Konsten

Det är knappt att jag kan förklara vad jag varit med om under den senaste veckan. Jag återförenades med ett tidigare liv som jag kanske inte riktigt ännu var redo att möta. Trots det har jag varit med om någonting som skakade om mig ända in i märgen.

Mötet var med konsten. Med konsten och teatern, konkretiseringen av livets essens. Du hör redan, försöker jag beskriva teaterns innersta väsen kommer det här att bli en fruktansvärt sentimental text, så jag ska nog låta bli, men jag vill ändå på något sätt sammanfatta de tankar som den här veckan väckt i mig.

Under de senaste sju dagarna har jag deltagit i en workshop i Tuscania i Italien, för att undersöka kroppens, röstens och ordets symbios och relation till varandra. Jag hade längtat tillbaka till salarna med svarta väggar och golv och till möjligheten att utforska förkroppsligande och uttryck, men väl framme lyckades jag inte riktigt rikta mig och mitt fokus dit jag skulle. Det här påverkade mitt arbete ganska mycket. Trots det fick jag möjligheten att lära mig en röstteknik jag omöjligen kunnat lära mig på annat sätt än just genom att delta i workshopen under dessa sju dagar.

Vi var sammanlagt åtta kvinnor från Sverige, Norge, Finland och Italien som under veckan sammansvetsades genom att vi först lärde oss hitta vår egen andning och vår egen röst, för att sedan kunna börja andas tillsammans som ett enda väsen. För att det skulle lyckas krävdes det att vi i den sammankomsten lärde oss både att ge och att ta, att lyssna med mer än bara hörseln.

Vår fysiska träning bestod av experiment med huden och den egna hudens möte med den rumsliga omgivningen. Vi undersökte också olika inre kroppsliga element och hur de tar sig i uttryck utåt. Det här är en väldigt ytlig beskrivning av arbetet vi gjorde, men som det alltid är med teaterkonsten så handlar det om upplevelser i nuet som är svåra att beskriva i efterhand.

En riktigt, riktigt koncis sammanfattning av veckan är att vi tränade oss i att utveckla våra sinnen för att kunna applicera intrycken på den teknik vi lärde oss. På grund av att jag är som jag är fastnade jag i skedet där det kom till att kanalisera ut intrycken som vi samlade på oss och det störde mig något alldeles fruktansvärt, att jag fortfarande går och halkar in i samma mönster som jag så länge försökt motarbeta. Samtidigt var jag oerhört trött efter att ha flygit direkt till Italien efter ett 10-dagars arbetspass på muminbåten, vilket givetvis bidrog till att jag inte riktigt lyckades hålla mig fokuserad på arbetet. Kanske jag kan förlåta mig själv? Och så får man inte glömma alla intryck som bara pumpades in i kroppen, inte bara under förra veckan, utan också under arbetspasset före Italien.

Mitt konstnärliga arbete under veckan blev alltså en aning haltande. Men jag fick ändå så mycket ut av veckan, bland annat genom att observera de övrigas arbete. De flesta som jobbar med konst är högst antagligen högkänsliga personer som har hittat sitt sätt att forma intrycken till ett konkret uttryck. När jag tittade på mina medkumpaners arbete under den föregående veckan blev jag alldeles hänförd över hur de arbetar och deras sätt att utnyttja olika yttre och inre element för att skapa ett konstnärligt uttryck. Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin klarar av att göra samma sak. Men är trots det alldeles tagen av vad jag fått ta del av.

Nu i efterhand känner jag mig tom och melankolisk. Det känns som om förra veckan bara är en absurd dröm jag precis vaknat upp från. Verkligheten känns betydelselös och jag får onda aningar om att det här kanske inte var så hälsosamt för mig. Intrycken bubblar inte under huden som de brukar, utan har slutit sig inombords på det där sättet som jag vet att är skadligt. Min medicin mot det här är först och främst att få sömn, men om någon annan har några goda råd på vad man ska göra när man känner att man håller på att sluta sig från omgivningen så lyssnar jag gärna.

Och avslutningsvis, en bild på hur en ÄKTA italiensk pizza ska se ut!

 

19.06.2016 kl. 23:47

#highlysensitivepersonproblems

...att sova.
30.05.2016 kl. 01:57

Skapa sig sitt eget jobb?

Dagens inlägg ÄR BASERAT PÅ NÅGONTING ANNAT ÄN BARA MITT GRUBBLANDE! Tjohej! Det här har vi väntat på!

Min inspiration kommer härifrån: 

 

(Nå nu har jag ju verkligen höjt ribban. Hänvisningar! Gosh!)

Om inte mitt pladder känns lockande, så ta i alla fall och bekanta dig med Andy Morts blogginlägg som behandlar hur det är att skapa sitt eget jobb som högkänslig.

En av de mest utmanande frågorna för en högkänslig är väl den om vad fan man egentligen kan jobba med. Det är det säkert många som undrar. Men till skillnad från att bara helt enkelt inte veta vad man vill jobba med så vet den högkänsliga precis vad han eller hon brinner för. Svårigheterna med jobbvalet har för den högkänsliga snarare att göra med de yttre omständigheterna eller arbetets karaktär.

För det första. Dagens arbetssituation känns ibland som ett skämt. I alla fall om man är ung, bor i huvudstadsregionen och letar sommarjobb - utan kontakter. Då har du knappast råd med att vara kräsen, att bli erbjuden ett jobb är en lottovinst oavsett om arbetstiderna suger eller lönen är obefintlig.

Jag tillhör de lyckligt lottade, jag som har mitt jobb på muminbåten. Jag behöver inte längre armbåga mig fram för att få ett jobb jag inte har särledes mycket intresse av, utan kan känna mig nöjd och bekväm med att ha ett jobb som jag tycker om och dessutom är fördelaktigt på många sätt (...jobba till havs på sommaren. Just saying). Lita ändå på mig när jag säger att jag vet vad det innebär att inte ha en muminbåt att gå till. Innan jag började jobba till havs hade jag verkligen kämpat med att hitta någonting över huvudtaget. Jag är så otroligt, otroligt tacksam över min arbetsplats, och jag älskar verkligen mitt jobb.

Och här tänker jag ju smidigt nog sticka hål på den bubblan. Men missförstå mig rätt. Allt det jag sade ovan stämmer! Men trots att jag älskar mitt jobb så hatar jag det också. Eller hatar jobbet gör jag väl inte i sig, men hatar att jag inte alltid hanterar livet ombord. Jobbet består både av höga toppar och djupa dalar, om vi säger så.

Att vara högkänslig och jobba i en så stimulerande miljö som ett kryssningsfartyg, det är ett emotionellt självmord kan jag säga. Nämnde i ett tidigare inlägg (som jag skrev precis efter att jag gått av båten dessutom tror jag) hur hopsig jag blir av att vara ombord. Tja, jag ser det som en reaktion på att jag har befunnit mig i något som liknar en cirkus i lite för många dygn. Men "hopsig" blir jag bara i bästa fall. Inte sällan händer det att övervarvet skruvas upp så mycket att jag helt tappar kontrollen över mitt liv, eller att jag blir så slutkörd att jag blir handlingsförlamad på obestämd tid. Att bli handlingsförlamad är väl den sunda reaktionen som jag borde bejaka antar jag, jag menar, det är inte fel att känna sig trött efter en 80-timmars arbetsvecka. Det är sunt

På grund av detta vet jag att jag inte kommer att kunna jobba på muminbåten för evigt. Det är ohållbart för en person som mig. Faktumet att jobbet är tillfälligt är det som gör att jag klarar av det.

Utan att spinna alltför mycket vidare på den tråden försöker jag komma in på mitt "för det andra": Det här med att vara högkänslig och hitta en fungerande arbetsplats åt sig är inte lätt alltså! Min arbetsplats är kanske rätt extrem vad kommer till känslighetstolerans, men det går inte att neka att de flesta lättillgängliga jobb kräver att man fixar högljudda, stökiga miljöer där det händer många saker samtidigt och i högt tempo. Den högkänsliga som vill göra sitt arbete omsorgsfullt och noggrant känner sig pressad av omständigheterna och tidspressen, vilket sorgligt nog oftast leder till att arbetet inte alls blir gjort och att den högkänsliga känner sig riktigt, riktigt usel efteråt. Till och med riktigt lätta uppgifter blir alldeles omöjliga att genomföra. Min handstil blir till exempel totalt oläsbar ombord, inte för att det gör någonting, för sannolikheten att jag ens skulle klara av att stava fram ord och bilda hela, samanhängande meningar när jag är på jobb är minimal. Mitt dubbelliv alltså... Blivande modersmålslärare i land, analfabet ombord.

Det här kunde man ännu utveckla till en "men ryck upp dig och sluta älta"-diskussion. Jag medger att jag själv är skyldig till den typen av kommentarer, riktade främst till mig själv men också till andra. Jag förstår att det kan anses vekligt att påstå att man inte "klarar av" ett jobb. Å andra sidan uppfyller knappast en högkänslig person sin potential om jobbmiljön gör henne eller honom stressad, en potential som andra kan ha nytta av i rätt sammanhang. Det handlar alltså inte bara om att bejaka en högkänslig persons krav, utan också om att hitta rätt människa för rätt uppgift. 

Om det nu är svårt att hitta ett fungerande jobb åt sig, vad kan man göra? Det finns åtminstone en relativt enkel lösning på problemet. Man skapar sig sin egen arbetsplats. Men som mr. Mort bakom länken där uppe säger, så rimmar oftast vår uppfattning om "business" illa med känslighet. Också här möter man utmaningar av samma sort som i andra arbetsformer. Skillnaden är att man som enskild näringsidkare har kontroll över situationen. Man har möjlighet att forma och påverka sin egen miljö så att den fungerar optimalt för en själv.

Att ta steget mot att starta upp sitt egna känns ändå väldigt skrämmande tycker jag. Oavsett vad mr. Mort säger. Jag vet vad jag vill göra, jag vet bara inte riktigt hur det arbetet ska se ut. När det kommer till kritan så är jag ändå rätt säker på att jag bara har ett alternativ. Egentligen borde jag bara ta steget åt det håll som känns rätt. Frågan är om jag vågar?

28.05.2016 kl. 17:42

"Keskusteluryhmä murehtijoille"

Med risk att det här inte blir någonting eftersom jag knappt sovit alls förra natten, tänkte jag ändå försöka skriva. Jag vet inte ännu riktigt om vad, men låt gå för det, vi kan kalla det här ett konstnärligt experiment. Ett tankeflöde som är så där passligt suggestivt, som bara väller fram och inte går att hejda. Eller så är det rent tvärt om, att jag inte få någonting ur mig.

Det är någonting som bubblar inom mig. Det är oro inför en sommar som antingen kan bli alldeles fantastisk eller riktigt, riktigt tung. När det blir vår och ljust går det alltid på samma sätt. Plötsligt går jag på övervarv och planerar in mer än jag egentligen orkar med, mer än jag vet att jag hanterar. Jag lever i någonslags önskedröm om att jag är en sådan där cool avslappnad typ som fixar att bara ta sitt pick och pack för att gå världens alla äventyr till mötes med öppna armar.

Men jag är inte sån. En gång såg jag en liten annons: "Keskusteluryhmä murehtijoille". Och jag insåg: "Jaha, det är en sån jag är!". En grubblare. En ängslig en. På sätt och vis var det skönt att se annonsen för då förstod jag att vi är flera som ängslas. Att man inte är ensam om det. Men visst kändes det lite ledsamt också att förstå att man nog mest lurat sig själv att tro att man en dag bara hux flux ska genomgå en förvandling och bli DEN STORA LIVSBEJAKERSKAN.

Henne får jag nog säga adjö till. Men jag tycker ändå det är orättvist mot mig själv att bara godkänna att jag blir ängslig när det händer mycket, och på grund av det tacka nej till de möjligheter som erbjuds. Ängsligheten har fått mig att tacka nej så många gånger tidigare att jag inte alltid orkar bry mig om att den finns där och försöker påverka mina beslut. Någon gång måste man bara vara en, tja rebell är lite väl starkt, men trotsig typ åtminstone.

Jag tror jag behöver en "keskusteluryhmä murehtijoille". Bara så man får vädra ängsligheten lite nu som då, det är så mycket lättare att behandla grubblerierna lite mer uppbyggande sätt när man fått vrida och vända på dem en stund i friska luften. Och när man har gjort det, är nästa steg att omvadla det till komedi.

Får väl bli nästa inlägg det då. Komedi. Usch. När man kan älta och grubbla?

HERREGUD. NU. SÖMN.

Och bara som en liten fotnot. Min tanke är fortsättningsvis att jag ska skriva sjukt FIFFIGA inlägg om HSP-egenskaper, men jag är en slacker när det kommer till research, och jag vill faktiskt skriva ordentligt. Men för att hålla igång skrivandet kör jag såhär tills vidare. Sen i sommar när jag har hur mycket tid som helst till mitt förfogande och bara ska läsa och resa och jobba och göra rollarbete och skriva pjäser så ska jag göra en vettig reseach! Pinky promise!

Hoppas du slutade läsa för länge sedan. Tankeflödet kom ikapp mig.

God natt.

23.05.2016 kl. 22:05

#highlysensitivepersonproblems

Jag gråter medan jag skriver kursessäer för att böckerna jag skriver om är så sorgliga.

 

Suck.

21.05.2016 kl. 15:10

En hyllning till dikten

Nu tänker jag fortsätta med mitt kall här i livet, att skriva om allt det här som har med högkänslighet att göra. Det som triggat igång dagens inlägg är ett alldeles fenomenalt evenemang jag var på idag, som i all sin enkelhet ramade in i princip hela mitt konstnärliga intresse. Eller nej så kan jag inte säga, för då blir jag nojig senare över att jag ramat in mitt konstnärliga intresse så snävt och börjar ifrågasätta vad jag avser att min konstnärliga sida och bla bla bla bla. Men oavsett, evenemanget passade mig ändå som handen i handsken.

Det var den förträffliga Studentteatern här i Helsingfors som arrangerade ett tillfälle där förhållandet mellan text och scen både diskuterades och experimenterades. Visserligen tänker man sig kanske att man i ett sådant sammanhang främst pratar om dramatext, men denna gång (och kanske för att vi litteraturstuderande hade ett finger med i spelet) så östes det även på med lyrik och poesi i alla dess former. Egentligen, insåg jag idag efter mången många års bekantskap med texter i just denna typ av sammanhang, så är all text som framförs på scen ju nog lyrisk. En sån uppenbarelse! Men det är väl först när man ser Andelsbankens reklam framföras på scen som man får sin aha-upplevelse och inser att det är någonting som sker med texten då den blir formulerad ur en skådespelares mun - oavsett vilket syfte texten ursprungligen skrevs för.

(WOW-upplevelse)

Huvudpoängen här är ändå att jag faktiskt nu efteråt sitter omgiven av de diktsamlingar vi använde oss av och inte riktigt kan få nog av dem. Jag är faktiskt, kan jag erkänna, en riktig diktfantast och det är nog mycket tack vare teatern. Det här har slagit mig redan tidigare, men jag har märkt att jag bryr mig sällan så mycket om handling. Vare sig i litteratur, teater, film (ibland verkar det också gälla min syn på mitt eget liv, ehe) etc. Såklart kan till och med jag i hela min bakåtsträvsamhet uppskatta en riktigt bra handling, men ofta är det ju samma story som upprepas gång, på gång, på gång... Ibland kanske man får glädjen om att vara med om en *CRAZY PLOT TWIST*, men till och med dessa kan kännas igenkännbara och något tveksamt motiverade. Min lösning på detta är alltså att ta till mig konst som väcker känsla i mig. Oavsett handlig, oavsett recensioner, oavsett vad andra tycker. Och om det är någonting som väcker känsla så är det just dikt.

Dikten hör nog till en av de svåraste konstarterna (tillsammans med opera och modern dans?) att övertyga icke-troende om. De som redan är frälsta vill så gärna få omvärlden att förstå hur jäkla fint det är men man blir nog snabbt stämplad som lite överdrivet höpö om man går omkring och försöker predika om diktens storhet för sin omgivning. På sin höjd blir man stämplad som en charmig excentriker, men bara om man har tur.

Men det har kanske ändå någonting med känslighet att göra, det här med att uppskatta konst och dikt. Det väcker någonting i en som inte går att förklara för någon annan, men som ändå är äkta och påtagligt. För mig är det här som teatern kommer in i bilden, genom teaterns uttryck kan jag få en möjlighet att visa vad det är som väcks i mig, utan att behöva sätta ord på vad det är jag upplever. Dessa två är som gjorda för varandra, och det är väl därför jag älskar både dikt och drama.

Jag vill inte försöka tvinga någon att börja läsa dikter. Hur många av oss har inte blivit tvingade i skolan att läsa (och analysera, gudars SKYMNING vad det är viktigt att analysera varenda dikt som kommer emot en under lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Säger inte att det är någonting fel med att lära sig analysera texter, men låt nu en dikt någon gång bara vara en uppevelse!) ursäkta det blev en lång parentes så vi tar det igen: Hur många av oss har inte blivit tvingade i skolan att läsa dikter som vi inte brytt oss ett skvatt om? Det är svårt det där, för säkert försöker många lärare inspirera och motivera sina elever att läsa mer dikter, men oftast är det åtminstone någon enstaka som upplever diktläsning som (tja, eller skola överlag egentligen, och i rättvisans namn så är det ju precis det det är, nämligen) tvång. Dikt är i allmänhet någonting som alla måste lära sig, fastän ingen riktigt vill.

Istället vill jag bara säga att jag älskar det dikt gör. Det jag får göra medan jag läser dikt. I dikt kan jag leva mig in, fantisera, hitta på, förstå, känna medlidande, känna avsky, hitta lösningar, upptäcka problemen, förstå vad som förenar människor och se hur de skiljer sig åt. Dikten kan både vagga mig in i ett omedvetet töcken och skaka om mig så jag rycker till. Dikt är en känsla klädd i ord, och det är väl det som gör det ibland så obegripligt att förstå. För vem av oss har egentligen någonsin begripit sig på sina känslor?

 

17.05.2016 kl. 23:04

Introverta förenen eder (eller läs detta inlägg i alla fall)

Man drar säkert lätt likamedtecken mellan högkänslig och introvert. Det känns logiskt, om man tänker på hur man som känslig ofta beter sig: man är försiktig, nervös, drar sig undan, försöker göra det bekvämt för sig. Andra människor stökar till det så att säga, de bidrar till att man inte kan kontrollera sin omgivning och därför hoppar koncentrationen från det ena till det andra (eller femte, eller trettiofjärde). Då är det lättare att vara introvert, att inte söka sig till andra människor och njuta av lugnet och stillheten som ensamhet bidrar med.

Min introverta sida tar sig i uttryck i form av att jag inte klarar av att söka kontakt hos andra. Jag vet inte när jag första gången upptäckte det här, men för mig har det blivit ett gnagande problem som bara vuxit sig större med åren. Ju mer jag försöker motarbeta det, desto jobbigare blir det. Som det ofta blir med alla problem man försöker bli av med med tvång. Det konstiga (eller är det? Kanske det bara är jag som har missförstått vad introversion är) med hur introversen fungerar i mig är att jag sällan har problem med att rikta mig till en stor folkmassa samtidigt. För många högkänsliga är det ju just att ställa sig inför en grupp och tala som är ett av de värsta scenarion man kan tvingas vara med om. (Parentes: om du är en person som har svårt med det här, kan du tänka dig lämna en kommentar och berätta om dina erfarenheter eller hur du tacklar problemet? H. Nyfiken)

(vem blir nervös, upp med handen!)

För mig är det precis tvärtom. Ställer jag mig inför en massa så vet jag vad som gäller. Jag tar på mig rollen som den som står framme och talar, och de som sitter i publiken kommer att lyssna artigt. Åtminstone kände jag så tidigare. Av någon anledning gjorde skådespelarträningen det här mycket svårare för mig (och jag tar inte ställning till om det var fel på utbildningen eller på eleven). Min teori är att det delvis var på grund av att man som skådespelare måste vara fullständigt ärlig med vem man är - vilket jag förmodligen då inte var, och delvis på grund av den olidliga prestationsångesten jag kämpade med genom hela utbildningen. Nå, vad som än var orsaken så blev det här med att ställa sig inför publik lite svårare efter fyra år på scenkonstutbildning. Livets ironi, I guess.

Men ingen ko på isen, jag är inte bitter. Jag har märkt att min förmåga att stå inför publik sakta men säkert håller på att smyga sig tillbaka, så att jag faktiskt igen kan njuta av att stå inför en folkmassa. Det kommer att ordna sig. Mer bekymrad är jag över att ha så svårt med det där att uppsöka andra. Det ger mig ångest. Det var en av de största orsakerna till att jag valde bort freelancekarriären. Till att jag istället valde att studera i ytterligare fem år, för att en dag få en arbetsplats där det inte ständigt krävs att jag måste begära att andra ska ge mig uppmärksamhet. Jag upplever det där uppsökandet som att jag borde ha någonting att erbjuda: min kompetens, min kunskap, arbetskraft, humor, trevligt sällskap, underhållning, talang. Vad som helst. Som jag inte upplever att jag har. Det finns ingenting som känns så grundligt otillåtet för mig som att tro mig vara till fröjd eller nytta för någon annan. Det finns ingen orsak för mig att erbjuda andra mitt sällskap.

Fortfarande gäller det här inte större sammansättningar, att ta initiativ för en hel grupp är inget problem, det är att tilltala enskilda personer som är det svåra. Och inte bara enskilda random personer som man ibland måste rikta sig till (typ lärare eller banktjänstemän eller vem det nu kan vara), nej, det här handlar om alla, till och med riktigt nära vänner. Det här obehaget jag känner gör att jag hellre väljer att vara ensam. Ibland uppskattar jag ensamheten, ibland avskyr jag den verkligen. Jag är en person som klarar mig långt på egen hand, men när jag inte gör det så vet jag inte riktigt vad som är värre. Att ta kontakt eller inte (försökte mig inte på en Hamlet-referens där, men såg Titanic på Svenskis i måndags så det hänger väl kvar lite intryck från föreställningen).

(fler Hamlet-referenser)

Jag tycker att det är svårt att reda ut vad introversion egentligen är. Alla människor behöver social kontakt, en del mindre än andra, men introverthet är kanske ibland ett reaktion på någonting helt annat (så som det är för mig)? Speciellt lätt börjar nog en högkänslig person dra sig undan för människor, eftersom man behöver dämpa intrycken från omgivning med jämna mellanrum. Då drar man kanske slutsatsen att man är en introvert person och börjar identifiera sig som en sådan, även i situationer som man kunde ha varit mer extrovert i. Hänger du med i mitt resonemang?

Kelly som är värd för The Highly Sensitive Person Podcast nämnde i något avsnitt om hur högkänslighet kan leda till dåligt självförtroende. Ska rota fram det avsnittet, har på känn att jag kommer att vilja skriva mer om det framutöver. Min poäng med alltsammans är ändå att många fler som är högkänsliga eventuellt skulle må bättre av att inte dra sig undan alltför ofta. Att det är de dåliga erfarenheterna kring de sociala situationerna som skapat en bild av en själv som introvert, fast detta kanske inte helt stämmer?

Så säg mig, hur tar sig inåtvändheten uttryck i dig? Är du bekväm med att vara introvert? Identifierar du dig som introvert? Vet du var din introverthet kommer ifrån?

Så många frågor. Men ärlligt talat gör det här mig förbryllad.

04.05.2016 kl. 21:28

Mina två olika sidor

Glad första maj!

Äntligen är det vår på riktigt! Sol, värme, konfettiregn och lyckliga ansikten vart man än tittar. Så känns det åtminstone. Jag kan raportera att stämningen i Kaisaniemiparken var på topp, och att även vi i vår mysiga lilla ämnesförening hade slagit oss ner där för att njuta av varandras sällskap, våffelpicknick och skumpa. Antagligen det bästa sättet att fira vappen på!

Samtidigt är jag precis avstigen från min arbetsplats, the Muminbåt, som alltid är bidragande orsak till att jag endera går in i ett överenergiskt tillstånd eller också blir så trött att jag bara borde sova i en vecka i sträck. Det finns inget neutraltillstånd efter ett arbetspass på the Muminbåt!

Det här med att ha två olika energilägen eller växlar påverkar mig inte bara efter jobbturerna på Muminbåten, utan bidrar även med att jag ständigt går och tänker på hur olika slags intryck andra måste få av mig. Redan länge har jag upplevt att jag beter mig väldigt olika med olika personer, beroende på vilken växel jag har varit i när jag etablerat relationen med den personen. Växeln jag har haft i början av relationen definierar till så stor grad vårt förhållande att det ganska snabbt blir svårt att skaka av sig den roll som är sammanlänkad med just den relationen. Det är lite som när man som tvåspråkig är kompis med en annan tvåspråkig person och man etablerat vilket det gemensamma samtalsspråket är. Oftast är språket så hårt knutet till just den relationen att det senare är omöjligt att byta till det andra språket, fast båda behärskar det. Man kan inte bara gå och ändra något som definierar en relationen. Av någon för mig rent obegriplig anledning.

(nej, glöm mellanläget. Finns inte)

En av orsakerna till att jag ofta känner att jag inte klarar av sociala situationer är att jag känner att jag skapat ett förhållande med människor som jag inte klarar av att upprätthålla. Och när jag lär känna nya människor gör jag det från två så extremt olika utgångspunkter:

1. Jag är osäker och bortkommen och gör mitt bästa för att ursäkta mig och fly från situationen (okej, "lär känna nya männsikor" är kanske lite överdrivet uttryckt här. "Stöter på människor jag inte känner, eller känner riktigt ytligt, människor jag har träffat många gånger men aldrig kommer ihåg namnet på, människor jag en gång haft ett superlyckat small-talk med i rena förskräckelsen och som nu kanske tror att jag är en sån där som faktiskt fixar lättsamt småprat för jämnan eller människor som verkar väldigt självsäkra" borde det stå.)

2. Den där överdrivet(?) människoälskande galningen kliver in i bilden och tar över hela scenariot. Pratar för högt, pratar för mycket, styr upp, kräver uppmärksamhet... Du märker kanske utifrån mitt ordval att jag inte själv är speciellt förstjust i den här sidan av mig. Orsaken till detta är nog att jag upplever människoälskaren som en försvarsmekanism. Utifrån kan det kanske verka som om hon är ett uttryck för gott självförtroende, men i verkligheten fungerar hon snarare som täckmantel åt ett förskräckt litet knytt som gömmer sig djupt, djupt inombords.

(Have you seen the ass-kisser?)

Den där rollen man intagit blir ju som en slags fasad, som binder en till ett visst beteende. Vissa dagar är det inte bara läge för det beteendet. Du kan inte tvinga i högsta växeln en dag då du befinner dig i trögläge. Men vad gör man om man träffar på folk, som lärt känna den där duracellkaninen, en dag då man inte befinner sig i duracelltillståndet? Jag känner mig oftast som en bedragare, som lurat till mig nya bekantskaper på falska premisser. Att jag utgett mig för att vara en eldsjäl som ställer upp och hjälper och fixar, fast jag egentligen just den dagen knappt klarar av att knyta mina egna skosnören.

Eftersom jag är så ambivalent tänker jag mig att alla andra, eller åtminstone några andra, också är det. Men varför slänger det så mycket mellan de två växlarna? Och är det någon annan som också får en känsla av att de lurar andra att tro att man är någonting man inte är? (Tror detta är vad som kallas Impostor Syndrome, men vi skulle ju försöka hålla oss borta från en massa kategoriseringar och syndromifieringar hade jag tänkt...)

Muminbåten och skumpa i kombination sätter igång tankeverksamheten. Nu tänker jag fortsätta firandet på bästa sätt: Jag ska sitta och stirra in i väggen och inte tänka på alla ballonger, färger, ansikten, ljud och energier som flygit omkring mig under de senaste 48 timmarna. Alla behöver vi nolla på vårt eget sätt.

01.05.2016 kl. 15:54

Bekännelse

Jag måste bekänna en sak. Det förra inlägget var mest ifyllnad och hade inte så mycket med någonting att göra. Inte med högkänslighet i alla fall.

Faktum är att jag INTE känner mig speciellt "högkänslig" för tillfället (kan du förlåta mig?). Har gått omkring och grubblat över hela begreppet sedan jag började blogga om det, och om det verkligen är en del av min identitet. När det kommer till kritan är jag inte bekväm med att låta mig definieras. Dessutom känner jag fortfarande inte att jag riktigt har rätt till att använda det, som om jag försöker göra mig märkvärdig genom att kalla mig högkänslig. En liten röst i huvudet har nog redan berättat för mig hur fel det är att göra sig märkvärdig, sagt att det här bara är ett sätt för mig att söka bekräftelse på - suck med det här med att hålla på och dissa sig själv i onödan.

Säkert har jag mer och mindre känsliga perioder i mitt liv. Just nu är jag (kanske?) inte så känslig. Eller också håller det på att samlas en massa intryck inombords som jag ännu inte vet följderna av. Tankeverksamheten går ändå på högvarv. Du ser ju. Jag får inget stopp på skrivandet. Allt måste ut.

Just nu tycker jag det är mer intressant att fundera på känslor i största allmänhet. Hur de uppstår, hur man uppmärksammar dem, hur mycket plats de har tillåtelse att uppta. Det kan ju vara så att allt detta bloggande ger mig en möjlighet att befria många av de tankar som skapar oro och osäkerhet i mig, vilket gör mig mer avlappnad. Färre känslospröt på helspänn alltså.

Jag vill skriva om känslor. Det känns meningsfullt och viktigt. Men är man speciellt känslig själv om man hellre talar om känslor än upplever dem? Visst kan jag vara känslig på så otroligt många sätt. Men känslighet är också ett flytande begrepp, och det är olika från situation till situation. Ser olika ut från människa till människa.

Det som ändå är säkert är att känslighet är inte bara är ett enda  lidande. Det är kanske den här punkten som gör mig mest osäker över min egen känslighet. Jag låter mina egna fördomar om känslighet styra min uppfattning om vad högkänslighet innebär. Definitionen av högkänslighet är inte att man ständigt gråter, är ångestfylld och skapar konst i ett rasande flöde av inspiration. Det är stereotypen, men inte sanningen. Känslorna må eventuellt ta ett sådant uttryck, men behöver inte absolut nödvändigtvis göra det. 

Jag tror jag under den senaste veckan insett hur mycket känslighet det egentligen finns omkring mig. Nu försöker jag bara reda ut min egen känslighet i relation till alla andras.

Haha. Vad tog det, åtta inlägg och vi är redan i fasen "identitetskris"? Du ska få se, det blir en stormig relation det här har jag på känn.

Ber om ursäkt för denna ambivalens. Blir lite höpö ibland.

Glada vappen önskar en Tokfia!

28.04.2016 kl. 22:21

Panikkontroll

Från att ha struttat omkring i ett härligt euforisk vårrus igår har jag övergått till att irra okontrollerat hit och dit i ren och skär förvirring idag. Vad hände? Jo, vår lärare i litteraturteori slängde fram slutuppgiften för kursen och gav oss en veckas tidsfrist. Jag hade precis förnöjt hunnit börja njuta av tanken att mitt liv verkat så otroligt harmoniskt och balanserat och fantastiskt (jo, våren är nämligen här) under den senaste tiden, och så behövdes det bara en liten smålömsk slutuppgift för att hela kroppen skulle slå om i panikläge. Min stresshanteringsförmåga är ett skämt.

(panik)

Så jag hanterade det på två olika sätt:

1) åkte direkt hem och stängde ut världen (musik, kaffe, en filt och en "bortglömd" telefon)

2) fortsatte skriva på en evighetslång lista jag börjat med tidigare under dagen, som jag egentligen inte kommer att ha så stor nytta av. 

Kan väl säga så här. Nr 1 kändes bra. Nr 2 var ett panikstyrt sätt att hantera situtionen på. Men jag fick någonting att distrahera mig med i alla fall.

Kanske min lista hjälper mig i min slutuppgift, kanske inte. Men hur det än blir med den där slutuppgiften så har jag nu hunnit andas och tagit och tittat på det hela ur ett lite vettigare perspektiv. Jorden kommer att fortsätta snurra runt sin egen axel oavsett vad som händer. Den tanken tar jag alltid till tröst när det sker för mycket på en gång. Jorden fortsätter snurra långsamt och metodiskt och universum bryr sig inte ett piss om mina hemuppgifter. Ibland är det väldigt uppmuntrande att göra sig påmind om hur obetydlig man är i det stora hela.

(think big.)

Ska försöka återkalla den underbara känslan jag hade igår istället. Känslan av gemenskap, tävlingsinstinkt, vår(!), sprudlande energi och kontroll över läget. Kontroll är min nyckel till sinnesfrid. Jag gillar kontroll så mycket att jag inte ens vet om det är genant att erkänna en sådan sak. Är det?

Kanske jag tar kontrollen över världen en vacker dag. Det vore inte så dumt. Måste nu bara se till att jag får lite kontroll över de här slutuppgifterna först.

28.04.2016 kl. 19:49

EDIT: Header?!

Ledsen J, jag försökte laga en header men fick den inte att bli rätt storlek. Men jag har inte gett upp hoppet (ännu)! Ska ge det ett nytt försök senare.

Tack för att du är så engagerad ;)

Någon som ge en headernybörjare lite goda råd?

(så här kanske headern ser ut. En vacker dag.)

 

EDIT: JAAAA det lyckades! Tack Sussi för tipset! Picmonkey.com är dagens vinnare!

27.04.2016 kl. 09:01

Får känslor synas?

KUL ATT DU LÄSER!

Jag blir så glad av att ni som läst har reagerat på det jag skrivit och berättat om era egna erfarenheter. När andra delar med sig av sina upplevelser blir jag inspirerad att skriva om helt andra saker än bara de som jag själv gått och tänkt på. Tänker ohämmat utnyttja allt ni säger! You have the right to remain silent.

(Fast utnyttja nu inte den rättigheten för guds skull, jag vill ju verkligen höra vad ni har att berätta!)

Det verkar som att väldigt många upplever att känslighet är någonting som bara ges utrymme då man är för sig själv eller i en privat sfär. Det här kan väl delvis bero på att man behöver alone-time när man känner sig överväldigad, men jag tror att det också har någonting att göra med hur vi ställer oss till att visa känslor i offentliga sammanhang. Håller ni med om att det ligger ett visst stigma kring känslighet? Eller upplever ni att det i allmänhet är okej att vara känslig (och visa det) när man rör sig bland andra?

Utgår från säkert ett av de mest laddade samtalsämnen som någonsin funnits i mänsklighetens histora. Nämligen barnuppfostran. Hur barnen uppfostras bidrar ju som vi alla förstår direkt till hur hela samhället formas och beter sig. Och vad går då barndomen ut på? Jo, att man till stora delar ska HÄRDAS igenom situationer som väcker obehag.

Parentes: alltså jag får det att låta som om jag hade en traumatiserande barndom. Nej då, min barndom var riktigt gemytlig på många sätt. Men ni känsliga barn fattar. Det var ju faktiskt ett enda härdande också.

Du utsätts gång på gång för nya och främmande situationer. En del situationer vänjer du dig så småning om vid, andra förblir obehagliga, kanske resten av ditt liv. Och vad händer då när dessa arma barn upplever att någonting är främmande och skrämmande eller bara allmänt motigt? Tja, det blir gråt och skrik och OMEDELBARA känsloreaktioner av något slag, vi vet alla vad jag talar om. Itkupotkuraivare som H brukar kalla det. All respekt till de föräldrar som någon gång stått där i matbutiken med ungen skrikandes på golvet i något som verkar vara helt ologiskt vredesutbrott.

(barn...)

Men oavsett vad dessa utbrott beror på så är det (kanske, jag har ju ingen statistik eller så) vanligaste sättet att rädda sig från situationen att försöka dämpa känsloreaktionen. Hyssjande, vyssjande, mutande med godis, trösta, trösta, trösta. Utan att på något sätt ta ställning till hur barnuppfostran ska gå till, så menar jag att vi är ganska dåliga på att bara låta känslor få synas offentligt och ta plats. Det hör liksom inte till ett uppfostrat beteende.

Det här hänger självklart starkt ihop med impulskontrollen jag skrev om tidigare. Impulskontroll är bra. Det är någonting vi bör lära oss. Utan en förmåga att hantera impulser hade vi nog levt under verkligen rabiata förhållanden (utrymme för mentalt scenario). Men ibland (ofta) måste känslor verkligen få bubbla upp till ytan, och det vore så skönt om det inte ansågs vara så riskfyllt och fel varje gång det händer. Hur ofta ser vi människor skratta riktigt hjärtligt i offentligheten? Och hur många går inte omkring och är ständigt bittra eftersom de aldrig får möjlighet att ge utlopp för det som förbittrar dem? Flera gånger har jag hört mänskor som säger "Jag var nära att brista i gråt, men höll mig samman". Varför kan man inte bara få brista i gråt om man är ledsen?

(det är bara mopsar som får vara ledsna var de än befinner sig)

Sådant här får mitt hjärta att brista. Att vi lever i en värld där känslorna inte ges så mycket plats, att ledsna, lyckliga, arga eller stolta människor blir tvugna att kväva det de känner. Vi kanske inte är så toleranta som vi borde vara mot andras känslor, speciellt då vi själva inte känner att vi får utlopp för våra egna behov. Tydligen blev det här nu en argumenterande text för att tillåta känslor att synas, men det är ju helt i linje med det jag bloggar om så det må vara hänt. Jag kan ännu tillägga att tolerans och tillåtelse ofta kräver människor som vågar vara toleranta och tillåtande. Det krävs alltid mod för att bryta gamla mönster.

Var modiga och våga bemöta känslor. Andras och era egna.

 

 

Trevligt patos jag fick med där på slutet också.

Ja, ja. Hej med er så länge!

26.04.2016 kl. 17:01

Känner du igen dig?

Efter förra inlägget fastnade lite kring tanken om att jag kanske inte sen heller är högkänslig. Men jag fick reda ut tankarna om högkänslighet med en kompis över en kopp kaffe idag, och KABOOM så blev det så tydligt igen. Nu tänker jag skriva upp några punkter så jag inte behöver grubbla så mycket kring det nästa gång jag får kalla fötter.

1. Väder. Om solen skiner = glädje, lycka, kärlek åt folket och livet är en drog! Alternativt, om jag befinner mig i en period då jag mår sämre, hyperaktivitet, kreativitet (ja, det är hemskt men jag tror faktiskt att depression och solsken är den kombinationen som gör mig mest produktiv), någonting som liknar mani. Går helt enkelt på övervarv så länge vädret håller sig vackert. Och då vädret är grått - eller ännu värre då det är mörkt - så är mitt liv meningslöst. Japp. Tvära kast.

(glad och galen)

2. Under en lång tid har jag gått omkring och trott att jag de facto är helt känslolös, vilket nog också är varför jag börjar tvivla på min känslighetsgrad. Orsaken till det här är, enligt min alldeles egenpåhittade livsfilosofiska teori, att jag väldigt länge inte tillät mig att visa känslor eftersom jag inte ansåg mig ha rätt till att känna. Jag tyckte inte att jag hade någon godtycklig orsak till mina känslor, att det var mer synd om andra än om mig och att jag överreagerar. Speciellt är det de negativa känslorna jag inte upplevt mig ha rätt till, och istället för att lätta på trycket, genom att till exempel vråla av ilska en stund, har jag försökt ignorera känslan inombords. Efter att i flera år ha övat mig i att inte ge känslor plats utvecklade jag till slut en total oförmåga att kunna visa känslor. Det gick helt enkelt inte. Eller jo, jag spelade ju givetvis teater när det så behövdes, men det var bara yta. Kontrollerade och spelade känslohandlingar. Gav mig inget verkligt utlopp. Det fanns inget sätt för mig att kunna ventilera alla de känslor som stormade innanför mig, som tyngde ner mig i allt jag gjorde, allt jag sa och allt jag tänkte. För trots att jag inte visade känslor fanns de ju ändå där.

(måste vara förbannad ibland.)

Det här är en väldigt viktig punkt för mig att bli påmind om. Att jag är en människa som ständigt behöver bearbeta mina känslor. Dela dem med andra. Tillåta mig att tycka att det som jag känner är betydelsefullt och inte bry mig så mycket om att känslighet kan upplevas irriterande eller fånigt. Den attityden kan jag för övrigt själv också ha, speciellt då jag inte riktigt köper andras känslighet, vilket tar oss till punkt 3...

3. ... det vill säga min intuition. Det är rätt sällan jag blir överraskad när någon berättar någonting för mig. Jag vet nämligen. Jag bara vet saker innan de blir sagda. Ibland kanske det är frågan om rena sammanträffanden, men för det mesta så känner jag på mig vad som är på gång, när någon ljuger, hurudan stämning det är (och när den förändras). Det här blev extra tydligt då jag ännu gick min dramainstruktörsutbildning. Vi övade oss i någonting som vi kallade "pranastrålning", det vill säga en slags energi som människor genererar. Många av övningarna gick ut på att vi skulle ha ryggen vänd mot ett par, och då paret antingen stod på ett visst avstånd från oss, eller höll handflatorna cirka 20 centimeter från vår ryggtavla skulle vi vända oss om. Jag prickade rätt varje gång. Det var nästan skrämmande hur bra man kände varandras närvaro. Resultatet påverkades såklart också av hur bra man vågade lita på sin intuition vilket är en helt annan femma... Det där med att våga lita på sin första impuls är nog någonting jag ständigt går och önskar att jag gjorde bättre. Men som de som jobbar med improvisationsteater påminner oss om: Impulskontroll är helt användbart i de flesta sociala situationer.

Så ingen orsak att vara ledsen för den sakens skull!

(Impulskontroll)

4. Svårigheter med att sitta still. Alternativt: fastna med en och samma grej i flera timmar i sträck. Det här är kreativitetspunkten tror jag. Det är min kreativitet, min nyfikenhet på livet, min vilja att ta reda på mer som får mig att söka mig vidare, som väcker mitt behov att få uttrycka mig, träffa människor och delta i diskussioner (eller kanske vi i ett tidigare inlägg konstaterade att jag bara borde nöja mig med att lyssna). Jag har eventuellt inte hittat det ultimata uttryckssättet för mig själv, däremot har jag testat på de flesta kreativa områden, om man nu följer någonslags traditionell uppfattning om vad som anses vara kreativt. Mest får jag kanske ut av att just få göra lite av allt, jag måste liksom bejaka det som kommer och jag måste göra det med en gång. Allt annat får vara. Lite så var det med den här bloggen. Visst har jag funderat länge på att starta en blogg, men det var först när det rätta infallet kom, när känslan styrde beslutet, som jag verkligen fick det gjort. Däremot är jag väldigt dålig på att vara kreativ då det känns fel. Om inte känslan finns där så är sannolikheten att jag kommer att ge upp rätt stor. Alla bitar måste vara på sin plats, för att jag inte ska bli distraherad. 

5. (Det får nog bli en fempunkterslista igen. Annars blir ju det här inlägget också aslångt. Eller det är det redan. Alltså jag lovar. Jag försöker faktiskt fatta mig kort. Inser att jag har en del att jobba med på den punkten.)

Ge mig ett fyrkantigt liv och jag kan dö lycklig! Finns det någonting bättre för en högkänslig person än rutiner, smidigt löpande system, traditioner, regler och uteslutande uppfyllda löften? Tror inte det! Vi gillar inte överraskningar. Vi vill inte göra misstag. Vi vill ha fina, strukturerade planeringar, vara förberedda till max och skriva listor (jag insåg det i samma stund som jag skrev det. Två listor på vadå, fem inlägg? Bra frekvens må jag säga) så vi inte missar någonting.

Och varför i hela fridens namn vill man ha ett så här urtråkigt liv? kan ju någon mindre neurotisk undra. Mitt antagande är att den högkänsliga har så svårt att sortera och bearbeta alla tankar, känslor och intryck som ständigt slåss om utrymme inne i huvudet att man verkligen behöver yttre ramar som skapar stuktur och på det sättet trygghet. Själv vet jag att jag verkligen behöver den där stela inramningen för att kunna få ordning på mitt eget kaos, men det är inte alltid jag kan skapa mig ett bra system själv. Jag är helt enkelt för råddig för att kunna reda ut min egen röra. Här kan jag igen ge ett tips som den högkänsliga (eller vem som helst som behöver ordning på sitt liv) kan ha nytta av. Denna Youtubekanal tar verkligen organisering till helt nya höjder.

 

Kan du känna igen dig i det jag beskriver? På vilka punkter? Och om du råkar vara professionell organiserare som är verksam i Finland, vill du flytta ihop med mig?

Ha det bra till nästa gång!

24.04.2016 kl. 20:08

Är du högkänslig? Tipsa mig om din blogg!

I förra inlägget konstaterade jag att högkänslighet nog är relativt. Det är sammanhanget och människorna du har omkring dig som formar din uppfattning om vad som är "normalt" eller inte. Också när det kommer till känslighet.

Jag blev givetvis nojig med en gång när jag tog på mig att börja skriva om högkänslighet. Jantelagen, ni vet. Ska jag nu faktiskt... Inte kan väl jag... Plaa plaa plaa.

Men jag kan inte hjälpa det. När jag går omkring på stan eller rör mig på uni och betraktar andra männsikor blir jag osäker på om jag i relation till andra verkligen är så högkänslig som jag föreställer mig? Är vi inte alla känsliga och på våra egna sätt? Kan jag verkligen vara talesperson för högkänsliga personer? Med vilken rätt?

Så mycket onödigt grubblande. Självklart är jag rätt person för jobbet. Men som det så ofta går när jag är ute bland folk och börjar iaktta hur andra beter sig så börjar jag tvivla på att jag de facto är så känslig som jag utger mig för att vara, i alla fall i jämförelse med andra. Jag kanske bara använder högkänslighet som en täckmantel för någonting annat, för att slippa utmana mig själv. Och då har jag ju nyligen DISSAT sådana som utnyttjar högkänslighet för att komma lätt undan. Way to go! Här rör vi oss verkligen mellan ytterligheterna!

Okej STOP. Andas. Skaka av dig de här övergrubblartankarna och se på det hela lite objektivt (ledsen över monologtonen).

ALLA är känsliga på olika sätt, så det går inte att säga vem som är mer eller mindre känslig. Vem som är högsta känslighetshönset och får stå för oss allas talan.

Jag skriver inte om högkänslighet för att andra ska tycka synd om mig eller för att verka speciell. Jag skriver för att jag är övertygad om att högkänslighet kan vara roten till mycket ont. 

Om man inte är medveten om att man är högkänslig kan man inte heller aktivt hantera det. Intrycken som högkänsliga personer suger åt sig förvandlas lätt till frustration och utvecklas kanske till ren desperation. Den omedvetet högkänsliga personen har nog väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som skapar denna frustration, och då är det också väldigt svårt att tala om sina känslor för andra och på så vis bearbeta dem. Vilket vi alla skulle behöva få göra oftare. 1-2 gånger i veckan är min rekommendation. Öka doseringen vid behov. Speciellt om du är en högkänslig person.

I värsta fall leder det här till att man börjar må dåligt, att man vill isolera sig, att man blir utmattad eller till och med deprimerad. Högkänslighet är inget farligt i sig, men kan ha mycket dystra konsekvenser om man inte riktigt vet var kruxet sitter.

Därför skriver jag. För att sprida ordet om att högkänslighet existerar, och att det kan vara orsaken till att du mår dåligt. Det är inte dig det är fel på, du befinner dig bara i omgivningar som inte är optimerade för dig. 

(här är kruxet)

Till er alla högkänsliga där ute, hoppas ni kan relatera till det jag skriver om och kommenterar ifall det är någonting ni upplever annorlunda. Jag försöker skapa en så rättvis bild av högkänslighet som möjligt, och då kommer jag bara en bit på vägen med min egen erfarenhet. Hjälp mig gärna genom att tipsa mig om era bloggar och vardagsbetraktelser eller genom att lämna en kommentar.

Jag har redan planerat att jag ska skriva ett muntert inlägg om depression i framtiden. Så där har ni något att se fram emot!

22.04.2016 kl. 18:13

Att vara högkänslig eller inte?

Hur vet man då egentligen att man är högkänslig? Det är ju omöjligt att jämföra hur människor upplever omgivningen - om man bortser från de hjärnundersökningar forskare gör på människor, där de verkligen kommit fram till att det finns en mätbar skillnad mellan hur högkänsliga personers hjärnor reagerar på stimulans jämfört med "vanliga" människors. Men om jag inte genomgått en dylik hjärnundersökning, hur kan jag med säkerhet säga att jag reagerar starkare på omvärlden än vad till exempel min kompis gör? Var går gränsen mellan att vara okänslig, vanligt känslig, lätt överkänslig eller högkänslig? (Nu skojade jag till det. Ska döpa om bloggen till Humorbloggen så fort jag behandlat det här ämnet klart. Eheh.)

(Inga fler skämt. Lovar.)

Skämt åsido. Saken är väl den att man helt enkelt själv måste avgöra om man anser sig vara högkänslig eller inte. Om man väljer att klassificera sig som högkänslig har jag dock en önskan: Gör det av rätt skäl. Vad jag menar med "rätt skäl" är till exempel att man inte använder högkänslighet som en ursäkt för att slippa vissa situationer eller skyldigheter. Inga divafasoner om jag får be! Om man verkligen är högkänslig ser man nog snarare det jobbiga i att uppfattas känslig, försiktig och undvikande. Eventuella divalater försvårar hela diskussionen kring högkänslighet eftersom känslighet redan från tidigare inte nödvändigtvis står så högt i kurs, men också eftersom andra i värsta fall börjar förknippa känslighet med arrogans, ignorans, uppmärksamhetssökande och illojalitet.

Men det här betyder ändå inte att man ska vara försiktig med att våga erkänna att man är högkänslig. När jag äntligen själv insåg att det är högkänslighet jag "lider" av var det så många bitar i mitt liv som äntligen föll på plats. Jag ville gråta av lättnad för att jag äntligen förstod vad som var "felet" på mig, varför jag så ofta kände mig avig och obekväm och var tvungen att göra saker på mitt eget sätt. Vi människor har väl alltid någonslags behov av att rama in och kategorisera världen och oss själva, vi gör det för att FÖRSTÅ, för att kunna ta saker för givet och för att kunna se sammanhang och inbördes relationer (FLUMDELEN AVKLARAD, om det jag just sa kändes jobbigt, misströsta icke, nu forsätter jag i lite kokretare ordalag). Vi vill alltså kunna placera oss själva i någon slags fack, men om vi inte hittar något fack som känns bekvämt blir vi förvirrade och får identitetskris. När det kommer till att klassificera och göra skillnader mellan olika sociala grupper är jag vanligtvis väldigt anti, eftersom dessa grupperingar ofta används på korkade sätt i rasistiska eller andra människorättskränkande sammanhang. Jag har väl ändå varit tvungen att konstatera att vi människor trots detta behöver få dela upp världen i olika delar och sätta en lämplig etikett på varje del. Det ligger helt enkelt i vår natur. Vi vill veta vilka vi är.

(Möjlig etikett?)

Att gå under rubriken "Högkänslig" är ingen fy skam, och om den kategoriseringen ger en förklaring på vem du är så tycker jag absolut att det bara är att tuta och köra. Gilla läget. Acceptera den du är. Utnyttja det till din fördel. Ni vet, allt det där vanliga som alla pinterestcitaten säger att du ska göra med ditt liv. Men det som pinterestcitaten inte berättar är hur man ska veta vem man själv är. Och det är faktiskt en ganska viktig sak att ha reda på. Speciellt om man är högkänslig.

(BUT WE DO CARE?!)

Jag har valt att kalla mig högkänslig och på den här bloggen delar jag med mig av mina erfarenheter. Högkänslighet är ändå bara ett av många andra personlighetsdrag, vilket betyder att högkänsliga också är olika. Det är kanske inte alls samma saker som väcker starka känslor i oss. Vi har kanske helt olika uppfattningar om vad högkänslighet är. Men här på denna blogg spelar det ingen roll. Det finns inget rätt och fel. Alla har rätt att känna på sitt eget sätt och jag hoppas (hoppas, hoppas!!) att fler vill ansluta sig till diskussionen om högkänslighet och hur den uttrycker sig. Så dela med dig av dina upplevelser och erfarenheter! Vad fick dig att inse att du är högkänslig? Hur uttrycker sig högkänslighet i dig? Jag vill så gärna veta!

Måste skriva mer om olikheter mellan högkänsliga i ett senare inlägg. Men för denna gång sätter jag punkten här

 

 

 

Haha skojade bara. Här kommer punkten.

21.04.2016 kl. 20:58

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/