All komplexitet och motsägelsefullhet måste beaktas, jajjamän! Jag kunde ännu säga tusen saker om hur vi genom att inte gå med på att bli exponerade på social media egentligen ger en mer komplex och därmed sanningsenligare bild av oss själva. Att man genom att skydda sin integritet inte döljer vem man är, utan att man medvetet granskar vilken bild man ger ifrån sig på sociala medier. Att sociala medier förvränger, att sanning aldrig är hundraprocentig sanning, att vi ständigt förändras och utvecklas, och att vi ändå ska stå för det vi tycker och våga visa det för omvärlden.

Världen är komplex och tur det. Så har jag någonting att diskutera i kommande inlägg.

23.02.2017 kl. 15:18

Mörkret, ljuset och balansen där emellan

Tyvärr har det inte dykt upp några nya inlägg här på ett tag. Det tycker jag att är synd, eftersom jag strävar efter att skriva för att sprida kunskap och kanske också erfarenheter och insikter om vad högkänslighet innebär.

Som man kanske kan ana utifrån mitt förra inlägg så har inte livet varit en dans på rosor under hösten. De facto så är det jättemånga mänskor (hela samhället känns det som ibland) som börjar känna sig trötta och orkeslösa när den mörka perioden tränger på, och det är som om vi hamnar i nåt slags kollektivt zombiemode där all ambition, vilja och motivation är som bortblåst. Vet inte hur starkt andra reagerar på höstmörker, men själv blir jag väldigt nedstämd, för att inte rent av säga deprimerad. Kanske är det högkänsligheten som gör att jag reagerar så starkt. I höstas blev jag dessutom speciellt upprörd över att den här envisa depressionen återkom då jag trott att 2016 var året då jag fick vinka adjö till depressionen för gott.

Det visade sig ändå att illamåendet den här gången var tillfälligt. Faktum är att jag nog är frisk, men att jag ändå får årstidsbunden depression. Nu lider det mot vår, och jag börjar känna mig återställd. Allt är bra igen och jag kan återuppta mitt kall här i livet :D

Det som är postitiv med att vara högkänslig är ju ändå att det är så himla bra när allt är bra. Allting omkring mig uppfyller mig på ett sätt som jag nog inte kan beskriva, men som ständigt får ett leende att sprida sig över mina läppar. Jag är liksom förälskad i livet på något sätt (OJ HERREGUD VAD SKREV JAG JUST, HUR TÖNTIGT VAR INTE DET, KAN NÅN SNÄLLA GE MIG EN SPYPÅSE!?).

Man blir rätt fånig av att vara högkänslig, man tycker allt är så fint och roligt och fantastiskt, och dessutom fattar man inte att man faktiskt kunde dämpa lite av sin överdrivna entusiasm. Det är som om man blir lite naiv och korkad på samma gång, kanske lite mer som ett barn som upptäcker världen för första gången. Det finns inga fördomar, inga antaganden. Bara nyfikenhet, lust att lära sig och glädje. Som man gärna och högljutt delar med sig av till andra - om de så vill det eller inte.

Det här tillståndet tror jag inte att man upplever speciellt ofta om man inte råkar vara lite mer känslig än genomsnittet. Högkänslighet har sina toppar och dalar, och man får vara på sin vakt för att inte låta någon dera dra iväg med en själv. Balans är någonting vi alla strävar efter, men att hitta de saker som verkligen skapar balans för en själv kräver mycket självrannsakan, ärlighet och sökande. Vi är bra på att ljuga för oss själva och att hitta balans betyder inte samma sak som att gå under ribban där den är som lägst, trots att vi gärna ibland låter oss själva tro så.

Som den listfrälsta individ jag är ställer jag härmed - för din trevnad - fram några förslag på vad som kanske kan skapa balans och vad som kanske inte gör det:

BALANS

motion

sömn

mat framställt med omtanke

naturen

djur

vänner

familj (behöver inte vara biologisk)

musik

teater

en bra bok

diskussioner

rutiner

att bryta sina rutiner emellanåt

yoga

tacksamhet

att låta saker ta tid

att le

att lyssna

att hoppas och tro

att se på regler som vägledning snarare än regler

att tacka nej (du vet till vad)

att tacka ja (det här vet du också)

att koncetrera sig på att bara använda ett sinne i taget

 

ICKE-BALANS

multitasking

att det första man ser på morgonen och det sista man ser på kvällen är en skärm

ytlighet

att man pressar sig vidare när man egentligen borde backa bakåt

att slarva

att man säger ja fast man vill säga nej (vi har alla varit där)

att man säger nej fast man vill säga ja (du fattar galoppen)

att låta någonting, vad som helst, bli så betydelsefullt att man är beredd att offra allt annat för den sakens skull (fundamentalism)

feghet

gnäll

------------------------------------------------------

Den här listan kan givetvis varieras i det oändliga. Känns som att jag glömt någonting väsentligt, men jag får väl fylla på den allt eftersom jag kommer på nya punkter, eller om du som läser har förslag på vad som borde ingå.

Våren är här. Nu kör vi!

16.02.2017 kl. 22:11

Konsten

Det är knappt att jag kan förklara vad jag varit med om under den senaste veckan. Jag återförenades med ett tidigare liv som jag kanske inte riktigt ännu var redo att möta. Trots det har jag varit med om någonting som skakade om mig ända in i märgen.

Mötet var med konsten. Med konsten och teatern, konkretiseringen av livets essens. Du hör redan, försöker jag beskriva teaterns innersta väsen kommer det här att bli en fruktansvärt sentimental text, så jag ska nog låta bli, men jag vill ändå på något sätt sammanfatta de tankar som den här veckan väckt i mig.

Under de senaste sju dagarna har jag deltagit i en workshop i Tuscania i Italien, för att undersöka kroppens, röstens och ordets symbios och relation till varandra. Jag hade längtat tillbaka till salarna med svarta väggar och golv och till möjligheten att utforska förkroppsligande och uttryck, men väl framme lyckades jag inte riktigt rikta mig och mitt fokus dit jag skulle. Det här påverkade mitt arbete ganska mycket. Trots det fick jag möjligheten att lära mig en röstteknik jag omöjligen kunnat lära mig på annat sätt än just genom att delta i workshopen under dessa sju dagar.

Vi var sammanlagt åtta kvinnor från Sverige, Norge, Finland och Italien som under veckan sammansvetsades genom att vi först lärde oss hitta vår egen andning och vår egen röst, för att sedan kunna börja andas tillsammans som ett enda väsen. För att det skulle lyckas krävdes det att vi i den sammankomsten lärde oss både att ge och att ta, att lyssna med mer än bara hörseln.

Vår fysiska träning bestod av experiment med huden och den egna hudens möte med den rumsliga omgivningen. Vi undersökte också olika inre kroppsliga element och hur de tar sig i uttryck utåt. Det här är en väldigt ytlig beskrivning av arbetet vi gjorde, men som det alltid är med teaterkonsten så handlar det om upplevelser i nuet som är svåra att beskriva i efterhand.

En riktigt, riktigt koncis sammanfattning av veckan är att vi tränade oss i att utveckla våra sinnen för att kunna applicera intrycken på den teknik vi lärde oss. På grund av att jag är som jag är fastnade jag i skedet där det kom till att kanalisera ut intrycken som vi samlade på oss och det störde mig något alldeles fruktansvärt, att jag fortfarande går och halkar in i samma mönster som jag så länge försökt motarbeta. Samtidigt var jag oerhört trött efter att ha flygit direkt till Italien efter ett 10-dagars arbetspass på muminbåten, vilket givetvis bidrog till att jag inte riktigt lyckades hålla mig fokuserad på arbetet. Kanske jag kan förlåta mig själv? Och så får man inte glömma alla intryck som bara pumpades in i kroppen, inte bara under förra veckan, utan också under arbetspasset före Italien.

Mitt konstnärliga arbete under veckan blev alltså en aning haltande. Men jag fick ändå så mycket ut av veckan, bland annat genom att observera de övrigas arbete. De flesta som jobbar med konst är högst antagligen högkänsliga personer som har hittat sitt sätt att forma intrycken till ett konkret uttryck. När jag tittade på mina medkumpaners arbete under den föregående veckan blev jag alldeles hänförd över hur de arbetar och deras sätt att utnyttja olika yttre och inre element för att skapa ett konstnärligt uttryck. Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin klarar av att göra samma sak. Men är trots det alldeles tagen av vad jag fått ta del av.

Nu i efterhand känner jag mig tom och melankolisk. Det känns som om förra veckan bara är en absurd dröm jag precis vaknat upp från. Verkligheten känns betydelselös och jag får onda aningar om att det här kanske inte var så hälsosamt för mig. Intrycken bubblar inte under huden som de brukar, utan har slutit sig inombords på det där sättet som jag vet att är skadligt. Min medicin mot det här är först och främst att få sömn, men om någon annan har några goda råd på vad man ska göra när man känner att man håller på att sluta sig från omgivningen så lyssnar jag gärna.

Och avslutningsvis, en bild på hur en ÄKTA italiensk pizza ska se ut!

 

19.06.2016 kl. 23:47

Bekännelse

Jag måste bekänna en sak. Det förra inlägget var mest ifyllnad och hade inte så mycket med någonting att göra. Inte med högkänslighet i alla fall.

Faktum är att jag INTE känner mig speciellt "högkänslig" för tillfället (kan du förlåta mig?). Har gått omkring och grubblat över hela begreppet sedan jag började blogga om det, och om det verkligen är en del av min identitet. När det kommer till kritan är jag inte bekväm med att låta mig definieras. Dessutom känner jag fortfarande inte att jag riktigt har rätt till att använda det, som om jag försöker göra mig märkvärdig genom att kalla mig högkänslig. En liten röst i huvudet har nog redan berättat för mig hur fel det är att göra sig märkvärdig, sagt att det här bara är ett sätt för mig att söka bekräftelse på - suck med det här med att hålla på och dissa sig själv i onödan.

Säkert har jag mer och mindre känsliga perioder i mitt liv. Just nu är jag (kanske?) inte så känslig. Eller också håller det på att samlas en massa intryck inombords som jag ännu inte vet följderna av. Tankeverksamheten går ändå på högvarv. Du ser ju. Jag får inget stopp på skrivandet. Allt måste ut.

Just nu tycker jag det är mer intressant att fundera på känslor i största allmänhet. Hur de uppstår, hur man uppmärksammar dem, hur mycket plats de har tillåtelse att uppta. Det kan ju vara så att allt detta bloggande ger mig en möjlighet att befria många av de tankar som skapar oro och osäkerhet i mig, vilket gör mig mer avlappnad. Färre känslospröt på helspänn alltså.

Jag vill skriva om känslor. Det känns meningsfullt och viktigt. Men är man speciellt känslig själv om man hellre talar om känslor än upplever dem? Visst kan jag vara känslig på så otroligt många sätt. Men känslighet är också ett flytande begrepp, och det är olika från situation till situation. Ser olika ut från människa till människa.

Det som ändå är säkert är att känslighet är inte bara är ett enda  lidande. Det är kanske den här punkten som gör mig mest osäker över min egen känslighet. Jag låter mina egna fördomar om känslighet styra min uppfattning om vad högkänslighet innebär. Definitionen av högkänslighet är inte att man ständigt gråter, är ångestfylld och skapar konst i ett rasande flöde av inspiration. Det är stereotypen, men inte sanningen. Känslorna må eventuellt ta ett sådant uttryck, men behöver inte absolut nödvändigtvis göra det. 

Jag tror jag under den senaste veckan insett hur mycket känslighet det egentligen finns omkring mig. Nu försöker jag bara reda ut min egen känslighet i relation till alla andras.

Haha. Vad tog det, åtta inlägg och vi är redan i fasen "identitetskris"? Du ska få se, det blir en stormig relation det här har jag på känn.

Ber om ursäkt för denna ambivalens. Blir lite höpö ibland.

Glada vappen önskar en Tokfia!

28.04.2016 kl. 22:21

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/