Smärtstillestånd

För några dagar sedan vaknade jag med en molande värk i kroppen. Höfterna, knäna, nedre ryggen, axlarna och nacken känns spända och tunga, febriga. Orsaken var främst hormonell, men jag vet också att sömnbrist, kyla och de senaste dagarnas fuktiga väder påverkade kroppen. För att inte tala om stressen. Denna eviga stress och nervositet jag alltid verkar gå och bär på.

Jag hatar att ha ont, för det tar inte många sekunder för smärtan att utvecklas från att vara enbart fysisk till att också ta över mitt mentala mående. Det känns hopplöst att leva när det gör ont. Det onda drar över en som en blytung matta som sprider bitterhet och cynism. Man vill bara gråta och få det att försvinna, och ända kuren är att se till att man vilar, håller sig varm, tar det lugnt. Har tålamod.

Jag delar in mitt liv i två delar, tiden före och tiden efter jag blev frisk från depression. Jag mår bra nu, men upplever att sjukdomen gav mig bestående men som fortfarande påminner mig om var jag en gång varit. Det här med smärta är en sådan grej. Jag minns inte att jag tidigare upplevde smärttillstånd av det här slaget. Jag tycker också att min känslighet, koncentrationsförmåga och min stresstålighet blev sämre efter depressionen och uppbyggandet av den nya självbilden pågår nog fortfarande för mig. Jag är inte längre den människan jag en gång varit.

En hel del har jag ju lärt mig under de senaste åren, hur jag fungerar, vad jag behöver, vad jag helst ska undvika. Det här med att kunna lyssna på sin kropp är helt bra förmåga, men ibland uppstår det konflikter med omvärlden när jag försöker dra gränser. Om jag till exempel upplever att jag behöver vila och därför skjuter upp att göra en uppgift så upplevs detta förmodligen irriterande av någon som berörs av att ifrågavarande uppgift blir utförd. Lever jag däremod alltid upp till andras förväntningar och viljor (det vill säga utför uppgiften inom utsatt tid) så offrar jag någonting jag själv behöver.

Jag är väldigt bra på att tacka ja åt höger och vänster. Egentligen borde jag tacka nej till allting, för så fort jag gått och lovat något slår prestationsångesten och paniken igång. Jag blir väldigt lätt stressad eftersom jag av någon obegriplig orsak går och tror att jag aldrig kommer att kunna leva upp till några förväntningar. Min kropp reagerar ofta fysiskt på stress. Det är lite som att ha träningsvärk, ledvärk och narkolepsi samtidigt.

Ännu har jag inte lärt mig att bejaka min livslust i passlig mängd, så att jag åtminstone skulle slippa smärtan. Men det är svårt. Hur mycket jag klarar av beror mycket på situationen, och ibland går det helt enkelt inte att förutspå om någonting kommer att vara "för mycket".

Jag vill alltid ha lite mer utav livet. Men ibland borde jag bara vara nöjd med vad jag har. Och det är väl både på gott och ont som kroppen gör mig påmind om att jag inte behöver ta på mig mera än vad jag klarar av.

Publicerad 03.11.2017 kl. 10:16

Nej vi gråter inte i våra hörn!

Vi måste förresten göra en sak klar – vokabulären kring högkänslighet. Elaine Arons bok (som varit på tapeten i tre inlägg nu, men som jag inte kan låta bli att nämna: "Den högkänsliga människan" Egia förlag 2013) gav mig väldigt mycket input, och jag kommer att ha miljoner inlägg att tacka denna bok för, men innan jag ger mig vidare ut i högkänslighetsämnet måste vi börja med att granska själva ordet "högkänslighet".

När jag började blogga om ämnet kändes det som en bra översättning av "high sensitivity", men när Aron tar upp att det finns fyra olika funktioner människor anammar världen på måste jag tänka om kring begreppet "högkänslig" och dess översättning till svenska. De fyra funktionerna är förnimmelse, intuition, tanke och känsla, och Aron menar att vi specialiserar oss på att använda en av dessa funktioner. På samma sätt kommer också en av funktionerna bli den vi använder minst och därmed blir sämst på. Det kan till och med gå så långt att vi undertrycker vår sämsta funktion eftersom vi alltid kompenserar den med någon av de andra funktionerna (okej jag låter waaaaay out there just nu, men det jag kommer snart till min poäng. Håll i er!). Ett enklare sätt att kanske se på det är att säga att vår undertryckta funktion är den där vi upplever mindervärdeskomplex.

Med detta sagt så betyder det alltså att man som högkänslig kan undertrycka sin känslosida, utan att vara mindre högkänslig för det (faktum är att jag misstänker att det är vad jag tidigare gjorde, och kanske fortsättningsvis gör i viss mån). Det som gör det förvirrande är dock att "känslig" och "känsla" förväxlas med att innebära samma sak och det är ju inte konstigt eftersom de härstammar från samma ord. Och att vara "känslig" väcker onekligen en del negativa associationer.

När man pratar om "högkänslighet" måste man ändå påpeka att det innebär samma sak som hög sensitivitet – att man tar in många intryck och därför behöver tid för att bearbeta dessa intryck på ett eller annat sätt. Som högkänslig uppfattar man subtila signaler och läser in mycket mellan raderna. Högkänslighet innebär däremot inte att man enbart är känslig i meningen att man är lättstött, gråter mycket, har låg smärttröskel och är försiktig i alla avseenden. Det är kanske den här fördomen som får många högkänsliga (eller om det nu är "högsensitiva" jag borde använda från och med nu?) att förneka sin egen sensitivitet. Dessa egenskaper anses vara en belastning för både den enskilda individen och alla runt omkring hen att vara känslig.

Högkänslighet innebär mycket mer än så. Vi är inte några stackare som sitter och gråter ensamma i våra hörn utan orsak.  Vi är ändå inte heller rädda för att visa känslor, prata om känslor, bearbeta upplevelser, ifrågasätta det som sker och stå på vår egen åsikt – den är trots allt genomtänkt och välgrundad. Och frågar man mig så är det om något styrka.

Publicerad 08.05.2017 kl. 21:38

Plågsam överstimulans

Elaine Arons "Den högkänsliga människan" (på svenska av Egia förlag 2013) var när den först kom ut på engelska den bok som öppnade upp högkänslighet för en vidare publik. Den boken tröstläser jag för tillfället, eftersom ett första maj-kryddat arbetspass på båten åter igen varit droppen som fått bägaren att rinna över. Redan innan jag klev ombord mådde jag dåligt eftersom det har varit mycket på gång under de senaste veckorna och kände mig riktigt stressad, och nu efteråt känner jag mig så utmärglad på livslust och ork att jag bra kan tänka mig att bara sitta inomhus fram till juni.

"För att kunna stoppa det här övergreppet måste man först erkänna att det är just det det är. Det hjälper också om du kan hitta vilken del av dig själv som begår övergreppet. Den del som har gått med på samhällets perfektionsnorm? Som vill överträffa en bror eller syster? Som vill bevisa att det verkligen inte är någonting fel på dig eller att du är "för känslig"? Som vill vinna föräldrarnas kärlek eller kanske bara få en blick åt ditt håll för omväxlingens skull? Som behöver bevisa att du är begåvad som de tror att du är? Eller som tror att världen inte kan överleva utan dig? Eller att du kan kontrollera allting och är perfekt och odödlig? Det finns ofta en viss arrogans inblandad, även om det kan vara någon annans arrogans gentemot dig."

Aron, 2013

Och visst bjuder boken på tröst och bekräftelse. Då man är för överstimulerad för att kunna prata, för att tåla solljus och för att vara bland människor känns tillvaron lite mindre plågsam av att få läsa om högkänslighet och orsakerna till att man ibland inte klarar av att ratta livet. Den här boken ger den förlåtelse man själv har svårt att ge sig.

"Eftersom du går ut i världen och omedvetet letar efter den där länge efterlängtade tryggheten, utan en omfattande erfarenhet av det du söker, upprepar du ofta samma välkända misstag."

Aron, 2013

Aron är tydlig med att påpeka att den högkänsliga personen visserligen lider en hel del på grund av sitt personlighetsdrag, men likväl är högkänslighet en fördelaktig egenskap bara man förvaltar den rätt. Ibland upplever jag dock att det är påfrestande att kalla sig själv "högkänslig" för då känner jag press på att faktiskt utstråla de goda sidorna - att vara den där hypersensitiva, empatiska karaktären som sprudlar kreativitet. Sådan kan jag visserligen vara, men bara vid ytterst speciella tillfällen, då omständigheterna är sådana som fungerar för mig. I de allra flesta situationer (ute i riktiga världen bland människor alltså) är jag alltid lite nervös och stressad, alltid lite på tårna, och därför oftast väldigt omottaglig för signaler eller händelser som kan vara rätt så tydliga runt omkring mig. Ju längre period utan möjlighet till avstimulans, desto större sannolikhet att min kropp och hjärna bara lägger av. Som nu.

"Vidare ledde din känslighet för andras obehag, ogillande eller vrede troligtvis till att du snabbt lärde dig att följa alla de regler så perfekt som möjligt och undvika att göra fel. Att du ignorerade många av dina normala mänskliga känslor – irritation, frustration, själviskhet och ilska. Eftersom du var så ivrig att vara till lags kunde andra bortse från dina behov, fastän de egentligen många gånger var större än deras. Detta skulle bara ge mer bränsle åt din ilska. Men dessa känslor kanske var så skrämmande att du begravde dem. Rädslan för att de skulle bryta loss blev ytterligare en källa till "irrationella" rädslor och mardrömmar."

Aron, 2013

Att tänka gör ont just nu. Att försöka anpassa sig till situationer jag själv inte har kontroll över känns överväldigande. Det jag ska göra är meditera, yoga, sova.

Och kanske tröstläsa lite till.

Publicerad 02.05.2017 kl. 20:54

Lär dig vara högkänslig + dokumentärtips!

Det är lite på ett år sedan jag började inse att jag är en högkänslig person. I början kände jag mig tveksam över att kalla mig själv för högkänslig, eftersom det både var lite pinsamt att erkänna, och för att jag inte tycker om att uttala mig om saker jag är 100 % säker på – vilket ironiskt nog är en typisk HSP-grej att göra. Men idag känner jag mig mer övertygad än någonsin om att jag är högkänslig, att jag reagera starkt och ofta omedvetet på världen som kretsar runt omkring mig. Under detta år har jag lärt mig en hel del om mina behov och hur jag ska dra nytta av de känsliga dragen i mig.

Att själv inse att jag är högkänslig fick mig att vilja dela med mig om kunskap om personlighetsdraget, eftersom min egen högkänslighet varit ganska destruktiv på många sätt. Den här bloggen uppstod just för att jag ville berätta för andra om hur man som högkänslig kan lära sig acceptera sin känslighet och leva med den. Högkänslighet är inte negativt per automatik, men försöker man förtränga sin högkänsliga sida kan det leda till rätt många problem. Jag är givetvis själv ett utmärkt dåligt exempel på hur det kan gå när man förtränger sina känslobehov. Du har hört mig joma förr... Depression, utmattning, jaadi, jaadi jaa. Men allvarligt talat så är det väldigt tuffa saker att ta sig igenom, och om jag bara fattat tidigare att jag är superkänslig och att det är vad som orsakar ångest, om jag förstått och tillåtit mig själv att göra saker på mitt eget sätt, så hade jag eventuellt besparats den tid jag fått tillbringa i mitt personliga lilla minihelvete.

Som jag redan nämnde tyckte jag det var pinsamt att vara tvungen att medge att jag är högkänslig, men jag gjorde det (i alla fall någorlunda) offentligt här på bloggen för att det verkligen skulle kännas som ett officiellt tillkännagivande som jag måste kunna stå för. Pinsamheten berodde nog på att jag själv kommer från en bakgrund där "mjuka värden" inte värdesätts speciellt högt, utan där hårt arbete i det tysta är en dygd man inte ska skryta med. Att tala om känslor och upplevelser har alltid varit väldigt viktigt för mig, men jag har aldrig riktigt fått lära mig hur jag ska göra för att uppfylla mina känslomässiga behov. Idag känns det fortfarande lite nolo att både prata och skriva om känslor, men har fattat att det är ett måste för mig. Så jag drar en djup suck och låter det rinna av mig.

Den högkänsliga person som inte får eller kan ge tillräckligt med utrymme för sin känslosamhet blir lätt utmattad och inåtvänd, då stimulansen man plockar upp under dagen blir allt för uttömmande. Förstår man inte att social interaktion, dåliga planerade arbetsmiljöer, livlig centrumtrafik eller andra människors känslor hela tiden pockar på ens uppmärksamhet, förstår man inte heller att man faktiskt behöver återhämta sig efter en vanlig vardag. Ännu mindre förstår man hur mycket återhämtning man faktiskt behöver. Sömn och aktiv vila är den högkänsligas bästa vänner, och ärligt talat så uppskattar jag verkligen att jag nuförtiden har en bra ursäkt att få ta det lite chill.

Den som misstänker att hen själv är högkänslig råder jag att ta  sina aningar på allvar (är du högkänslig har du typ världens bästa intuition så det är bara att lita på den) och inte falla för jantelagen, som jag beskrev i förra inlägget. Att vara högkänslig har fler fördelar än nackdelar, men du måste acceptera de dåliga sidorna som högkänsligheten för med sig för att kunna komma åt de extremt fördelaktiga goda sidorna.

Det tar kanske ett år, kanske 10 år, kanske en hellivsålder att lära sig, men missa inte chansen att lära dig leva ett högkänsligt liv.

Missa inte heller chansen att se dokumentären "Erityisherkät" (originaltiteln: Sensitive - the untold story) som nu går att se på Yles Arenan. KLICKA HÄR FÖR ATT SE DEN!

Publicerad 26.04.2017 kl. 21:44

Lycka

Lycka. Det är väl ändå vad vi alla strävar efter i livet? Vi vill vara lyckliga, men det är en så himla svår känsla att uppnå. Och får vi vara lyckliga ett tag så blir vi emellertid ännu olyckligare när lyckokänslan dragit förbi: "Vad fan? Är jag faktiskt inte tillåten att vara lycklig NÅGONSIN?".

Just nu är jag väldigt, väldigt lycklig. TIll stor del beror det på tacksamhet, jag är så tacksam över att jag är var jag är just nu i mitt liv och kan njuta av solen och ljuset och havet och mina studier och mitt jobb och mina vänner och alla de otaliga stigar jag kan välja att gå. Livet känns rätt harmoniskt, nästan lite otroligt.

Inte heller för mig är lycka någon självklarhet. Jag har, människa som man är, också varit djupt olycklig och led av depression och utmattning största delen av mitt vuxna liv (låt dig inte skrämmas av dessa ord. Att prata om det som är jobbigt gör oss bättre på att förhålla oss till det. Rid genom stormen med mig här). Min ständiga rädsla är att få återfall, att än en gång förlora flera år av mitt liv åt ett grått och bedövat tillstånd, där varje dag är en kamp för att hålla fasaden levande trots att insidan slocknat för länge sedan.

Alltså tar jag för mig möjligast mycket av livet just nu. I moderation förstås, för man har ju ändå lärt sig någonting om sig själv och varför man så ofta blir utmattad. Alla knasiga infall är inte tillåtna (jag försöker hålla huvudet kallt på den punkten), men om det inte vore för utmattningen så skulle jag förmodligen försöka göra och vara överallt 24/7 just nu. Jag får inte göra ALLT jag vill, men gör det som känns bra och hälsosamt.

Det kräver mycket mental kraft. Inte bara för att det kräver en hel del kontroll, utan också för att människor i största allmänhet har svårt med att acceptera och njuta av lyckan. Det är inte helt okej att visa hur lycklig man är. Det kan vara stötande. Andra kan bli avundsjuka. Man borde hålla igen. Vi är ju ett jantelagsfolk ända in i märgen och hos oss är det alltid lite fel att känna sig bra eller lycklig.

I rädsla för återfall har jag haft svårt att släppa in lycka i mitt liv. Jag har varit rädd för att det ska göra mera ont om jag faller från en högre höjd. Och valde jag det lyckliga livet fanns alltid risken att jag avslöjades som en bluff när jag väl skulle halka tillbaka i depressionen. Men sådär kan man inte tänka i all oändlighet. Det är bara hjärnspöken som talar, som har hindrat mig från att ta vara på den lycka jag får. Min lycka har ingenting med eventuell framtida lycka eller olycka att göra. Nu är nu, och sen är sen. Jag kan inte påverka vad som händer sen, så lika bra att njuta av den stund som är nu.

Många förstör sin egen lycka genom att inte ta vara på den. Man ser alltid hotet bakom nästa hörn och ser positiv egoism som någonting skamfullt. Lycka tillåts aldrig vara ett fulländat tillstånd, för det går alltid, alltid, ALLTID att vara liiiiiiiite lyckligare.

Men jag har fattat mitt beslut för egen del. Jag tänker vara tacksam och lycklig. Varför inte? Jag känner mig som en bättre människa, jag ÄR förmodligen en bättre människa om jag tillåter mig vara lycklig. Jante kan dra någonting gammalt över sig. Om man känner sig lycklig så finns det ingen orsak att förminska känslan. Lycka skapas här och nu, och det handlar oftast inte så mycket om att leta efter den som att bara våga ta emot den.

Publicerad 09.04.2017 kl. 08:16

Ilska

Jag blir sällan arg men har stunder då jag upptas av att vara rent sagt förbannad. Det är kanske inte så bra att bli arg i största allmänhet, inte på andra människor och i synnerhet inte på sig själv, men jag är faktiskt jäkligt besviken på min helvetes, jävla, söndriga kropp som reagerar omedelbart på minsta lilla påfrestning.

Igår firade vi vår lilla ämnesförenings årsfest, och hela uppladdningen inför festen blev för mycket att hantera. Utan att gå in på närmare detaljer så kände jag mig ungefär som en smutsig, sur golvtrasa igår morse (min combo består av lika delar psykisk och fysisk misär). Som tur blev lite bättre när vi väl började ställa i ordning inför "galan", men kände mig nog rätt så urvriden under hela kvällen.

(Alltså man kan ju på något sätt trivas och ändå inte samtidigt. Det är underligt. Förmodligen ligger lycko- och nedstämndhetskänslorna lite för tätt intill varandra i hjärnan på oss människor - åtminstone hos mig. De smittar av sig på varandras områden. Ett släng av känslomässig schitzofreni är vad det känns som...)

Allt gick ju riktigt bra till slut, men det som fick mig att koka var den där hopplösheten av att ständigt påminnas om att vara tvungen att leva ett halvneurotiskt, uppstyrt och kontrollerat liv, som verkligen kretsar kring att inte stressa. Det är vad mitt liv går ut på i huvudsak, men eftersom det har visat sig att ett liv utan stress är det enda jag klarar av, så är det bara att godkänna faktum. Inget cred för en livsstil som denna kan jag garantera. Balans är såklart någonting eftersträvansvärt, men det är krävande att ständigt försöka hålla sig till en lämplig nivå påfrestningar.

Jag vet aldrig om det kommer att bära eller brista.

Publicerad 26.03.2017 kl. 11:43

Things to live by

Måste skriva ner de här innan jag glömmer dem. Jag VEEEET att dessa så kallade pinterestcitat är lite fåniga och inte ska tas alltför bokstavligt, men dessa mantran eller motton eller vad man nu ska kalla dem är sådana som flera gånger hjälpt mig att få lite sinnesfrid och lugnat ner mina irrande tankar.

"Allt har sin tid" (Ursprungligen från predikaren, men jag har lärt mig uttrycket från Emil i Lönneberga. Jag tolkar att budskapet är att man inte hinner med allt. Livet handlar ofta om att prioritera. Det finns en tid för motstånd, det finns en tid för avkoppling, det finns tid för sorg, det finns tid för glädje. Hjälper mig att tillåta att jag känner som jag gör, eftersom jag vet att känslan är övergående)

"Det är inte så farligt" (Det här mantrat måste man använda i rätt kontext. Användbart när man har svårt att fatta beslut och är rädd att välja fel, eller när man ser sina egna tillkortakommanden som det mest generande och pinsamma i världen. Hjälper mig också att kliva ur situationer och se på min nervositet och oro utifrån, för att kanske kunna se på det genom väna och småleende ögon)

"Find what feels good" (Adriene, som upprätthåller Youtubekanalen "Yoga with Adriene": 

Rekommenderar varmt åt alla som har lust att prova på yoga. Hon har något för alla)

(Detta, kan kanske ersättas med "You gotta do what you gotta do". Men det här är bokstavligen vad jag gör när jag måste kavla upp ärmarna)

Jag känner att den här lista kan fyllas på i det oändliga! Har du motton du lever efter? Dela gärna med dig! Ska försöka hålla listan uppdaterad.

Publicerad 12.03.2017 kl. 09:41

Magkänsla

Det är någonting på gång. Det bubblar under ytan och jag kan inte sluta grubbla. Men istället för att göra impulsivt det som känns som det rätta tvekar jag och låter bli att lita på det som min intuition VRÅLSKRIKER åt mig för tillfället. Däremot lämnar  jag utrymme för analyserande och tvivel som jag alltid gör, och om det är någonting jag borde ha lärt mig vid det här laget är det att man alltid (ALLTID ALLTID ALLTID) ska lita på sin intuition. Ta vara på tillfället. Kör, chansa. Att gå på magkänslan är en lika bra strategi som vilken som helst annan.

Till och med Einstein visste det

Men nej. Jag lever inte som jag lär. Det ska grubblas hit och det ska grubblas dit och jag kommer aldrig att komma fram till något tillfredsställande svar. Livets stora avgöranden brukar inte lösas med analys och lägesrapport utan genom att följa sitt hjärta (blä nu börjar jag låta sådär äckligt klyschig igen).

Det är jobbigt, för hur ska man någonsin våga tro tillräckligt starkt på det man egentligen tror på? Hur ska man någonsin bli tillräckligt modig, eller kanske snarare lita på sig själv och sin egen instinkt? Hur ska man tysta ner de där tusen rösterna av tvivel som högljutt ekar i ens huvud?

Publicerad 10.03.2017 kl. 20:15

Mörkret, ljuset och balansen där emellan

Tyvärr har det inte dykt upp några nya inlägg här på ett tag. Det tycker jag att är synd, eftersom jag strävar efter att skriva för att sprida kunskap och kanske också erfarenheter och insikter om vad högkänslighet innebär.

Som man kanske kan ana utifrån mitt förra inlägg så har inte livet varit en dans på rosor under hösten. De facto så är det jättemånga mänskor (hela samhället känns det som ibland) som börjar känna sig trötta och orkeslösa när den mörka perioden tränger på, och det är som om vi hamnar i nåt slags kollektivt zombiemode där all ambition, vilja och motivation är som bortblåst. Vet inte hur starkt andra reagerar på höstmörker, men själv blir jag väldigt nedstämd, för att inte rent av säga deprimerad. Kanske är det högkänsligheten som gör att jag reagerar så starkt. I höstas blev jag dessutom speciellt upprörd över att den här envisa depressionen återkom då jag trott att 2016 var året då jag fick vinka adjö till depressionen för gott.

Det visade sig ändå att illamåendet den här gången var tillfälligt. Faktum är att jag nog är frisk, men att jag ändå får årstidsbunden depression. Nu lider det mot vår, och jag börjar känna mig återställd. Allt är bra igen och jag kan återuppta mitt kall här i livet :D

Det som är postitiv med att vara högkänslig är ju ändå att det är så himla bra när allt är bra. Allting omkring mig uppfyller mig på ett sätt som jag nog inte kan beskriva, men som ständigt får ett leende att sprida sig över mina läppar. Jag är liksom förälskad i livet på något sätt (OJ HERREGUD VAD SKREV JAG JUST, HUR TÖNTIGT VAR INTE DET, KAN NÅN SNÄLLA GE MIG EN SPYPÅSE!?).

Man blir rätt fånig av att vara högkänslig, man tycker allt är så fint och roligt och fantastiskt, och dessutom fattar man inte att man faktiskt kunde dämpa lite av sin överdrivna entusiasm. Det är som om man blir lite naiv och korkad på samma gång, kanske lite mer som ett barn som upptäcker världen för första gången. Det finns inga fördomar, inga antaganden. Bara nyfikenhet, lust att lära sig och glädje. Som man gärna och högljutt delar med sig av till andra - om de så vill det eller inte.

Det här tillståndet tror jag inte att man upplever speciellt ofta om man inte råkar vara lite mer känslig än genomsnittet. Högkänslighet har sina toppar och dalar, och man får vara på sin vakt för att inte låta någon dera dra iväg med en själv. Balans är någonting vi alla strävar efter, men att hitta de saker som verkligen skapar balans för en själv kräver mycket självrannsakan, ärlighet och sökande. Vi är bra på att ljuga för oss själva och att hitta balans betyder inte samma sak som att gå under ribban där den är som lägst, trots att vi gärna ibland låter oss själva tro så.

Som den listfrälsta individ jag är ställer jag härmed - för din trevnad - fram några förslag på vad som kanske kan skapa balans och vad som kanske inte gör det:

BALANS

motion

sömn

mat framställt med omtanke

naturen

djur

vänner

familj (behöver inte vara biologisk)

musik

teater

en bra bok

diskussioner

rutiner

att bryta sina rutiner emellanåt

yoga

tacksamhet

att låta saker ta tid

att le

att lyssna

att hoppas och tro

att se på regler som vägledning snarare än regler

att tacka nej (du vet till vad)

att tacka ja (det här vet du också)

att koncetrera sig på att bara använda ett sinne i taget

 

ICKE-BALANS

multitasking

att det första man ser på morgonen och det sista man ser på kvällen är en skärm

ytlighet

att man pressar sig vidare när man egentligen borde backa bakåt

att slarva

att man säger ja fast man vill säga nej (vi har alla varit där)

att man säger nej fast man vill säga ja (du fattar galoppen)

att låta någonting, vad som helst, bli så betydelsefullt att man är beredd att offra allt annat för den sakens skull (fundamentalism)

feghet

gnäll

------------------------------------------------------

Den här listan kan givetvis varieras i det oändliga. Känns som att jag glömt någonting väsentligt, men jag får väl fylla på den allt eftersom jag kommer på nya punkter, eller om du som läser har förslag på vad som borde ingå.

Våren är här. Nu kör vi!

Publicerad 16.02.2017 kl. 22:11

Panikkontroll

Från att ha struttat omkring i ett härligt euforisk vårrus igår har jag övergått till att irra okontrollerat hit och dit i ren och skär förvirring idag. Vad hände? Jo, vår lärare i litteraturteori slängde fram slutuppgiften för kursen och gav oss en veckas tidsfrist. Jag hade precis förnöjt hunnit börja njuta av tanken att mitt liv verkat så otroligt harmoniskt och balanserat och fantastiskt (jo, våren är nämligen här) under den senaste tiden, och så behövdes det bara en liten smålömsk slutuppgift för att hela kroppen skulle slå om i panikläge. Min stresshanteringsförmåga är ett skämt.

(panik)

Så jag hanterade det på två olika sätt:

1) åkte direkt hem och stängde ut världen (musik, kaffe, en filt och en "bortglömd" telefon)

2) fortsatte skriva på en evighetslång lista jag börjat med tidigare under dagen, som jag egentligen inte kommer att ha så stor nytta av. 

Kan väl säga så här. Nr 1 kändes bra. Nr 2 var ett panikstyrt sätt att hantera situtionen på. Men jag fick någonting att distrahera mig med i alla fall.

Kanske min lista hjälper mig i min slutuppgift, kanske inte. Men hur det än blir med den där slutuppgiften så har jag nu hunnit andas och tagit och tittat på det hela ur ett lite vettigare perspektiv. Jorden kommer att fortsätta snurra runt sin egen axel oavsett vad som händer. Den tanken tar jag alltid till tröst när det sker för mycket på en gång. Jorden fortsätter snurra långsamt och metodiskt och universum bryr sig inte ett piss om mina hemuppgifter. Ibland är det väldigt uppmuntrande att göra sig påmind om hur obetydlig man är i det stora hela.

(think big.)

Ska försöka återkalla den underbara känslan jag hade igår istället. Känslan av gemenskap, tävlingsinstinkt, vår(!), sprudlande energi och kontroll över läget. Kontroll är min nyckel till sinnesfrid. Jag gillar kontroll så mycket att jag inte ens vet om det är genant att erkänna en sådan sak. Är det?

Kanske jag tar kontrollen över världen en vacker dag. Det vore inte så dumt. Måste nu bara se till att jag får lite kontroll över de här slutuppgifterna först.

Publicerad 28.04.2016 kl. 19:49

Får känslor synas?

KUL ATT DU LÄSER!

Jag blir så glad av att ni som läst har reagerat på det jag skrivit och berättat om era egna erfarenheter. När andra delar med sig av sina upplevelser blir jag inspirerad att skriva om helt andra saker än bara de som jag själv gått och tänkt på. Tänker ohämmat utnyttja allt ni säger! You have the right to remain silent.

(Fast utnyttja nu inte den rättigheten för guds skull, jag vill ju verkligen höra vad ni har att berätta!)

Det verkar som att väldigt många upplever att känslighet är någonting som bara ges utrymme då man är för sig själv eller i en privat sfär. Det här kan väl delvis bero på att man behöver alone-time när man känner sig överväldigad, men jag tror att det också har någonting att göra med hur vi ställer oss till att visa känslor i offentliga sammanhang. Håller ni med om att det ligger ett visst stigma kring känslighet? Eller upplever ni att det i allmänhet är okej att vara känslig (och visa det) när man rör sig bland andra?

Utgår från säkert ett av de mest laddade samtalsämnen som någonsin funnits i mänsklighetens histora. Nämligen barnuppfostran. Hur barnen uppfostras bidrar ju som vi alla förstår direkt till hur hela samhället formas och beter sig. Och vad går då barndomen ut på? Jo, att man till stora delar ska HÄRDAS igenom situationer som väcker obehag.

Parentes: alltså jag får det att låta som om jag hade en traumatiserande barndom. Nej då, min barndom var riktigt gemytlig på många sätt. Men ni känsliga barn fattar. Det var ju faktiskt ett enda härdande också.

Du utsätts gång på gång för nya och främmande situationer. En del situationer vänjer du dig så småning om vid, andra förblir obehagliga, kanske resten av ditt liv. Och vad händer då när dessa arma barn upplever att någonting är främmande och skrämmande eller bara allmänt motigt? Tja, det blir gråt och skrik och OMEDELBARA känsloreaktioner av något slag, vi vet alla vad jag talar om. Itkupotkuraivare som H brukar kalla det. All respekt till de föräldrar som någon gång stått där i matbutiken med ungen skrikandes på golvet i något som verkar vara helt ologiskt vredesutbrott.

(barn...)

Men oavsett vad dessa utbrott beror på så är det (kanske, jag har ju ingen statistik eller så) vanligaste sättet att rädda sig från situationen att försöka dämpa känsloreaktionen. Hyssjande, vyssjande, mutande med godis, trösta, trösta, trösta. Utan att på något sätt ta ställning till hur barnuppfostran ska gå till, så menar jag att vi är ganska dåliga på att bara låta känslor få synas offentligt och ta plats. Det hör liksom inte till ett uppfostrat beteende.

Det här hänger självklart starkt ihop med impulskontrollen jag skrev om tidigare. Impulskontroll är bra. Det är någonting vi bör lära oss. Utan en förmåga att hantera impulser hade vi nog levt under verkligen rabiata förhållanden (utrymme för mentalt scenario). Men ibland (ofta) måste känslor verkligen få bubbla upp till ytan, och det vore så skönt om det inte ansågs vara så riskfyllt och fel varje gång det händer. Hur ofta ser vi människor skratta riktigt hjärtligt i offentligheten? Och hur många går inte omkring och är ständigt bittra eftersom de aldrig får möjlighet att ge utlopp för det som förbittrar dem? Flera gånger har jag hört mänskor som säger "Jag var nära att brista i gråt, men höll mig samman". Varför kan man inte bara få brista i gråt om man är ledsen?

(det är bara mopsar som får vara ledsna var de än befinner sig)

Sådant här får mitt hjärta att brista. Att vi lever i en värld där känslorna inte ges så mycket plats, att ledsna, lyckliga, arga eller stolta människor blir tvugna att kväva det de känner. Vi kanske inte är så toleranta som vi borde vara mot andras känslor, speciellt då vi själva inte känner att vi får utlopp för våra egna behov. Tydligen blev det här nu en argumenterande text för att tillåta känslor att synas, men det är ju helt i linje med det jag bloggar om så det må vara hänt. Jag kan ännu tillägga att tolerans och tillåtelse ofta kräver människor som vågar vara toleranta och tillåtande. Det krävs alltid mod för att bryta gamla mönster.

Var modiga och våga bemöta känslor. Andras och era egna.

 

 

Trevligt patos jag fick med där på slutet också.

Ja, ja. Hej med er så länge!

Publicerad 26.04.2016 kl. 17:01

Att vara högkänslig eller inte?

Hur vet man då egentligen att man är högkänslig? Det är ju omöjligt att jämföra hur människor upplever omgivningen - om man bortser från de hjärnundersökningar forskare gör på människor, där de verkligen kommit fram till att det finns en mätbar skillnad mellan hur högkänsliga personers hjärnor reagerar på stimulans jämfört med "vanliga" människors. Men om jag inte genomgått en dylik hjärnundersökning, hur kan jag med säkerhet säga att jag reagerar starkare på omvärlden än vad till exempel min kompis gör? Var går gränsen mellan att vara okänslig, vanligt känslig, lätt överkänslig eller högkänslig? (Nu skojade jag till det. Ska döpa om bloggen till Humorbloggen så fort jag behandlat det här ämnet klart. Eheh.)

(Inga fler skämt. Lovar.)

Skämt åsido. Saken är väl den att man helt enkelt själv måste avgöra om man anser sig vara högkänslig eller inte. Om man väljer att klassificera sig som högkänslig har jag dock en önskan: Gör det av rätt skäl. Vad jag menar med "rätt skäl" är till exempel att man inte använder högkänslighet som en ursäkt för att slippa vissa situationer eller skyldigheter. Inga divafasoner om jag får be! Om man verkligen är högkänslig ser man nog snarare det jobbiga i att uppfattas känslig, försiktig och undvikande. Eventuella divalater försvårar hela diskussionen kring högkänslighet eftersom känslighet redan från tidigare inte nödvändigtvis står så högt i kurs, men också eftersom andra i värsta fall börjar förknippa känslighet med arrogans, ignorans, uppmärksamhetssökande och illojalitet.

Men det här betyder ändå inte att man ska vara försiktig med att våga erkänna att man är högkänslig. När jag äntligen själv insåg att det är högkänslighet jag "lider" av var det så många bitar i mitt liv som äntligen föll på plats. Jag ville gråta av lättnad för att jag äntligen förstod vad som var "felet" på mig, varför jag så ofta kände mig avig och obekväm och var tvungen att göra saker på mitt eget sätt. Vi människor har väl alltid någonslags behov av att rama in och kategorisera världen och oss själva, vi gör det för att FÖRSTÅ, för att kunna ta saker för givet och för att kunna se sammanhang och inbördes relationer (FLUMDELEN AVKLARAD, om det jag just sa kändes jobbigt, misströsta icke, nu forsätter jag i lite kokretare ordalag). Vi vill alltså kunna placera oss själva i någon slags fack, men om vi inte hittar något fack som känns bekvämt blir vi förvirrade och får identitetskris. När det kommer till att klassificera och göra skillnader mellan olika sociala grupper är jag vanligtvis väldigt anti, eftersom dessa grupperingar ofta används på korkade sätt i rasistiska eller andra människorättskränkande sammanhang. Jag har väl ändå varit tvungen att konstatera att vi människor trots detta behöver få dela upp världen i olika delar och sätta en lämplig etikett på varje del. Det ligger helt enkelt i vår natur. Vi vill veta vilka vi är.

(Möjlig etikett?)

Att gå under rubriken "Högkänslig" är ingen fy skam, och om den kategoriseringen ger en förklaring på vem du är så tycker jag absolut att det bara är att tuta och köra. Gilla läget. Acceptera den du är. Utnyttja det till din fördel. Ni vet, allt det där vanliga som alla pinterestcitaten säger att du ska göra med ditt liv. Men det som pinterestcitaten inte berättar är hur man ska veta vem man själv är. Och det är faktiskt en ganska viktig sak att ha reda på. Speciellt om man är högkänslig.

(BUT WE DO CARE?!)

Jag har valt att kalla mig högkänslig och på den här bloggen delar jag med mig av mina erfarenheter. Högkänslighet är ändå bara ett av många andra personlighetsdrag, vilket betyder att högkänsliga också är olika. Det är kanske inte alls samma saker som väcker starka känslor i oss. Vi har kanske helt olika uppfattningar om vad högkänslighet är. Men här på denna blogg spelar det ingen roll. Det finns inget rätt och fel. Alla har rätt att känna på sitt eget sätt och jag hoppas (hoppas, hoppas!!) att fler vill ansluta sig till diskussionen om högkänslighet och hur den uttrycker sig. Så dela med dig av dina upplevelser och erfarenheter! Vad fick dig att inse att du är högkänslig? Hur uttrycker sig högkänslighet i dig? Jag vill så gärna veta!

Måste skriva mer om olikheter mellan högkänsliga i ett senare inlägg. Men för denna gång sätter jag punkten här

 

 

 

Haha skojade bara. Här kommer punkten.

Publicerad 21.04.2016 kl. 20:58

Två "resurser" du bör veta om

Det kliar alldeles för mycket i fingrarna på mig för att kunna låta bli att skriva mer om högkänslighet, så jag fortsätter bloggandet i rask fart. Antagligen kommer min nyhetsiver att lägga sig så småningom men så länge det bara sprutar ut ämnen att skriva om ska jag försöka se till att dessa också blir publicerade blogginlägg . 

Idag tänkte jag skriva om varifrån jag lärt mig om högkänslighet och också tipsa om olika resurser (oh, mommopoäng till mig som använder sådana ord) som man kan utnyttja för att förstå sig bättre på vad högkänslighet innebär.

(bilden: I surely do like my resources...)

Kvinnan som myntade begreppet "Highly Sensitive Person" (HSP) heter Elaine Aron och är psykolog som forskat i ämnet sensitivitet sedan 1991. Sensitivitet kallas i vetenskapliga sammanhang för "Sensory-Processing Sensitivity" (SPS) och - fritt översatt av yours truly featuring Google Translate - kunde det på svenska heta "Känslighet för sinnesbearbetning". Eventuellt finns det en officiell vetenskaplig term för fenomenet också på svenska, men just nu låter jag Googles version duga. Den riktiga termen kommer kanske emot senare. Elaine Aron har skrivit boken "The Highly Sensitive Person" som kan betraktas som högkänslighets heliga Graal ("almost 1 million copies worldwide, in 17 languages").

Elaine Arons hemsida om den högkänsliga personen länkar jag här:
http://hsperson.com

Jag råkade komma över hennes bok en sommar för rätt så många år sedan. Jag läste utvalda delar av den och kände igen mycket av det hon beskrev i mig själv. Trots detta vågade jag ännu inte riktigt se mig själv som en högkänslig person, ni förstår, jag har en tendens att självdiagnostisera mig med de mest underliga åkommor och ännu i det här skedet såg jag högkänslighet som någon slags mental sjukdom. Vilket det inte är. Högkänslighet är ett personlighetsdrag, eller ett slags temperament som man talar om i psykologiska sammanhang. Mer om detta i ett kommande inlägg (jag sa ju att jag har hur mycket som helst jag vill berätta om).

Den resursen som verkligen förändrade hela min uppfattning om högkänslighet var dock en podcast som heter "The Highly Sensitive Person Podcast". Jag har lyssnat på podden från ITunes och den verkar enligt hemsidan även finnas tillgänglig via någonting som heter Stitcher. Om ingen av dessa är ett fungerande alternativ för dig går det även att lyssna på avsnitten direkt via hemsidan:
http://highlysensitiveperson.net
(skriver du /hsppodcast efter adressen kommer du direkt på avsnitten)

Och hörni. DET HÄR ÄR SÅ BRA! Alltså jag vet inte hur jag ska formulera mig för att vara tillräckligt övertygande, men om du upplever att du kanske är högkänslig men inte är riktigt säker, om det känns olustigt att karakterisera sig själv som känslig eller om du helt enkelt vill lära dig mer om vad högkänslighet innebär - LYSSNA PÅ DETTA!

Kelly som driver podden gör ett otroligt bra jobb och är lätt att lyssna på. Dessutom finns det massvis med avsnitt redan tillgängliga så det är bara att köra högkänslighetsmaraton så snart man bara kan (det var det jag gjorde). Avsnitten varierar i längd. Då Kelly intervjuar högkänsliga personer kan avsnitten visserligen bli nästan en timme långa, men de vanliga poddarna är oftast under 10 minuter. Och visst är podversionen ett tacksamt format. Mycket information på kort tid. Det är konkret och beskrivande vilket gör att det inte heller blir så känsloladdat, vilket jag uppskattar. Alltför mycket känslor hade nog dragit ner trovärdigheten på podden, och då ämnet redan i sig är högkänslighet så är det bra att Kelly håller en saklig men ändå avspänd ton. Avdramatiserandet av ämnet är precis vad som behövs för att man själv ska våga acceptera att man själv är högkänslig. Det är liksom ingenting märkvärdigt (inte introvert-hipster-coolt som jag pratade om i förra inlägget).

Jag märker att mina inlägg lätt blir långa eftersom jag har så mycket att berätta, men tiden rinner iväg så jag får lov att sätta punkt för denna gång. Som tur lyckades jag få med de "resurser" (alltså suck, måste utveckla min vokabulär) som har betytt mest för mig, men det finns mycket mer att upptäcka. Om det skriver jag mer om i ett senare tillfälle.

 

Publicerad 21.04.2016 kl. 08:28

Att vara social och högkänslig

Dags att köra igång denna blogg och börja dela med mig av det jag vill berätta om. Jag ska försöka vara så ärlig och uppriktig som jag bara kan, men periodvis (eller ärligt talat mest hela tiden) så vill jag bara gömma mig för omvärlden och inte utsätta mig själv för onödig exponering. Så, trots att jag gärna vill underteckna allt jag berättar om med mitt eget namn och mitt eget fejs, så känner jag mig ännu inte riktigt bekväm med att göra det. Det är ju ändå stora, outgrundliga internet vi pratar om. Och allt som är stort och outgrundligt ger en högkänslig person nippor. Alltså tänker jag hålla mig själv "i det fördolda" en stund till och hoppas att det inte gör någonting för dig som läser.

Transportmedel för högkänslig

Till dagens ämne. Det sociala. 

Usch. Så tänker säkert många högkänsliga personer. Under senaste tiden har det blivit något av en trend att prata om att vara introvert och det har fått något av en cool hipsterstämpel i vissa sammanhang, men jag vill poängtera att introversion inte är det samma som att vara högkänslig. Enligt mig är en introvert person någon som inte får någonting ut av att vara med andra människor, utan trivs bäst för sig själv eller med ett begränsat antal nära vänner. Ibland ;)

Själv älskar jag tanken av att socialisera mig bland människor, jag VILL vara bland människor och umgås och ha det trevligt, men andra människor är någonting av det mest stimulerande som finns. Jag skulle kanske inte direkt kalla mig extrovert, eftersom jag behöver behöver rätt mycket tid för att styra upp tankarna efter sociala sammankomster, men jag söker mig nog oftare till gemenskaper än vad en introvert person skulle göra. Min poäng är i alla fall den att jag inte kommer att diskutera högkänslighet ur en extrovert-introvertperspektiv, utan nöjer mig med att konstatera att man som högkänslig kan vara antingen det ena eller det andra. Eller ligga någonstans mitt emellan.

Högkänslighet orsakar dock att man i sociala sammanhang ofta blir överväldigad av allting som är på gång samtidigt. Min hjärna har en tendens att "slå av" när jag till exempel är på fest och försöker mingla omkring bland alla som är där. Det är som om jag inte kommer ihåg hur man pratar eftersom min hjärna istället koncentrerar sig på att ta in vad alla andra säger, vilka diskussioner som är på gång, vilken musik som spelas, hur människor förflyttar sig mellan rummen, hur kläderna sitter på kroppen (om de sitter så mycket som en gnutta obekvämt så kan jag inte koncentrera mig på någonting annat på hela kvällen. Jag skulle aldrig kunna klä mig i en polotröja till exempel. En polotröja sitter aldrig rätt. Det är som att klä sig i ett strypgrepp), vem som känner vem sen tidigare och så är det ju alltid det här med belysningen. Belysning har kanske inte direkt med det sociala att göra, men visst blir man ju en aning uppgiven över att ens sociala förmågor påverkas av någonting så vardagligt som lampor. Suck.

En högkänslig person vill och behöver gå på fest lika mycket som någon annan, men tyvärr blir det lite för mycket ibland. Slutresultatet kan vara att man efteråt blir ledsen över att festen inte blev så rolig man tänkt sig eller att man börjar undvika sociala sammanhang. Man har ju konstaterat att man är ett hopplöst socialt missfoster (been there, done that!). Just det här är en av de viktigaste orsakerna till att jag vill skriva om högkänslighet. Det är inget fel att bli överstimulerad, men det kan vara bra att uppmärksamma att man faktiskt är en högkänslig person så man vet att det är överstimulansen som är orsaken till de negativa känslorna. När man är medveten om att man har en tendens till att bli överstimulerad kan man också lära sig dra gränser som hjälper en i de sociala situationerna.

(gå till www.savagechickens.com för fler serier. Hur roliga som helst)

Jag har försökt hitta tips på vad man som en högkänslig person kan göra när man känner att man håller på att bli galet överstimulerad och här är några plock som jag själv tar till hjälp när jag måste ge mig ut bland andra människor (medger att vissa av tipsen är avsedda för introverta personer, men jag var ju inte så noggrann med sådant som sagt).

Avslutar alltså mitt allra första inlägg (jippii!) med fem tips på hur man som högkänslig person blir en bättre festare:

1) Sätt en tidsgräns för när du går hem. Ger dig kontroll. Ger dig en tidsram. Ger dig en ursäkt att fly ifall det känns jobbigt. Men det viktigaste: gör att du kanske kan slappna av en aning då du vet på förhand när kvällen kommer att ta slut.

2) Ta pauser. Man får gå ut och andas frisk luft fast man inte är rökare. Njut av en stunds stillhet så är det lättare att fortsätta socialisera sig sen.

3) Tillåt dig själv att vara en betraktare. Man behöver inte delta i samtalen. Försök hitta en grupp som redan kommit igång med diskussionen och tillåt dig själv att vara den som bara lyssnar. Bär outsiderrollen med stolthet! Föreställ dig att du är den där mystiska främlingen som alla är beundrar i smyg. Att vara outsider kan vara sjukt roligt bara man tillåter sig att göra det med glimten i ögat.

4) Gå backstage. Hjälp värden. Förbered, städa, servera, öppna vinflaskor, agera fotograf - vad det nu kan vara som behövs. Det här är både uppskattat och ger dig någonting praktiskt du kan koncentrera dig på.

5) Prata med folk om hur det är att vara på fest. Okej, VARNING! Det här tipset kom jag på själv för en sekund sen och har ingen kvalitetsgaranti. Men det slog mig att det kanske kan vara ett bra samtalsämne att ta till (om huvudet slår blankt i sociala sammanhang som det gör hos mig) för att öppna upp diskussionen om sociala sammanhang och vad som är en bra fest. Break the ice, liksom. Kanske man i den diskussionen kan hitta en like som känner sig lika borttappad som man själv är? Lovar att prova på det här själv om jag får chansen till det!

Hej, det var det! Känner du igen dig? Finns det fler av oss högkänsliga i svenskfinland? Säg gärna hej ifall du också är högkänslig och dela gärna med dig av dina egna erfarenheter och tips.

Ha det bra tills nästa gång!

 

Publicerad 20.04.2016 kl. 17:26

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/