Är du högkänslig? Tipsa mig om din blogg!

I förra inlägget konstaterade jag att högkänslighet nog är relativt. Det är sammanhanget och människorna du har omkring dig som formar din uppfattning om vad som är "normalt" eller inte. Också när det kommer till känslighet.

Jag blev givetvis nojig med en gång när jag tog på mig att börja skriva om högkänslighet. Jantelagen, ni vet. Ska jag nu faktiskt... Inte kan väl jag... Plaa plaa plaa.

Men jag kan inte hjälpa det. När jag går omkring på stan eller rör mig på uni och betraktar andra männsikor blir jag osäker på om jag i relation till andra verkligen är så högkänslig som jag föreställer mig? Är vi inte alla känsliga och på våra egna sätt? Kan jag verkligen vara talesperson för högkänsliga personer? Med vilken rätt?

Så mycket onödigt grubblande. Självklart är jag rätt person för jobbet. Men som det så ofta går när jag är ute bland folk och börjar iaktta hur andra beter sig så börjar jag tvivla på att jag de facto är så känslig som jag utger mig för att vara, i alla fall i jämförelse med andra. Jag kanske bara använder högkänslighet som en täckmantel för någonting annat, för att slippa utmana mig själv. Och då har jag ju nyligen DISSAT sådana som utnyttjar högkänslighet för att komma lätt undan. Way to go! Här rör vi oss verkligen mellan ytterligheterna!

Okej STOP. Andas. Skaka av dig de här övergrubblartankarna och se på det hela lite objektivt (ledsen över monologtonen).

ALLA är känsliga på olika sätt, så det går inte att säga vem som är mer eller mindre känslig. Vem som är högsta känslighetshönset och får stå för oss allas talan.

Jag skriver inte om högkänslighet för att andra ska tycka synd om mig eller för att verka speciell. Jag skriver för att jag är övertygad om att högkänslighet kan vara roten till mycket ont. 

Om man inte är medveten om att man är högkänslig kan man inte heller aktivt hantera det. Intrycken som högkänsliga personer suger åt sig förvandlas lätt till frustration och utvecklas kanske till ren desperation. Den omedvetet högkänsliga personen har nog väldigt svårt att sätta fingret på vad det är som skapar denna frustration, och då är det också väldigt svårt att tala om sina känslor för andra och på så vis bearbeta dem. Vilket vi alla skulle behöva få göra oftare. 1-2 gånger i veckan är min rekommendation. Öka doseringen vid behov. Speciellt om du är en högkänslig person.

I värsta fall leder det här till att man börjar må dåligt, att man vill isolera sig, att man blir utmattad eller till och med deprimerad. Högkänslighet är inget farligt i sig, men kan ha mycket dystra konsekvenser om man inte riktigt vet var kruxet sitter.

Därför skriver jag. För att sprida ordet om att högkänslighet existerar, och att det kan vara orsaken till att du mår dåligt. Det är inte dig det är fel på, du befinner dig bara i omgivningar som inte är optimerade för dig. 

(här är kruxet)

Till er alla högkänsliga där ute, hoppas ni kan relatera till det jag skriver om och kommenterar ifall det är någonting ni upplever annorlunda. Jag försöker skapa en så rättvis bild av högkänslighet som möjligt, och då kommer jag bara en bit på vägen med min egen erfarenhet. Hjälp mig gärna genom att tipsa mig om era bloggar och vardagsbetraktelser eller genom att lämna en kommentar.

Jag har redan planerat att jag ska skriva ett muntert inlägg om depression i framtiden. Så där har ni något att se fram emot!

22.04.2016 kl. 18:13

Att vara högkänslig eller inte?

Hur vet man då egentligen att man är högkänslig? Det är ju omöjligt att jämföra hur människor upplever omgivningen - om man bortser från de hjärnundersökningar forskare gör på människor, där de verkligen kommit fram till att det finns en mätbar skillnad mellan hur högkänsliga personers hjärnor reagerar på stimulans jämfört med "vanliga" människors. Men om jag inte genomgått en dylik hjärnundersökning, hur kan jag med säkerhet säga att jag reagerar starkare på omvärlden än vad till exempel min kompis gör? Var går gränsen mellan att vara okänslig, vanligt känslig, lätt överkänslig eller högkänslig? (Nu skojade jag till det. Ska döpa om bloggen till Humorbloggen så fort jag behandlat det här ämnet klart. Eheh.)

(Inga fler skämt. Lovar.)

Skämt åsido. Saken är väl den att man helt enkelt själv måste avgöra om man anser sig vara högkänslig eller inte. Om man väljer att klassificera sig som högkänslig har jag dock en önskan: Gör det av rätt skäl. Vad jag menar med "rätt skäl" är till exempel att man inte använder högkänslighet som en ursäkt för att slippa vissa situationer eller skyldigheter. Inga divafasoner om jag får be! Om man verkligen är högkänslig ser man nog snarare det jobbiga i att uppfattas känslig, försiktig och undvikande. Eventuella divalater försvårar hela diskussionen kring högkänslighet eftersom känslighet redan från tidigare inte nödvändigtvis står så högt i kurs, men också eftersom andra i värsta fall börjar förknippa känslighet med arrogans, ignorans, uppmärksamhetssökande och illojalitet.

Men det här betyder ändå inte att man ska vara försiktig med att våga erkänna att man är högkänslig. När jag äntligen själv insåg att det är högkänslighet jag "lider" av var det så många bitar i mitt liv som äntligen föll på plats. Jag ville gråta av lättnad för att jag äntligen förstod vad som var "felet" på mig, varför jag så ofta kände mig avig och obekväm och var tvungen att göra saker på mitt eget sätt. Vi människor har väl alltid någonslags behov av att rama in och kategorisera världen och oss själva, vi gör det för att FÖRSTÅ, för att kunna ta saker för givet och för att kunna se sammanhang och inbördes relationer (FLUMDELEN AVKLARAD, om det jag just sa kändes jobbigt, misströsta icke, nu forsätter jag i lite kokretare ordalag). Vi vill alltså kunna placera oss själva i någon slags fack, men om vi inte hittar något fack som känns bekvämt blir vi förvirrade och får identitetskris. När det kommer till att klassificera och göra skillnader mellan olika sociala grupper är jag vanligtvis väldigt anti, eftersom dessa grupperingar ofta används på korkade sätt i rasistiska eller andra människorättskränkande sammanhang. Jag har väl ändå varit tvungen att konstatera att vi människor trots detta behöver få dela upp världen i olika delar och sätta en lämplig etikett på varje del. Det ligger helt enkelt i vår natur. Vi vill veta vilka vi är.

(Möjlig etikett?)

Att gå under rubriken "Högkänslig" är ingen fy skam, och om den kategoriseringen ger en förklaring på vem du är så tycker jag absolut att det bara är att tuta och köra. Gilla läget. Acceptera den du är. Utnyttja det till din fördel. Ni vet, allt det där vanliga som alla pinterestcitaten säger att du ska göra med ditt liv. Men det som pinterestcitaten inte berättar är hur man ska veta vem man själv är. Och det är faktiskt en ganska viktig sak att ha reda på. Speciellt om man är högkänslig.

(BUT WE DO CARE?!)

Jag har valt att kalla mig högkänslig och på den här bloggen delar jag med mig av mina erfarenheter. Högkänslighet är ändå bara ett av många andra personlighetsdrag, vilket betyder att högkänsliga också är olika. Det är kanske inte alls samma saker som väcker starka känslor i oss. Vi har kanske helt olika uppfattningar om vad högkänslighet är. Men här på denna blogg spelar det ingen roll. Det finns inget rätt och fel. Alla har rätt att känna på sitt eget sätt och jag hoppas (hoppas, hoppas!!) att fler vill ansluta sig till diskussionen om högkänslighet och hur den uttrycker sig. Så dela med dig av dina upplevelser och erfarenheter! Vad fick dig att inse att du är högkänslig? Hur uttrycker sig högkänslighet i dig? Jag vill så gärna veta!

Måste skriva mer om olikheter mellan högkänsliga i ett senare inlägg. Men för denna gång sätter jag punkten här

 

 

 

Haha skojade bara. Här kommer punkten.

21.04.2016 kl. 20:58

Två "resurser" du bör veta om

Det kliar alldeles för mycket i fingrarna på mig för att kunna låta bli att skriva mer om högkänslighet, så jag fortsätter bloggandet i rask fart. Antagligen kommer min nyhetsiver att lägga sig så småningom men så länge det bara sprutar ut ämnen att skriva om ska jag försöka se till att dessa också blir publicerade blogginlägg . 

Idag tänkte jag skriva om varifrån jag lärt mig om högkänslighet och också tipsa om olika resurser (oh, mommopoäng till mig som använder sådana ord) som man kan utnyttja för att förstå sig bättre på vad högkänslighet innebär.

(bilden: I surely do like my resources...)

Kvinnan som myntade begreppet "Highly Sensitive Person" (HSP) heter Elaine Aron och är psykolog som forskat i ämnet sensitivitet sedan 1991. Sensitivitet kallas i vetenskapliga sammanhang för "Sensory-Processing Sensitivity" (SPS) och - fritt översatt av yours truly featuring Google Translate - kunde det på svenska heta "Känslighet för sinnesbearbetning". Eventuellt finns det en officiell vetenskaplig term för fenomenet också på svenska, men just nu låter jag Googles version duga. Den riktiga termen kommer kanske emot senare. Elaine Aron har skrivit boken "The Highly Sensitive Person" som kan betraktas som högkänslighets heliga Graal ("almost 1 million copies worldwide, in 17 languages").

Elaine Arons hemsida om den högkänsliga personen länkar jag här:
http://hsperson.com

Jag råkade komma över hennes bok en sommar för rätt så många år sedan. Jag läste utvalda delar av den och kände igen mycket av det hon beskrev i mig själv. Trots detta vågade jag ännu inte riktigt se mig själv som en högkänslig person, ni förstår, jag har en tendens att självdiagnostisera mig med de mest underliga åkommor och ännu i det här skedet såg jag högkänslighet som någon slags mental sjukdom. Vilket det inte är. Högkänslighet är ett personlighetsdrag, eller ett slags temperament som man talar om i psykologiska sammanhang. Mer om detta i ett kommande inlägg (jag sa ju att jag har hur mycket som helst jag vill berätta om).

Den resursen som verkligen förändrade hela min uppfattning om högkänslighet var dock en podcast som heter "The Highly Sensitive Person Podcast". Jag har lyssnat på podden från ITunes och den verkar enligt hemsidan även finnas tillgänglig via någonting som heter Stitcher. Om ingen av dessa är ett fungerande alternativ för dig går det även att lyssna på avsnitten direkt via hemsidan:
http://highlysensitiveperson.net
(skriver du /hsppodcast efter adressen kommer du direkt på avsnitten)

Och hörni. DET HÄR ÄR SÅ BRA! Alltså jag vet inte hur jag ska formulera mig för att vara tillräckligt övertygande, men om du upplever att du kanske är högkänslig men inte är riktigt säker, om det känns olustigt att karakterisera sig själv som känslig eller om du helt enkelt vill lära dig mer om vad högkänslighet innebär - LYSSNA PÅ DETTA!

Kelly som driver podden gör ett otroligt bra jobb och är lätt att lyssna på. Dessutom finns det massvis med avsnitt redan tillgängliga så det är bara att köra högkänslighetsmaraton så snart man bara kan (det var det jag gjorde). Avsnitten varierar i längd. Då Kelly intervjuar högkänsliga personer kan avsnitten visserligen bli nästan en timme långa, men de vanliga poddarna är oftast under 10 minuter. Och visst är podversionen ett tacksamt format. Mycket information på kort tid. Det är konkret och beskrivande vilket gör att det inte heller blir så känsloladdat, vilket jag uppskattar. Alltför mycket känslor hade nog dragit ner trovärdigheten på podden, och då ämnet redan i sig är högkänslighet så är det bra att Kelly håller en saklig men ändå avspänd ton. Avdramatiserandet av ämnet är precis vad som behövs för att man själv ska våga acceptera att man själv är högkänslig. Det är liksom ingenting märkvärdigt (inte introvert-hipster-coolt som jag pratade om i förra inlägget).

Jag märker att mina inlägg lätt blir långa eftersom jag har så mycket att berätta, men tiden rinner iväg så jag får lov att sätta punkt för denna gång. Som tur lyckades jag få med de "resurser" (alltså suck, måste utveckla min vokabulär) som har betytt mest för mig, men det finns mycket mer att upptäcka. Om det skriver jag mer om i ett senare tillfälle.

 

21.04.2016 kl. 08:28

Att vara social och högkänslig

Dags att köra igång denna blogg och börja dela med mig av det jag vill berätta om. Jag ska försöka vara så ärlig och uppriktig som jag bara kan, men periodvis (eller ärligt talat mest hela tiden) så vill jag bara gömma mig för omvärlden och inte utsätta mig själv för onödig exponering. Så, trots att jag gärna vill underteckna allt jag berättar om med mitt eget namn och mitt eget fejs, så känner jag mig ännu inte riktigt bekväm med att göra det. Det är ju ändå stora, outgrundliga internet vi pratar om. Och allt som är stort och outgrundligt ger en högkänslig person nippor. Alltså tänker jag hålla mig själv "i det fördolda" en stund till och hoppas att det inte gör någonting för dig som läser.

Transportmedel för högkänslig

Till dagens ämne. Det sociala. 

Usch. Så tänker säkert många högkänsliga personer. Under senaste tiden har det blivit något av en trend att prata om att vara introvert och det har fått något av en cool hipsterstämpel i vissa sammanhang, men jag vill poängtera att introversion inte är det samma som att vara högkänslig. Enligt mig är en introvert person någon som inte får någonting ut av att vara med andra människor, utan trivs bäst för sig själv eller med ett begränsat antal nära vänner. Ibland ;)

Själv älskar jag tanken av att socialisera mig bland människor, jag VILL vara bland människor och umgås och ha det trevligt, men andra människor är någonting av det mest stimulerande som finns. Jag skulle kanske inte direkt kalla mig extrovert, eftersom jag behöver behöver rätt mycket tid för att styra upp tankarna efter sociala sammankomster, men jag söker mig nog oftare till gemenskaper än vad en introvert person skulle göra. Min poäng är i alla fall den att jag inte kommer att diskutera högkänslighet ur en extrovert-introvertperspektiv, utan nöjer mig med att konstatera att man som högkänslig kan vara antingen det ena eller det andra. Eller ligga någonstans mitt emellan.

Högkänslighet orsakar dock att man i sociala sammanhang ofta blir överväldigad av allting som är på gång samtidigt. Min hjärna har en tendens att "slå av" när jag till exempel är på fest och försöker mingla omkring bland alla som är där. Det är som om jag inte kommer ihåg hur man pratar eftersom min hjärna istället koncentrerar sig på att ta in vad alla andra säger, vilka diskussioner som är på gång, vilken musik som spelas, hur människor förflyttar sig mellan rummen, hur kläderna sitter på kroppen (om de sitter så mycket som en gnutta obekvämt så kan jag inte koncentrera mig på någonting annat på hela kvällen. Jag skulle aldrig kunna klä mig i en polotröja till exempel. En polotröja sitter aldrig rätt. Det är som att klä sig i ett strypgrepp), vem som känner vem sen tidigare och så är det ju alltid det här med belysningen. Belysning har kanske inte direkt med det sociala att göra, men visst blir man ju en aning uppgiven över att ens sociala förmågor påverkas av någonting så vardagligt som lampor. Suck.

En högkänslig person vill och behöver gå på fest lika mycket som någon annan, men tyvärr blir det lite för mycket ibland. Slutresultatet kan vara att man efteråt blir ledsen över att festen inte blev så rolig man tänkt sig eller att man börjar undvika sociala sammanhang. Man har ju konstaterat att man är ett hopplöst socialt missfoster (been there, done that!). Just det här är en av de viktigaste orsakerna till att jag vill skriva om högkänslighet. Det är inget fel att bli överstimulerad, men det kan vara bra att uppmärksamma att man faktiskt är en högkänslig person så man vet att det är överstimulansen som är orsaken till de negativa känslorna. När man är medveten om att man har en tendens till att bli överstimulerad kan man också lära sig dra gränser som hjälper en i de sociala situationerna.

(gå till www.savagechickens.com för fler serier. Hur roliga som helst)

Jag har försökt hitta tips på vad man som en högkänslig person kan göra när man känner att man håller på att bli galet överstimulerad och här är några plock som jag själv tar till hjälp när jag måste ge mig ut bland andra människor (medger att vissa av tipsen är avsedda för introverta personer, men jag var ju inte så noggrann med sådant som sagt).

Avslutar alltså mitt allra första inlägg (jippii!) med fem tips på hur man som högkänslig person blir en bättre festare:

1) Sätt en tidsgräns för när du går hem. Ger dig kontroll. Ger dig en tidsram. Ger dig en ursäkt att fly ifall det känns jobbigt. Men det viktigaste: gör att du kanske kan slappna av en aning då du vet på förhand när kvällen kommer att ta slut.

2) Ta pauser. Man får gå ut och andas frisk luft fast man inte är rökare. Njut av en stunds stillhet så är det lättare att fortsätta socialisera sig sen.

3) Tillåt dig själv att vara en betraktare. Man behöver inte delta i samtalen. Försök hitta en grupp som redan kommit igång med diskussionen och tillåt dig själv att vara den som bara lyssnar. Bär outsiderrollen med stolthet! Föreställ dig att du är den där mystiska främlingen som alla är beundrar i smyg. Att vara outsider kan vara sjukt roligt bara man tillåter sig att göra det med glimten i ögat.

4) Gå backstage. Hjälp värden. Förbered, städa, servera, öppna vinflaskor, agera fotograf - vad det nu kan vara som behövs. Det här är både uppskattat och ger dig någonting praktiskt du kan koncentrera dig på.

5) Prata med folk om hur det är att vara på fest. Okej, VARNING! Det här tipset kom jag på själv för en sekund sen och har ingen kvalitetsgaranti. Men det slog mig att det kanske kan vara ett bra samtalsämne att ta till (om huvudet slår blankt i sociala sammanhang som det gör hos mig) för att öppna upp diskussionen om sociala sammanhang och vad som är en bra fest. Break the ice, liksom. Kanske man i den diskussionen kan hitta en like som känner sig lika borttappad som man själv är? Lovar att prova på det här själv om jag får chansen till det!

Hej, det var det! Känner du igen dig? Finns det fler av oss högkänsliga i svenskfinland? Säg gärna hej ifall du också är högkänslig och dela gärna med dig av dina egna erfarenheter och tips.

Ha det bra tills nästa gång!

 

20.04.2016 kl. 17:26

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/