Lista mot överstimulans

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag älskar listor. Här kommer en lista skriven av en smått (läs: galet hypermaniskt) överstimulerad typ som behöver påminna sig själv om vad som hjälper när livet snurrar i maxfart.

1. Låt bli att tugga tuggummi. Malandet går rakt ut i käklederna, spänner dem ytterligare och leder till en dominoeffekt av spända käkar och axlar, huvudvärk och sömnproblem. Det kan kännas som en tillfällig lättnad att få tugga på tuggummi vid stress, men nackdelarna överöser snabbt fördelarna.

2. Undvik koffein. Koffein stimulerar. En överstimulerad person behöver *surprise, surprise* ingen extra stimulans. Jag älskar kaffe och hatar denna punkt.

3. Träna lätt. Du får gärna aktivera musklerna men kör nu inte värsta bodybuildingpasset (haha, jag får det att låta som om det är någonting jag ofta sysslar med. Men som allmän rekommendation liksom. Ta inte i för hårt). Yoga är bra. Pilates säkert också. Det ska kännas men inte vara uttröttande. 

4. Läs en bok. Helst en roman.

5. Sov! Och ibland kan det vara jobbigt med sömn som en punkt eftersom det lätt leder till att man känner att man borde sova men inte kan för att man är så upp i varv, men bara lägg dig ner när du känner dig trött och se vad som händer. De bästa tupplurerna har jag tagit med musiken spelandes på hög volym och alla lampor tända. Jag har bara råkat lägga mig på sängen och slumrat till. SÅ. SKÖNT.

 

Nu hinner jag inte med fler punkter för arbetet kallar (maxfart som sagt) men lovar att jag ska jobba medvetet, metodiskt och bara göra en sak i taget. Styrka i sinnet!

29.04.2017 kl. 13:18

Things to live by

Måste skriva ner de här innan jag glömmer dem. Jag VEEEET att dessa så kallade pinterestcitat är lite fåniga och inte ska tas alltför bokstavligt, men dessa mantran eller motton eller vad man nu ska kalla dem är sådana som flera gånger hjälpt mig att få lite sinnesfrid och lugnat ner mina irrande tankar.

"Allt har sin tid" (Ursprungligen från predikaren, men jag har lärt mig uttrycket från Emil i Lönneberga. Jag tolkar att budskapet är att man inte hinner med allt. Livet handlar ofta om att prioritera. Det finns en tid för motstånd, det finns en tid för avkoppling, det finns tid för sorg, det finns tid för glädje. Hjälper mig att tillåta att jag känner som jag gör, eftersom jag vet att känslan är övergående)

"Det är inte så farligt" (Det här mantrat måste man använda i rätt kontext. Användbart när man har svårt att fatta beslut och är rädd att välja fel, eller när man ser sina egna tillkortakommanden som det mest generande och pinsamma i världen. Hjälper mig också att kliva ur situationer och se på min nervositet och oro utifrån, för att kanske kunna se på det genom väna och småleende ögon)

"Find what feels good" (Adriene, som upprätthåller Youtubekanalen "Yoga with Adriene": 

Rekommenderar varmt åt alla som har lust att prova på yoga. Hon har något för alla)

(Detta, kan kanske ersättas med "You gotta do what you gotta do". Men det här är bokstavligen vad jag gör när jag måste kavla upp ärmarna)

Jag känner att den här lista kan fyllas på i det oändliga! Har du motton du lever efter? Dela gärna med dig! Ska försöka hålla listan uppdaterad.

12.03.2017 kl. 09:41

Allt har sin tid

Man borde inte ta hem jobbet. Så säger ju de allra flesta människor. Så även en av mina kompisar som hälsade på hos mig igår. Jag har en bild från jobbet hängades på kylskåpet, och när hon såg den undrade hon om inte det var bättre att hålla hemmet separat från jobbet.

Frågan är grundad och min kompis frågade det i all välmening eftersom hon är medveten om mina utbrändhetstendenser. Faktum är att jag tycker att det faktiskt skulle vara riktigt nyttigt att hålla vardag och fritid ifrån varandra, men jag kan bara inte. För mig är det inget alternativ. Här är några orsaker:

1) Jag är studerande vid ett universitet. Studierna består av cirka 80 % självstudier, så det där att inte ta hem studier skulle jag ses som en big-time slacker :D

2) Som den okoncentrerade person jag är så har jag ofta svårt att utföra uppgifter när jag är ute på vift. Ringa samtal, skicka mejl, skriva frågesportsfrågor (en stor del av mitt arbete går ut på att hitta på sådana) är exempel på sådana sysslor. Så ofta tar jag allt med mig hem, grottar ner mig i ett hörn och försöker lösa allting på ett så omultitaskigt sätt som möjligt.

3) Jobb, studier, allt jag gör bygger upp min identitet. För att jag ska trivas med det jag gör måste jag låta det vara en betydelsefull del av mitt liv. Jag kan inte göra någonting halvt. Det ska göras helt och fullt. Allt jag gör kan givetvis inte sätta hela min själ på, men varje gång jag gör det känner jag ett stygn av dåligt samvete. Så, för att undvika dåligt samvete försöker jag göra allt antar mig så gott jag bara kan.

En tanke som ännu slog mig är att jag nog ser på världen mer som en helhet, och att jag eventuellt tidsmässigt delar upp dagen i jobb och fritid, men att jag inte kan gå omkring i mitt alldagliga liv och aktivt tänka på vad som är ledighet och vad som är arbete. I min välrd finns det helt enkelt sådant som jag måste göra, och sådant jag kan sovra från min mentala måste-göra-lista. Den listan består för övrigt inte bara av jobbrelaterade måsten. Lika mycket behöver jag tid för vila, umgänge, ensamhet och superhändelsefulla och sociala evenemang.

"Allt har sin tid" som Lina säger i Emil i Lönneberga. Ja, det stämmer. Allt HAR sin tid. Men jag har inget behov att dela upp allt i antingen jobb eller ledigt. Det finns flera tillstånd än så. [Trumvirvel för avslutande filosofisk/metaforisk kommentar] Livet handlar om vilka kullerstenar man väljer att bygga upp sin väg med.

[Medhållsamma applåder tillåtna]

12.03.2017 kl. 08:29

Mörkret, ljuset och balansen där emellan

Tyvärr har det inte dykt upp några nya inlägg här på ett tag. Det tycker jag att är synd, eftersom jag strävar efter att skriva för att sprida kunskap och kanske också erfarenheter och insikter om vad högkänslighet innebär.

Som man kanske kan ana utifrån mitt förra inlägg så har inte livet varit en dans på rosor under hösten. De facto så är det jättemånga mänskor (hela samhället känns det som ibland) som börjar känna sig trötta och orkeslösa när den mörka perioden tränger på, och det är som om vi hamnar i nåt slags kollektivt zombiemode där all ambition, vilja och motivation är som bortblåst. Vet inte hur starkt andra reagerar på höstmörker, men själv blir jag väldigt nedstämd, för att inte rent av säga deprimerad. Kanske är det högkänsligheten som gör att jag reagerar så starkt. I höstas blev jag dessutom speciellt upprörd över att den här envisa depressionen återkom då jag trott att 2016 var året då jag fick vinka adjö till depressionen för gott.

Det visade sig ändå att illamåendet den här gången var tillfälligt. Faktum är att jag nog är frisk, men att jag ändå får årstidsbunden depression. Nu lider det mot vår, och jag börjar känna mig återställd. Allt är bra igen och jag kan återuppta mitt kall här i livet :D

Det som är postitiv med att vara högkänslig är ju ändå att det är så himla bra när allt är bra. Allting omkring mig uppfyller mig på ett sätt som jag nog inte kan beskriva, men som ständigt får ett leende att sprida sig över mina läppar. Jag är liksom förälskad i livet på något sätt (OJ HERREGUD VAD SKREV JAG JUST, HUR TÖNTIGT VAR INTE DET, KAN NÅN SNÄLLA GE MIG EN SPYPÅSE!?).

Man blir rätt fånig av att vara högkänslig, man tycker allt är så fint och roligt och fantastiskt, och dessutom fattar man inte att man faktiskt kunde dämpa lite av sin överdrivna entusiasm. Det är som om man blir lite naiv och korkad på samma gång, kanske lite mer som ett barn som upptäcker världen för första gången. Det finns inga fördomar, inga antaganden. Bara nyfikenhet, lust att lära sig och glädje. Som man gärna och högljutt delar med sig av till andra - om de så vill det eller inte.

Det här tillståndet tror jag inte att man upplever speciellt ofta om man inte råkar vara lite mer känslig än genomsnittet. Högkänslighet har sina toppar och dalar, och man får vara på sin vakt för att inte låta någon dera dra iväg med en själv. Balans är någonting vi alla strävar efter, men att hitta de saker som verkligen skapar balans för en själv kräver mycket självrannsakan, ärlighet och sökande. Vi är bra på att ljuga för oss själva och att hitta balans betyder inte samma sak som att gå under ribban där den är som lägst, trots att vi gärna ibland låter oss själva tro så.

Som den listfrälsta individ jag är ställer jag härmed - för din trevnad - fram några förslag på vad som kanske kan skapa balans och vad som kanske inte gör det:

BALANS

motion

sömn

mat framställt med omtanke

naturen

djur

vänner

familj (behöver inte vara biologisk)

musik

teater

en bra bok

diskussioner

rutiner

att bryta sina rutiner emellanåt

yoga

tacksamhet

att låta saker ta tid

att le

att lyssna

att hoppas och tro

att se på regler som vägledning snarare än regler

att tacka nej (du vet till vad)

att tacka ja (det här vet du också)

att koncetrera sig på att bara använda ett sinne i taget

 

ICKE-BALANS

multitasking

att det första man ser på morgonen och det sista man ser på kvällen är en skärm

ytlighet

att man pressar sig vidare när man egentligen borde backa bakåt

att slarva

att man säger ja fast man vill säga nej (vi har alla varit där)

att man säger nej fast man vill säga ja (du fattar galoppen)

att låta någonting, vad som helst, bli så betydelsefullt att man är beredd att offra allt annat för den sakens skull (fundamentalism)

feghet

gnäll

------------------------------------------------------

Den här listan kan givetvis varieras i det oändliga. Känns som att jag glömt någonting väsentligt, men jag får väl fylla på den allt eftersom jag kommer på nya punkter, eller om du som läser har förslag på vad som borde ingå.

Våren är här. Nu kör vi!

16.02.2017 kl. 22:11

Fördomar

Ibland kommer jag på mig själv med att gå en ganska hätsk inre monolog. Idag när jag var ute och tömde skogen på blåbär slog det mig att det är flera av mina känsliga sidor  som ofta väcker frustration och irritation hos mig. Många gånger är jag inte speciellt nöjd över att vara den känsliga person jag är och har därför genom åren blivit ganska duktig på att trycka undan och dölja känslorna då de vill komma upp på ytan. Det här kommer kanske från det att det finns så många fördomar mot känslighet och att man i största allmänhet faller offer för någon form av generalisering om man vågar visa sig "svag". Det finns vissa uppfattningar om hurudan en känslig person är. Här listar jag några missförstånd om vad det innebär att vara känslig.

1. Känsliga människor är svaga

Kommentar: NEJ! Som jag uppfattar det har högkänsliga individer hög moral och starka värderingar. En högkänslig person strävar till exempel till att vara möjligast ärlig. Att kunna leva enligt sina värderingar kräver en stark personlighet och en förmåga att kunna förhandla på ett moget sätt. Uppfattningen om svaghet kommer antagligen från att man som högkänslig helst undviker konflikt, men det har inget med svaghet att göra om man vågar stå för sina åsikter kring det som är betydelsefullt.

2. Känslighet betyder att man gråter ofta

Kommentar: Det här är väldigt individuellt. Många känsliga personer uppfattar säkert att de gråter mer än andra, men man kan nog vara högkänslig utan att ha lätt till tårarna också. Som jag nämnde ovan så kan man som högkänslig också dölja sina känslor. Det är inte lätt, men jag slår vad om att var och en som läser detta någon gång varit i en situation där man varit tvungen att hålla tillbaka tårarna. Vi vet allihopa hur det känns. Känslorna bara samlar sig mer och mer ju längre man är tvungen att hålla tillbaka dem. Ibland får man tillfälle att gråta ut, men om detta inte händer kanske gråten omformas till någonting annat. En oro, ilska, en klump i halsen, sömnlöshet... Gråt är ett direkt känslouttryck, liksom skratt, men långt ifrån det enda. Av någon anledning är vi ändå lite allergiska mot allt negativt. Sällan går man och tänker "Åh nej, jag skrattar alldeles för ofta, jobbigt!"

3. Känsliga personer saknar humor.

Kommentar: Ja, när man känner sig överväldigad av det som händer runt omkring en har man svårt att slappna av och då är man inte så mottaglig för en skämtsam jargong eller snabba repliker. Men det är inget hinder för att en högkänslig person som befinner sig inom rätt omständigheter skulle kunna vara sjukt rolig. Jag tror de facto att flera komiker just är det för att de ÄR högkänsliga. Högkänslighet kan vara orsaken till deras känsla för timing, intuition, uppmärksamhet, kreativitet... De är experter på att observera och läsa av sin omgivning, och dessutom se det komiska i det hela.

4. Känslighet betyder att man sticker huvudet i sanden så fort en konflikt uppstår

Kommentar: Jag var redan lite inne på det här på punkt ett men känner att jag ändå vill förtydliga mig. Konflikt kan uppfattas på flera olika sätt. Konflikten uppstår av att det finns två olika parter vars åsikter går isär. Det här är i sig inte någonting en högkänslig försöker undvika utan snarare en uppskruvad version av samma situation, där inte någondera part längre tar in den andra och hetsiga kommentarer slängs fram och tillbaka. I den här situationen blir den högkänsliga personen en medlare och försöker först och främst ta ner diskussionen till en nivå som verkligen leder någon vart. En högkänslig person tar gärna itu med själva frågan för konflikten, men går inte med i ett ofruktsamt bråk där det inte längre finns utrymme för kompromiss. Om det är fråga om någon småsak kanske den högkänsliga till och med bara släpper frågan och låter motparten få sin vilja igenom. Bara för att triviala saker inte är värda bråk.

Jag hoppas att dessa punkter kan sticka hål på en del av de fördomar som högkänsliga personer utsätts för, inte bara av andra utan också av sig själva. En av orsakerna till att det är jobbigt att vara känslig är just för att det inte alltid är så accepterat att vara det, men istället för att se känslighet som en svaghet borde vi se de positiva sidorna som känslighet för med sig.

31.07.2016 kl. 21:47

Bemöta negativitet

Under den senaste tiden har jag befunnit mig i en bubbla. Försöker hitta ut ur den, men ju mer jag kämpar desto större blir mitt behov av att vara inåtvänd. Det känns så knäppt, den ena dagen är man full av liv och ork och tänker "Hej, jag fixar det här!" och i den nästa brister plötsligt hela etablissemanget och man förlorar tron på både sig själv och hela det här befängda människosläktet. Om det här uttryckligen har någonting med högkänslighet att göra eller ej vet jag inte, men en sak har jag upptäckt: Högkänsliga personer suger åt sig negativitet som svampar.

Vi backar några steg. Om jag ställer frågan: "Vilken ton har dina tankar?" - vad skulle du svara på det? Är dina tankar lätta och snabba? Pragmatiskt monotona? Genomslagskraftiga och övertygande? Mitt svar på frågan är att mina tankar nästa alltid går i moll. De är negativa på ett sorgset sätt. Jag upptäckte detta i våras när jag insåg att varje roman jag läser blir väldigt sorgsen i mina händer. Det är för det mesta så som jag tolkar en text, genom ett nedstämt filter som får allting att låta mycket vemodigare än det egentligen är. Ibland är jag tvungen att läsa en text högt för att höra hur glad den skulle kunna vara, för läser jag bara tyst för mig själv så blir det oftast en rätt svårmodig berättelse som målas upp framför mig.

Nu kan det hända att de böcker jag läst behandlat tunga och svåra ämnen och att detta givetvis påverkat min läsning. Den tungsinta stämningen ligger kvar som ett täcke också över kommande texter, situationer, möten. Negativiteten hänger kvar även om allt annat runt omkring bytts ut och övergått till någonting gladare. Dessutom tenderar negativitet att sprida sig lättare än vad en positiv stämning gör, någonting som säkert alla någon gång märkt. Positivitet är däremot svårare att upprätthålla och kräver mer energi, men ger också mer energi i utbyte än vad negativitet gör.

Men nu undrar jag om det inte är ett högkänslighetsdrag, det här att med att påverkas av stämningar och sedan fastna i dessa stämningar mycket längre än vad som behövs? En högkänslig människa suger åt sig all omkringliggande negativ energi, och vet inte nödvändigtvis hur hen ska göra sig av med den. Av någon anledning går den inte bara att ignorera, och lyckas man inte göra sig av med den på något vettigt sätt (gråta? Prata om det? Skriva, måla, skapa...) så täpper den till hela systemet och ingen ny positiv energi får plats före negativiteten på något sätt behandlats och bearbetats.

Det här är säkert också en av orsakerna till att man som högkänslig drar sig undan, ibland mot sin egen vilja. Man har inte fått utrymme för att bearbeta känslorna, vilket kan driva en vansinnig om man frågar mig. Men att dra sig undan med ett huvud fullt av tankar som går i moll blir lätt destruktivt. Frågan är vad det är man hellre ska bejaka, behovet att komma bort, eller behovet att inte irra in sig i de nedstämda funderingarna? Ja, om jag bara hade svaret på den frågan skulle jag ge dig den med det samma.

Tror jag igen ska återkomma till en favvis. Här är min ultimata lista på vad man kan göra för att skapa positiv energi. Dela gärna med dig av egna tips om du har eller berätta vad som funkar för dig.

1. Le. Alltså dra på smilbanden. Föreställ dig att du är din egen sol som radierar ljus och värme.

2. Sätt på de där nostalgiska favoritlåtarna som alltid får dig på bättre humör och sjung med allt vad du orkar

3. Zumba, eller vilken sorts träning som nu gör tricket för dig. En gång höll jag på att dö medan jag gjorde en grodhoppsliknande övning. Jag bestämde mig för att skratta vid varje rörelse (för att ignorera smärtan och viljan att ge upp) och det slutade med att jag garvade åt mig själv för att jag kände mig fånig. Kanske det är det som egentligen är grejen. Fåna dig.

4. Humor. All slags. Kolla på youtubeklipp. Läs dåliga vitser. Sarkastiska kommentarer. Släpp allvaret.

5. Och på tal om föregående. Varsågod :D

 

11.07.2016 kl. 22:24

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/