Andlighet

Under de senaste dagarna har jag funderat ganska mycket på andlighet och vad det egentligen innebär. Som med typ det allra mesta så verkar även andlighet ha varit "bättre förr". Åtminstone var det mycket enklare förr. Man behövde inte själv veta eller bestämma sig för vilken grad av andlighet man levde sitt liv igenom, utan man gick i kyrkan och lydde prästen. Visst var man lite vidskeplig också och trodde på andväsen och dålig tur om vinden vände och så vidare, fast det nu inte uttryckligen stod någonting i bibeln om det. Idag kan du faktiskt välja och vraka mellan religioner om du så vill. Det är bara att ta för sig från det andliga smörgåsbordet.

Med detta sagt så menar jag ändå inte att andlighet är samma sak som religion. Religion är snarare ett resultat av människans andliga behov. För jag tror faktiskt det är så - vi behöver få vara andliga, behöver innehåll i livet som är någonting utöver det materiella. Ser man på antalet religioner (och kanske borde man också räkna med ideologier hit?) det finns i världen så inser man att det här med att släcka vår andliga törst (jag kan inte låta bli att himla med ögonen åt mina melodramatiska uttryck) inte är så väldigt enkelt. Vi söker hela tiden det där rätta.

Religion är också lite av ett tabu-ämne, åtmistone i min bekantskapskrets. Jag har fått höra att religion är någonting för svaga människor, någonting för människor som lever i förnekelse, någonting som bara skapar krig och hat världen över. Alla terrorister är religiösa fundamentalister, alltså är religion av ondo.

Man behöver inte tro på det som andra tror på, men man behöver inte angripa religiösa personer bara för att man inte håller med. Lika lite som man behöver omvända icke-religiösa. Jag tänker ofta att den som lever i tro har accepterat faktumet att människan inte kan förstå eller kontrollera allt. Vi kan inte nå slutet på oändligheten (se, nu bara dalar det filosofiska klyschor här!) så att säga. Vetenskap är ett sätt att stilla sin nyfikenhet och existentialistiska ångest på, religion ett annat. Enda skillnaden är att vetenskapen bevisar hur världen fungerar, religionen litar på att världen fungerar.

Hur som helst. Man har rätt till sitt eget sätt, så länge man inte skadar eller hånar någon på grund av det. Hur ska man då göra för att visa ömsesidig medkänsla? tänker du kanske nu. (Haha, det tänkte du inte alls, men jag kan ändå berätta mitt förslag åt dig:) Jo, istället för att slå ifrån sig andras sätt att tänka på kunde man kanske likställa andlighet med en känsla. Till exempel med känslan av att bada bastu - det är varmt, det omsluter en, man känner sig trygg. Man gör det med andra människor, eller varför inte bara för sig själv. Ibland blir det för hett, ibland för kallt. Inte så svårt att se varför man behöver det. Jag tror faktiskt inte andlighet är konstigare än så. 

23.03.2017 kl. 18:51

Things to live by

Måste skriva ner de här innan jag glömmer dem. Jag VEEEET att dessa så kallade pinterestcitat är lite fåniga och inte ska tas alltför bokstavligt, men dessa mantran eller motton eller vad man nu ska kalla dem är sådana som flera gånger hjälpt mig att få lite sinnesfrid och lugnat ner mina irrande tankar.

"Allt har sin tid" (Ursprungligen från predikaren, men jag har lärt mig uttrycket från Emil i Lönneberga. Jag tolkar att budskapet är att man inte hinner med allt. Livet handlar ofta om att prioritera. Det finns en tid för motstånd, det finns en tid för avkoppling, det finns tid för sorg, det finns tid för glädje. Hjälper mig att tillåta att jag känner som jag gör, eftersom jag vet att känslan är övergående)

"Det är inte så farligt" (Det här mantrat måste man använda i rätt kontext. Användbart när man har svårt att fatta beslut och är rädd att välja fel, eller när man ser sina egna tillkortakommanden som det mest generande och pinsamma i världen. Hjälper mig också att kliva ur situationer och se på min nervositet och oro utifrån, för att kanske kunna se på det genom väna och småleende ögon)

"Find what feels good" (Adriene, som upprätthåller Youtubekanalen "Yoga with Adriene": 

Rekommenderar varmt åt alla som har lust att prova på yoga. Hon har något för alla)

(Detta, kan kanske ersättas med "You gotta do what you gotta do". Men det här är bokstavligen vad jag gör när jag måste kavla upp ärmarna)

Jag känner att den här lista kan fyllas på i det oändliga! Har du motton du lever efter? Dela gärna med dig! Ska försöka hålla listan uppdaterad.

12.03.2017 kl. 09:41

Allt har sin tid

Man borde inte ta hem jobbet. Så säger ju de allra flesta människor. Så även en av mina kompisar som hälsade på hos mig igår. Jag har en bild från jobbet hängades på kylskåpet, och när hon såg den undrade hon om inte det var bättre att hålla hemmet separat från jobbet.

Frågan är grundad och min kompis frågade det i all välmening eftersom hon är medveten om mina utbrändhetstendenser. Faktum är att jag tycker att det faktiskt skulle vara riktigt nyttigt att hålla vardag och fritid ifrån varandra, men jag kan bara inte. För mig är det inget alternativ. Här är några orsaker:

1) Jag är studerande vid ett universitet. Studierna består av cirka 80 % självstudier, så det där att inte ta hem studier skulle jag ses som en big-time slacker :D

2) Som den okoncentrerade person jag är så har jag ofta svårt att utföra uppgifter när jag är ute på vift. Ringa samtal, skicka mejl, skriva frågesportsfrågor (en stor del av mitt arbete går ut på att hitta på sådana) är exempel på sådana sysslor. Så ofta tar jag allt med mig hem, grottar ner mig i ett hörn och försöker lösa allting på ett så omultitaskigt sätt som möjligt.

3) Jobb, studier, allt jag gör bygger upp min identitet. För att jag ska trivas med det jag gör måste jag låta det vara en betydelsefull del av mitt liv. Jag kan inte göra någonting halvt. Det ska göras helt och fullt. Allt jag gör kan givetvis inte sätta hela min själ på, men varje gång jag gör det känner jag ett stygn av dåligt samvete. Så, för att undvika dåligt samvete försöker jag göra allt antar mig så gott jag bara kan.

En tanke som ännu slog mig är att jag nog ser på världen mer som en helhet, och att jag eventuellt tidsmässigt delar upp dagen i jobb och fritid, men att jag inte kan gå omkring i mitt alldagliga liv och aktivt tänka på vad som är ledighet och vad som är arbete. I min välrd finns det helt enkelt sådant som jag måste göra, och sådant jag kan sovra från min mentala måste-göra-lista. Den listan består för övrigt inte bara av jobbrelaterade måsten. Lika mycket behöver jag tid för vila, umgänge, ensamhet och superhändelsefulla och sociala evenemang.

"Allt har sin tid" som Lina säger i Emil i Lönneberga. Ja, det stämmer. Allt HAR sin tid. Men jag har inget behov att dela upp allt i antingen jobb eller ledigt. Det finns flera tillstånd än så. [Trumvirvel för avslutande filosofisk/metaforisk kommentar] Livet handlar om vilka kullerstenar man väljer att bygga upp sin väg med.

[Medhållsamma applåder tillåtna]

12.03.2017 kl. 08:29

Magkänsla

Det är någonting på gång. Det bubblar under ytan och jag kan inte sluta grubbla. Men istället för att göra impulsivt det som känns som det rätta tvekar jag och låter bli att lita på det som min intuition VRÅLSKRIKER åt mig för tillfället. Däremot lämnar  jag utrymme för analyserande och tvivel som jag alltid gör, och om det är någonting jag borde ha lärt mig vid det här laget är det att man alltid (ALLTID ALLTID ALLTID) ska lita på sin intuition. Ta vara på tillfället. Kör, chansa. Att gå på magkänslan är en lika bra strategi som vilken som helst annan.

Till och med Einstein visste det

Men nej. Jag lever inte som jag lär. Det ska grubblas hit och det ska grubblas dit och jag kommer aldrig att komma fram till något tillfredsställande svar. Livets stora avgöranden brukar inte lösas med analys och lägesrapport utan genom att följa sitt hjärta (blä nu börjar jag låta sådär äckligt klyschig igen).

Det är jobbigt, för hur ska man någonsin våga tro tillräckligt starkt på det man egentligen tror på? Hur ska man någonsin bli tillräckligt modig, eller kanske snarare lita på sig själv och sin egen instinkt? Hur ska man tysta ner de där tusen rösterna av tvivel som högljutt ekar i ens huvud?

10.03.2017 kl. 20:15

Pessimistyogist

Ska delta i Helsinki Jooga Festival om någon timme. Har tvetydiga känslor inför det här. Yoga är någonting jag gör i det privata. På mitt eget sätt. Ingen annan har någonting med det att göra.

Det kommer att vara konstigt att gå på en festival där det finns mycket folk och gå på pass som andra människor deltar i. Det känns ovant. Hur ska jag kunna koncentrera mig när det är massor på gång runt omkring? Hurudan stämning är det på en yogafestival? Är det upptempo och intensivt, eller gör yogagemenskapen att det kanske är lugnare än det är på mässor vanligtvis?

Jag är rädd att jag börjar hata yoga.

Hej,

mvh. Pessimisten

 

25.02.2017 kl. 09:51

Exponering och integritet

Dagens sociala medier bygger på att vi ska dela med oss av vad vi sysslar med, vad vi står för, vad vi är intresserade av och vad vi lärt oss. Ingenting nytt med det här, men i och med den här utbredda exponeringen försvinner någonting annat, nämligen vår integritet, att vi själva styr bilden av oss själva.

Ett "gillaklick" kan verka harmlöst, men ibland formar våra klick bilden av hur andra uppfattar oss. Internet är snabbt och ganska ytligt, och det är inte sagt att man utgående från vad en person gillat på facebook kan säga hurudan den personen är. Social media har däremot fått oss att tro att så är fallet. Vi borde kanske vara försiktiga med vad vi klickar på?

Jag står själv inför valet och kvalet att klicka "interested" på ett evenemang som behandlar ätstörningar. Jag tvekar eftersom jag inte har kontroll över vem som kommer att se att jag är intresserad av detta evenemang. Risken är att någon ser händelsen i sitt flöde och att denna person börjar undra om jag lider av ätstörningar: har jag kanske anorexi, eller döljer jag en annalkande ortorexi?

Det spelar egentligen ingen roll om de som ser händelsen är nära vänner eller bara ytligt bekanta, eftersom det i båda fall finns risk för missförstånd. Mina nära vänner tror kanske att jag döljer någonting för dem. Att jag lever i förnekelse och att jag lider i det tysta. Ytligt bekanta bryr sig kanske inte så mycket, men jag tror ändå att de indirekt kan skapa sig en uppfattning om mig. Den uppfattningen blir de sedan påminda om ifall vi till exempel stöter på varandra i något skede.

Det är inte för att jag skäms som jag inte kan visa att jag vill gå på evenemanget, utan på grund av de slutsatser man eventuellt drar om mig utan att jag själv fått kommentera mitt intresse. Här, i bloggkontexten, finns det mycket mera utrymme för förklaring och specificering. Här känner jag att jag inte skapar skenbilder om vem jag är.

För att det inte ska verka som om jag gör mitt bästa för att slippa bli förknippad med ätstörningar ska jag förklara mitt intresse för detta evenemang lite mer ingående. Jag vill gå på detta evenemang dels för att mat de facto ÄR någonting väldigt laddat för mig, någonting jag ibland måste kontrollera för att få sinnesfrid, någonting som tar väldigt mycket energi och tankekapacitet av mig. Jag kan inte förhålla mig oberört till mat, utan den gör mig antingen (vänta nu börjar det låta bekant!) väldigt lycklig eller djupt olycklig. Med hjälp av kontroll (det vill säga genom att räkna kalorier) kan jag förhålla mig relativt neutralt till mat. Utan kontroll tar jag till mat när jag egentligen behöver tröst eller sällskap. Utan kontroll går jag upp i vikt utan att ha njutit av den mat jag ätit. Det vore super att få gå och diskutera dessa ämnen i en trygg gemenskap och kanske lära sig hantera de utmaningar man har.

Så där har vi min exponering. Ingenting jag skäms över, men kanske inte den slutsats som någon som bara ser mitt klick på fb skulle dra. Som högkänslig vill jag dock inte lämna luckor, inte bara ge ett halvfärdigt intryck. Jag vill vara ärlig och sann och ge en ingående beskrivning om jag bara kan. Någon mindre känslig skulle kanske säga att jag inte behöver bry mig, men jag tycker det är viktigt att vara innerlig och ärlig. Är jag mån om att ge ifrån mig en sanningsenlig bild av mig själv minskar jag antalet missförstånd och konflikter. Att bry sig om det man exponerar om sig själv visar att man anstränger sig för att nå sin mottagare.

Det här är säkert en av orsakerna till att mina inlägg blir så fruktansvärt långa. All komplexitet och motsägelsefullhet måste beaktas, jajjamän! Jag kunde ännu säga tusen saker om hur vi genom att inte gå med på att bli exponerade på social media egentligen ger en mer komplex och därmed sanningsenligare bild av oss själva. Att man genom att skydda sin integritet inte döljer vem man är, utan att man medvetet granskar vilken bild man ger ifrån sig på sociala medier. Att sociala medier förvränger, att sanning aldrig är hundraprocentig sanning, att vi ständigt förändras och utvecklas, och att vi ändå ska stå för det vi tycker och våga visa det för omvärlden.

Världen är komplex och tur det. Så har jag någonting att diskutera i kommande inlägg.

23.02.2017 kl. 15:18

Mörkret, ljuset och balansen där emellan

Tyvärr har det inte dykt upp några nya inlägg här på ett tag. Det tycker jag att är synd, eftersom jag strävar efter att skriva för att sprida kunskap och kanske också erfarenheter och insikter om vad högkänslighet innebär.

Som man kanske kan ana utifrån mitt förra inlägg så har inte livet varit en dans på rosor under hösten. De facto så är det jättemånga mänskor (hela samhället känns det som ibland) som börjar känna sig trötta och orkeslösa när den mörka perioden tränger på, och det är som om vi hamnar i nåt slags kollektivt zombiemode där all ambition, vilja och motivation är som bortblåst. Vet inte hur starkt andra reagerar på höstmörker, men själv blir jag väldigt nedstämd, för att inte rent av säga deprimerad. Kanske är det högkänsligheten som gör att jag reagerar så starkt. I höstas blev jag dessutom speciellt upprörd över att den här envisa depressionen återkom då jag trott att 2016 var året då jag fick vinka adjö till depressionen för gott.

Det visade sig ändå att illamåendet den här gången var tillfälligt. Faktum är att jag nog är frisk, men att jag ändå får årstidsbunden depression. Nu lider det mot vår, och jag börjar känna mig återställd. Allt är bra igen och jag kan återuppta mitt kall här i livet :D

Det som är postitiv med att vara högkänslig är ju ändå att det är så himla bra när allt är bra. Allting omkring mig uppfyller mig på ett sätt som jag nog inte kan beskriva, men som ständigt får ett leende att sprida sig över mina läppar. Jag är liksom förälskad i livet på något sätt (OJ HERREGUD VAD SKREV JAG JUST, HUR TÖNTIGT VAR INTE DET, KAN NÅN SNÄLLA GE MIG EN SPYPÅSE!?).

Man blir rätt fånig av att vara högkänslig, man tycker allt är så fint och roligt och fantastiskt, och dessutom fattar man inte att man faktiskt kunde dämpa lite av sin överdrivna entusiasm. Det är som om man blir lite naiv och korkad på samma gång, kanske lite mer som ett barn som upptäcker världen för första gången. Det finns inga fördomar, inga antaganden. Bara nyfikenhet, lust att lära sig och glädje. Som man gärna och högljutt delar med sig av till andra - om de så vill det eller inte.

Det här tillståndet tror jag inte att man upplever speciellt ofta om man inte råkar vara lite mer känslig än genomsnittet. Högkänslighet har sina toppar och dalar, och man får vara på sin vakt för att inte låta någon dera dra iväg med en själv. Balans är någonting vi alla strävar efter, men att hitta de saker som verkligen skapar balans för en själv kräver mycket självrannsakan, ärlighet och sökande. Vi är bra på att ljuga för oss själva och att hitta balans betyder inte samma sak som att gå under ribban där den är som lägst, trots att vi gärna ibland låter oss själva tro så.

Som den listfrälsta individ jag är ställer jag härmed - för din trevnad - fram några förslag på vad som kanske kan skapa balans och vad som kanske inte gör det:

BALANS

motion

sömn

mat framställt med omtanke

naturen

djur

vänner

familj (behöver inte vara biologisk)

musik

teater

en bra bok

diskussioner

rutiner

att bryta sina rutiner emellanåt

yoga

tacksamhet

att låta saker ta tid

att le

att lyssna

att hoppas och tro

att se på regler som vägledning snarare än regler

att tacka nej (du vet till vad)

att tacka ja (det här vet du också)

att koncetrera sig på att bara använda ett sinne i taget

 

ICKE-BALANS

multitasking

att det första man ser på morgonen och det sista man ser på kvällen är en skärm

ytlighet

att man pressar sig vidare när man egentligen borde backa bakåt

att slarva

att man säger ja fast man vill säga nej (vi har alla varit där)

att man säger nej fast man vill säga ja (du fattar galoppen)

att låta någonting, vad som helst, bli så betydelsefullt att man är beredd att offra allt annat för den sakens skull (fundamentalism)

feghet

gnäll

------------------------------------------------------

Den här listan kan givetvis varieras i det oändliga. Känns som att jag glömt någonting väsentligt, men jag får väl fylla på den allt eftersom jag kommer på nya punkter, eller om du som läser har förslag på vad som borde ingå.

Våren är här. Nu kör vi!

16.02.2017 kl. 22:11

En duktig flickas fördärv

Nu måste jag skriva om ett ämne som jag ofta grubblar över. Även under den senaste veckan har jag tänkt mycket på det även om det inte direkt är aktuellt för mig, men som jag blir påmind om varje gång jag går igenom en lite stressigare period i mitt liv. När ämnet dessutom ploppade fram i form av en artikel på svenska yle (Nämligen denna) tog jag det som ett tecken på att det är dags för mig att skriva om utbrändhet.

Hur ska man ens börja? Jag är väl ett typiskt fall (åh, vad jag hatar att vara typisk, jag vill inte att de problem jag lider av stämplas som normalt och vanligt, det som hänt mig ska inte vara normalt, det ska inte vara typiskt). Hela mitt liv har jag varit den snälla flickan, som fått sin bekräftelse främst genom sin duktighet och medgörlighet. Jag hade inte svårt för att prestera men var alltid rädd för att misslyckas och litade sällan på min egen förmåga. Ofta var det rädsla som fungerade som min främsta drivkraft och fy sjutton vad jag har varit rädd för mycket. Jag är fortfarande rädd för det mesta, känns det som i alla fall. Jag har alltid varit rädd för auktoriteter, att jag inte kan leva upp till deras förväntningar eller att jag bryter mot deras regler. I något skede av mitt liv har denna rädsla omvandlats till aggression och motsträvigt trots, jag protesterar utav ren princip men vågar fortsättningsvis inte konfrontera autoriteter på det där konstruktiva sättet. Antingen är jag medgörlig eller så hatar jag i smyg.

Före trotset blev en del av min försvarsmekanism gjorde jag alltså som jag blev tillsagd, som det var överenskommet. Skola, musikinstitut, vänner, föräldrar. Jag har alltid gått med på andras förslag, på gott och på ont. Nu när jag äntligen lärt mig förstå mina högkänsliga drag inser jag att de miljöerna jag befunnit mig i ofta bidragit till att jag lätt blivit ganska utmattad och att det här ledde till en konflikt inombords. Att inte kunna säga nej, att vilja men inte riktigt ändå vilja. När man känner att man inte riktigt orkar blir det inte heller riktigt lika kul att göra saker, men man gör dem i alla fall, och det är så som den onda stresspiralen lätt får sin början.

Redan rätt känslig för stress entrar jag alltså den fantastiska, underbara, känslighetsstimulerande men ack så kravfyllda scenkonstutbildningen. Om jag hade anat vad den utbildningen krävde av mig hade jag antagligen inte gått den. Men nu visste jag inte vad dessa fyra år skulle innebära, och på så vis blev jag en scenkonstelev. En scenkonstelev som ställde höga krav på sig själv, bedömde varje prestation hon gjorde med obarmhärtig kritik och hade stresshanteringsförmåga som en bläckfisk.

Jag höll tillbaka ganska mycket under den här tiden. Många känslor, drömmar, rädslor. Försökte tukta och kontrollera dem på alla sätt jag kunde. Samtidigt jobbade vi periodvis under rätt sjuka förhållanden. I flera veckors tid jobbade vi sex dagar i veckan, med lektioner som kunde sträcka sig mellan halv åtta på morgonen till inpå småtimmarna. Över tio timmars dagar var ingenting konstigt. Jag var så trött. All den där kontrollen jag försökte ha över mitt liv. All hjälplöshet över att inte känna att man äger sitt liv över huvud taget.

Mellankommentar. Jag vet. Jag är priviligierad på så många sätt. Det finns människor som har det mycket värre än mig. Jag vet. Jag har dåligt samvete över det. Att mitt största trauma är skolstress. Det är på gränsen till pinsamt. Men det känns som ett bortkastat priviligium att gå omkring och må dåligt i det tysta  istället för att få bearbeta sina bekymmer. Okej, får jag gå vidare? Jag lovar, jag är medveten.

Om det var illamåendet som födde stressen eller stressen som födde illamåendet har jag svårt att avgöra, men det blev allt sämre och sämre fram till examen. Efter min examen kände jag extremt mycket obehag över att vara tvungen att "skapa mitt eget jobb" och "nätverka och knyta kontakter" och allt som hade med marknadsföring av sig själv att göra. Jag pallade det inte. Jag ansåg mig inte värd ett ruttet öre och någon talang på självmarknadsföring var det inte tal om. Så jag jobbade ett år som skolgångsbiträde och undrade vart mitt liv var påväg.

Trots allt valde jag att fortsätta studera. Denna gång på universitet och med mycket mera frihet över mitt eget arbete. Nu hade jag börjat jobba på muminbåten och försökte även hålla mig kvar i dramagängorna för att inte helt hamna utanför det fältet. Det var tungt. Inuti bodde fortfarande samma illamående som tidigare, men den gick att kontrollera för stunden. Jag spelade mycket lyckligare och duktigare än jag var, eller åtminstone kände mig, och självföraktet inombords blev allt starkare.

Äh, nu håller jag på att glida från ämnet. Men summa sumarum. Jag levde ett ohållbart liv och det fick jag skrota för. Efter att jag andra gången hamnade i ett tillstånd där jag inte kände att jag hade någon kontakt med verkligheten, där jag inte visste om jag sov eller var vaken, där jag bara ville försvinna från jordens yta för att komma ifrån de oändliga krav jag inte såg något slut för, det var först då som jag förstod att jag måste göra någonting åt det.

Alltså jag kände mig riktigt knäpp i huvudet. På ett farligt sätt.

Utbrändhet. Utmattad till max. Har ibland undrat om jag någonsin kommer att bli återställd. Eventuellt är jag tvungen att bara leva ytterst försiktigt. Vara försiktig med allt som stressar. Det är så lätt att halka tillbaka i hamsterhjulet, och så otroligt svårt att ta sig ur det. Jag kan inte längre göra allt jag har lust med. Alldeles futtiga saker kan utlösa en stressreaktion i mig, och jag upplever sällan så kallad positiv stress längre.

Men det finns hopp. Jag märker att det blivit bättre. Mycket bättre än det var när det var som sämst. Och det finns hjälp att få. Jag ska återkomma till hjälpen i ett senare inlägg (för det här är redan långt och det är sent). För om det är något man vill med ett sånt här inlägg, förutom då att få lite egenmäktig terapi då förstås, så är det att hjälpa andra som befinner sig i liknande situation, eller bara varna någon som kanske är påväg ditåt.

Första hjälpen är ändå: lyssna på dina behov, var inte rädd för konfrontation, var snäll med dig själv. Andas och tänk långsiktigt. Prata om stressen med någon annan, låt denna andra ifrågasätta din stress. Luckra upp den.

Prioritera. Uppmärksamma det du åstadkommit. Sätt dig ner. Andas. In och ut. Långsamt.

28.10.2016 kl. 22:10

Höstdeppepp?

(Hehe, där lurade jag er allt med ett riktigt sommarskojsigt inlägg senaste gången. Nu är det dags för hösthatarerskan att kliva in i bilden… För bästa effekt bör följande text läsas med uppgivet och teatraliskt uttryck.)

Det är den tiden på året igen. Tiden då dagarna blir allt kortare, allt kallare och ruggigare och dessutom allmänt jobbigare. Det allmänt jobbiga orsakas främst av mitt eget mentala tillstånd, och borde väl därför också gå att påverka på något sätt. Borde alltså. I teorin. Men som vi alla vet är teori och praktik inte det samma och de där uppenbara, logiska lösningarna som man vet att finns där ute någonstans vill bara inte uppenbara sig hur än man vrider och vänder på situationen.

Mitt största problem är stress och trötthet. Konstant trötthet och oförmåga att fokusera på här:et och nu:et. Det här med att inte riktigt ha kontroll över sig själv är ingenting jag hanterar speciellt bra, vilket gör att jag blir liksom nervös och kanske till och med stressad av helt vardagliga sysslor. Den här nervösheten leder (ta mej fan VARJE gång) till en ondskefull spiral som bara leder till mer stress och jobbighet. Man försöker desperat gripa tag i någonting som skulle hålla en kvar, men misslyckas gång på gång.

Att bli så här påverkad av årstidsskiftningar tolkar jag som ett tecken på känslighet, men jag skulle nog inte påstå att bara de allra känsligaste känner av förändringarna. Hösttrötthet och -depression är nog ett väldigt vanligt fenomen, även om de flesta bland oss blankvägrar tro på att det är just det som håller på att slå rot. Vi orkar helt enkelt inte, vi vill fortsätta vidare utan att behöva lägga tid och energi på att lägga undan tid och energi på oss själva. Också de känsligare typerna försöker promt låta bli att tro på att hösten också i år suger åt sig all livsglädje och mental kraft. Underbara förnekelse, synd att du inte är så hållbar i längden.

Och, ursäkta att jag vägrar tänka positivt; mysiga tekoppar och bubbelbad och levande ljus gör inte hösten lättare att hantera. Jag får fel av att försöka kompensera soltimmar med ångande fukt och brandfara. Just nu måste jag bara få vara stressad och nervös och påminna mig själv om djupandning stup i kvarten för att inte bli heldarrig, lika mycket som jag måste tvinga mig själv att gå och lägga mig i tid, sova, sova, sova, dra ner på påfrestningar och hålla mig strikt till enkla rutiner. Trist som bara den, jajamän. Men om det är nåt jag har lärt mig är det att ett till synes tråkigt liv faktiskt är nyckeln till ett som är meningsfullt.

(nej.)

Sååå, hur bekämpar du höstmörker?

26.10.2016 kl. 22:17

3 månader på två minuter

En snabb sammanfattning bara:

Sommaren började snett för min del, jag blev utmattad och därför tvungen att trycka på pausknappen en stund. Som tur gjorde jag det i tid vilket gjorde att resten av sommaren ändå gick helt okej, visserligen på halvfart, men jag bestämde mig för att det fick duga. Avslutade sommaren på bästa vis, genom att skämma bort mig själv med en resa till Kroatien. Den här resan är kanske det bästa jag gjort i mitt liv. Det var ingenting speciellt som hände, men jag lyckades slappna av, påriktigt, för första gången på kanske 26 år. Om det sen berodde på landet, mitt fenomenala ressällskap, all erfarenhet jag samlat på mig under den senaste tiden eller mirakel ovanifrån har jag ingen aning om, men susen gjorde det i alla fall.

(mirakelmedicin)

Nåja, sommaren har vari å fari. Jag inledde studieåret. Med viss motvilja. En sån tur för mig att terminen började med en treveckors praktikperiod, också den en fullträff enligt mig. Det roligaste och kanske mest krävande jag gjort under hela studietiden. All denna stimulans. Ä-N-T-L-I-G-E-N! När sedan de sedvanliga litteraturföreläsningarna körde igång igen hölls jag kvar i det uppfriskande tempot och kämpaandan ett tag. Men nu märker jag att jag dag för dag sjunker allt djupare ner i motivationslöshetens träsk igen. Jag kan bli rent sagt förbannad på undervisningskulturen vi har vid uni. Den högsta kunskapsinstansen som finns i detta land förmedlar fortfarande kunskap på samma sätt som man gjorde på 1800-talet. Så otroligt kontraproduktivt.

Vad kommer till temat för denna blogg har jag flera gånger tänkt på inlägg jag skulle vilja skriva men istället för att få någonting nedskrivet har jag gått omkring och nojat mig över att jag inte skriver någonting. Varje gång jag har försökt ångrar jag mig för att jag tycker att jag inte håller mig innanför bloggens ramar eller för att jag skriver för mycket om mig själv eller för att innehållet helt enkelt blir för meningslöst. Ni vet. Högkänslighet kan föra med sig vissa perfektionistiska drag. Jag borde inte ta det så allvarligt. Det är ändå bara en blogg, och det blir bara mindre lustfyllt för mig att skriva om jag hela tiden ska hålla på och värdera det jag gör.

(Kroatien var lustigt)

Så med det sagt, kanske bloggen hädanefter kommer att bestå mer av alldagligt svammel än sakligt filosoferande, men jag hoppas att det ändå känns som intressant läsning. Om inte så är det ändå värdefullt för mig att få skriva och det är det som sist och slutligen är det viktigaste.

(En av de vackraste bilderna jag lyckades fånga i somras. Regn i ljuset av en solnedgång. Spoiler: de lyckades ta sig över till andra sidan.)

23.10.2016 kl. 20:17

Fördomar

Ibland kommer jag på mig själv med att gå en ganska hätsk inre monolog. Idag när jag var ute och tömde skogen på blåbär slog det mig att det är flera av mina känsliga sidor  som ofta väcker frustration och irritation hos mig. Många gånger är jag inte speciellt nöjd över att vara den känsliga person jag är och har därför genom åren blivit ganska duktig på att trycka undan och dölja känslorna då de vill komma upp på ytan. Det här kommer kanske från det att det finns så många fördomar mot känslighet och att man i största allmänhet faller offer för någon form av generalisering om man vågar visa sig "svag". Det finns vissa uppfattningar om hurudan en känslig person är. Här listar jag några missförstånd om vad det innebär att vara känslig.

1. Känsliga människor är svaga

Kommentar: NEJ! Som jag uppfattar det har högkänsliga individer hög moral och starka värderingar. En högkänslig person strävar till exempel till att vara möjligast ärlig. Att kunna leva enligt sina värderingar kräver en stark personlighet och en förmåga att kunna förhandla på ett moget sätt. Uppfattningen om svaghet kommer antagligen från att man som högkänslig helst undviker konflikt, men det har inget med svaghet att göra om man vågar stå för sina åsikter kring det som är betydelsefullt.

2. Känslighet betyder att man gråter ofta

Kommentar: Det här är väldigt individuellt. Många känsliga personer uppfattar säkert att de gråter mer än andra, men man kan nog vara högkänslig utan att ha lätt till tårarna också. Som jag nämnde ovan så kan man som högkänslig också dölja sina känslor. Det är inte lätt, men jag slår vad om att var och en som läser detta någon gång varit i en situation där man varit tvungen att hålla tillbaka tårarna. Vi vet allihopa hur det känns. Känslorna bara samlar sig mer och mer ju längre man är tvungen att hålla tillbaka dem. Ibland får man tillfälle att gråta ut, men om detta inte händer kanske gråten omformas till någonting annat. En oro, ilska, en klump i halsen, sömnlöshet... Gråt är ett direkt känslouttryck, liksom skratt, men långt ifrån det enda. Av någon anledning är vi ändå lite allergiska mot allt negativt. Sällan går man och tänker "Åh nej, jag skrattar alldeles för ofta, jobbigt!"

3. Känsliga personer saknar humor.

Kommentar: Ja, när man känner sig överväldigad av det som händer runt omkring en har man svårt att slappna av och då är man inte så mottaglig för en skämtsam jargong eller snabba repliker. Men det är inget hinder för att en högkänslig person som befinner sig inom rätt omständigheter skulle kunna vara sjukt rolig. Jag tror de facto att flera komiker just är det för att de ÄR högkänsliga. Högkänslighet kan vara orsaken till deras känsla för timing, intuition, uppmärksamhet, kreativitet... De är experter på att observera och läsa av sin omgivning, och dessutom se det komiska i det hela.

4. Känslighet betyder att man sticker huvudet i sanden så fort en konflikt uppstår

Kommentar: Jag var redan lite inne på det här på punkt ett men känner att jag ändå vill förtydliga mig. Konflikt kan uppfattas på flera olika sätt. Konflikten uppstår av att det finns två olika parter vars åsikter går isär. Det här är i sig inte någonting en högkänslig försöker undvika utan snarare en uppskruvad version av samma situation, där inte någondera part längre tar in den andra och hetsiga kommentarer slängs fram och tillbaka. I den här situationen blir den högkänsliga personen en medlare och försöker först och främst ta ner diskussionen till en nivå som verkligen leder någon vart. En högkänslig person tar gärna itu med själva frågan för konflikten, men går inte med i ett ofruktsamt bråk där det inte längre finns utrymme för kompromiss. Om det är fråga om någon småsak kanske den högkänsliga till och med bara släpper frågan och låter motparten få sin vilja igenom. Bara för att triviala saker inte är värda bråk.

Jag hoppas att dessa punkter kan sticka hål på en del av de fördomar som högkänsliga personer utsätts för, inte bara av andra utan också av sig själva. En av orsakerna till att det är jobbigt att vara känslig är just för att det inte alltid är så accepterat att vara det, men istället för att se känslighet som en svaghet borde vi se de positiva sidorna som känslighet för med sig.

31.07.2016 kl. 21:47

Bemöta negativitet

Under den senaste tiden har jag befunnit mig i en bubbla. Försöker hitta ut ur den, men ju mer jag kämpar desto större blir mitt behov av att vara inåtvänd. Det känns så knäppt, den ena dagen är man full av liv och ork och tänker "Hej, jag fixar det här!" och i den nästa brister plötsligt hela etablissemanget och man förlorar tron på både sig själv och hela det här befängda människosläktet. Om det här uttryckligen har någonting med högkänslighet att göra eller ej vet jag inte, men en sak har jag upptäckt: Högkänsliga personer suger åt sig negativitet som svampar.

Vi backar några steg. Om jag ställer frågan: "Vilken ton har dina tankar?" - vad skulle du svara på det? Är dina tankar lätta och snabba? Pragmatiskt monotona? Genomslagskraftiga och övertygande? Mitt svar på frågan är att mina tankar nästa alltid går i moll. De är negativa på ett sorgset sätt. Jag upptäckte detta i våras när jag insåg att varje roman jag läser blir väldigt sorgsen i mina händer. Det är för det mesta så som jag tolkar en text, genom ett nedstämt filter som får allting att låta mycket vemodigare än det egentligen är. Ibland är jag tvungen att läsa en text högt för att höra hur glad den skulle kunna vara, för läser jag bara tyst för mig själv så blir det oftast en rätt svårmodig berättelse som målas upp framför mig.

Nu kan det hända att de böcker jag läst behandlat tunga och svåra ämnen och att detta givetvis påverkat min läsning. Den tungsinta stämningen ligger kvar som ett täcke också över kommande texter, situationer, möten. Negativiteten hänger kvar även om allt annat runt omkring bytts ut och övergått till någonting gladare. Dessutom tenderar negativitet att sprida sig lättare än vad en positiv stämning gör, någonting som säkert alla någon gång märkt. Positivitet är däremot svårare att upprätthålla och kräver mer energi, men ger också mer energi i utbyte än vad negativitet gör.

Men nu undrar jag om det inte är ett högkänslighetsdrag, det här att med att påverkas av stämningar och sedan fastna i dessa stämningar mycket längre än vad som behövs? En högkänslig människa suger åt sig all omkringliggande negativ energi, och vet inte nödvändigtvis hur hen ska göra sig av med den. Av någon anledning går den inte bara att ignorera, och lyckas man inte göra sig av med den på något vettigt sätt (gråta? Prata om det? Skriva, måla, skapa...) så täpper den till hela systemet och ingen ny positiv energi får plats före negativiteten på något sätt behandlats och bearbetats.

Det här är säkert också en av orsakerna till att man som högkänslig drar sig undan, ibland mot sin egen vilja. Man har inte fått utrymme för att bearbeta känslorna, vilket kan driva en vansinnig om man frågar mig. Men att dra sig undan med ett huvud fullt av tankar som går i moll blir lätt destruktivt. Frågan är vad det är man hellre ska bejaka, behovet att komma bort, eller behovet att inte irra in sig i de nedstämda funderingarna? Ja, om jag bara hade svaret på den frågan skulle jag ge dig den med det samma.

Tror jag igen ska återkomma till en favvis. Här är min ultimata lista på vad man kan göra för att skapa positiv energi. Dela gärna med dig av egna tips om du har eller berätta vad som funkar för dig.

1. Le. Alltså dra på smilbanden. Föreställ dig att du är din egen sol som radierar ljus och värme.

2. Sätt på de där nostalgiska favoritlåtarna som alltid får dig på bättre humör och sjung med allt vad du orkar

3. Zumba, eller vilken sorts träning som nu gör tricket för dig. En gång höll jag på att dö medan jag gjorde en grodhoppsliknande övning. Jag bestämde mig för att skratta vid varje rörelse (för att ignorera smärtan och viljan att ge upp) och det slutade med att jag garvade åt mig själv för att jag kände mig fånig. Kanske det är det som egentligen är grejen. Fåna dig.

4. Humor. All slags. Kolla på youtubeklipp. Läs dåliga vitser. Sarkastiska kommentarer. Släpp allvaret.

5. Och på tal om föregående. Varsågod :D

 

11.07.2016 kl. 22:24

Ibland blir inte livet som man tänkt sig

Ibland blir inte livet som man tänkt sig
Ibland snavar man omkull och någonting bryts
Man trodde man stod där
Stadig som berget
Bergssäker
Orubblig, stadig, fast
Och sedan
Svepet
Sveket
Svika, svek, svukit
Strukit
(med)
Ibland faller man
Ibland låter man sig falla
Ibland
Ibland tror jag inte på livet
Leva, lever, levde, levt
Död?
Det är det enda
Som är berggssäkert
Att en dag
Bli som sten
Orörlig, evig, död

 

30.06.2016 kl. 23:52

Test: Är du HSP?

Vill du ta reda på om du är en högkänslig person?

På nätet kryllar det av av olika slags psykologiska test, också sådana som hjälper en att avgöra om man är HSP eller ej. Hur pålitliga de här testerna är får var och en själv avgöra, men tumregeln här är väl som med de flesta test online: ta inte något test 100 procent för givet. Det är svårt att förhålla sig objektiv till frågorna i dessa test då man vet vad det är man är ute efter, och detta styr antagligen svaren - medvetet eller omedvetet - åt det håll man önskar. Testerna är snarare riktgivande, och man kan ta hjälp av dem för att förstå sig bättre på vad högkänslighet innebär. För övrigt så vet den högkänslige oftasta, tack vare sin intuition, om hen är högkänslig eller inte utan några som helst test, bara hen är medveten om fenomenet. Förmodligen säger intuitionen lika mycket, om inte mer, om personens känslighetsgrad än vad testerna gör. Alltid skönt att få sina aningar bekräftade dock!

Här nedan kommer två test som verkar påligtliga och seriösa och som kan hjälpa dig på traven med att reda ut om du i själva verket är högkänslig.

Danska Ilse Sand är en ny bekantskap för mig inom HSP-forskningen. Hon jobbar som psykoterapeut och teolog, men har också gett ut boken "Älska dig själv - en bok för särskilt sensitiva och andra känsliga själar" (någon som läst den?). Hennes test hittar bakom denna länk:
http://sensitiv-hsp.se/hogkanslighet/hsp-test/

The one and only, Elaine N. Arons (fotnot: alltså hon som myntade begreppet Highly Sensitive Person) test är väldigt simpelt och går snabbt att fylla i:
http://hsperson.com/test/highly-sensitive-test/

Om man hellre vill svara på frågorna på svenska har den före detta ordföranden för Sveriges förening för högkänsliga (SFH), Else Marie Bruhner, en översättning på sin hemsida:
test - Högkänslighet

På Elaine N. Arons sida hittar man dessutom test för att ta reda på om ens barn är högkänsligt samt om man är en sensationssökande HSP.

Så, nu är jag nyfiken. Var ligger du på HSP-skalan?

Och som referens, i Ilse Sands test fick jag 110 idag och 90 igår (som sagt, ingenting är skrivet i sten) och i Arons test kryssade jag för 22 rutor idag mot 19 igår.

 

29.06.2016 kl. 22:34

#highlysensitivepersonproblems

Kommentarer och råd man får som nog är helt sanna, men också vinklas som om det är någonting fel med en:

"Sä uuvut kun sä yrität tehdä liikaa ja otat kaiken itsellesi kun oot niin tunnollinen ihminen"

"Voi kun sä oot totinen"

"Keskity nyt vaan yhteen asiaan kerrallaan"

29.06.2016 kl. 15:19

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/