Mina två olika sidor

01.05.2016 kl. 15:54

Glad första maj!

Äntligen är det vår på riktigt! Sol, värme, konfettiregn och lyckliga ansikten vart man än tittar. Så känns det åtminstone. Jag kan raportera att stämningen i Kaisaniemiparken var på topp, och att även vi i vår mysiga lilla ämnesförening hade slagit oss ner där för att njuta av varandras sällskap, våffelpicknick och skumpa. Antagligen det bästa sättet att fira vappen på!

Samtidigt är jag precis avstigen från min arbetsplats, the Muminbåt, som alltid är bidragande orsak till att jag endera går in i ett överenergiskt tillstånd eller också blir så trött att jag bara borde sova i en vecka i sträck. Det finns inget neutraltillstånd efter ett arbetspass på the Muminbåt!

Det här med att ha två olika energilägen eller växlar påverkar mig inte bara efter jobbturerna på Muminbåten, utan bidrar även med att jag ständigt går och tänker på hur olika slags intryck andra måste få av mig. Redan länge har jag upplevt att jag beter mig väldigt olika med olika personer, beroende på vilken växel jag har varit i när jag etablerat relationen med den personen. Växeln jag har haft i början av relationen definierar till så stor grad vårt förhållande att det ganska snabbt blir svårt att skaka av sig den roll som är sammanlänkad med just den relationen. Det är lite som när man som tvåspråkig är kompis med en annan tvåspråkig person och man etablerat vilket det gemensamma samtalsspråket är. Oftast är språket så hårt knutet till just den relationen att det senare är omöjligt att byta till det andra språket, fast båda behärskar det. Man kan inte bara gå och ändra något som definierar en relationen. Av någon för mig rent obegriplig anledning.

(nej, glöm mellanläget. Finns inte)

En av orsakerna till att jag ofta känner att jag inte klarar av sociala situationer är att jag känner att jag skapat ett förhållande med människor som jag inte klarar av att upprätthålla. Och när jag lär känna nya människor gör jag det från två så extremt olika utgångspunkter:

1. Jag är osäker och bortkommen och gör mitt bästa för att ursäkta mig och fly från situationen (okej, "lär känna nya männsikor" är kanske lite överdrivet uttryckt här. "Stöter på människor jag inte känner, eller känner riktigt ytligt, människor jag har träffat många gånger men aldrig kommer ihåg namnet på, människor jag en gång haft ett superlyckat small-talk med i rena förskräckelsen och som nu kanske tror att jag är en sån där som faktiskt fixar lättsamt småprat för jämnan eller människor som verkar väldigt självsäkra" borde det stå.)

2. Den där överdrivet(?) människoälskande galningen kliver in i bilden och tar över hela scenariot. Pratar för högt, pratar för mycket, styr upp, kräver uppmärksamhet... Du märker kanske utifrån mitt ordval att jag inte själv är speciellt förstjust i den här sidan av mig. Orsaken till detta är nog att jag upplever människoälskaren som en försvarsmekanism. Utifrån kan det kanske verka som om hon är ett uttryck för gott självförtroende, men i verkligheten fungerar hon snarare som täckmantel åt ett förskräckt litet knytt som gömmer sig djupt, djupt inombords.

(Have you seen the ass-kisser?)

Den där rollen man intagit blir ju som en slags fasad, som binder en till ett visst beteende. Vissa dagar är det inte bara läge för det beteendet. Du kan inte tvinga i högsta växeln en dag då du befinner dig i trögläge. Men vad gör man om man träffar på folk, som lärt känna den där duracellkaninen, en dag då man inte befinner sig i duracelltillståndet? Jag känner mig oftast som en bedragare, som lurat till mig nya bekantskaper på falska premisser. Att jag utgett mig för att vara en eldsjäl som ställer upp och hjälper och fixar, fast jag egentligen just den dagen knappt klarar av att knyta mina egna skosnören.

Eftersom jag är så ambivalent tänker jag mig att alla andra, eller åtminstone några andra, också är det. Men varför slänger det så mycket mellan de två växlarna? Och är det någon annan som också får en känsla av att de lurar andra att tro att man är någonting man inte är? (Tror detta är vad som kallas Impostor Syndrome, men vi skulle ju försöka hålla oss borta från en massa kategoriseringar och syndromifieringar hade jag tänkt...)

Muminbåten och skumpa i kombination sätter igång tankeverksamheten. Nu tänker jag fortsätta firandet på bästa sätt: Jag ska sitta och stirra in i väggen och inte tänka på alla ballonger, färger, ansikten, ljud och energier som flygit omkring mig under de senaste 48 timmarna. Alla behöver vi nolla på vårt eget sätt.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ