Introverta förenen eder (eller läs detta inlägg i alla fall)

04.05.2016 kl. 21:28

Man drar säkert lätt likamedtecken mellan högkänslig och introvert. Det känns logiskt, om man tänker på hur man som känslig ofta beter sig: man är försiktig, nervös, drar sig undan, försöker göra det bekvämt för sig. Andra människor stökar till det så att säga, de bidrar till att man inte kan kontrollera sin omgivning och därför hoppar koncentrationen från det ena till det andra (eller femte, eller trettiofjärde). Då är det lättare att vara introvert, att inte söka sig till andra människor och njuta av lugnet och stillheten som ensamhet bidrar med.

Min introverta sida tar sig i uttryck i form av att jag inte klarar av att söka kontakt hos andra. Jag vet inte när jag första gången upptäckte det här, men för mig har det blivit ett gnagande problem som bara vuxit sig större med åren. Ju mer jag försöker motarbeta det, desto jobbigare blir det. Som det ofta blir med alla problem man försöker bli av med med tvång. Det konstiga (eller är det? Kanske det bara är jag som har missförstått vad introversion är) med hur introversen fungerar i mig är att jag sällan har problem med att rikta mig till en stor folkmassa samtidigt. För många högkänsliga är det ju just att ställa sig inför en grupp och tala som är ett av de värsta scenarion man kan tvingas vara med om. (Parentes: om du är en person som har svårt med det här, kan du tänka dig lämna en kommentar och berätta om dina erfarenheter eller hur du tacklar problemet? H. Nyfiken)

(vem blir nervös, upp med handen!)

För mig är det precis tvärtom. Ställer jag mig inför en massa så vet jag vad som gäller. Jag tar på mig rollen som den som står framme och talar, och de som sitter i publiken kommer att lyssna artigt. Åtminstone kände jag så tidigare. Av någon anledning gjorde skådespelarträningen det här mycket svårare för mig (och jag tar inte ställning till om det var fel på utbildningen eller på eleven). Min teori är att det delvis var på grund av att man som skådespelare måste vara fullständigt ärlig med vem man är - vilket jag förmodligen då inte var, och delvis på grund av den olidliga prestationsångesten jag kämpade med genom hela utbildningen. Nå, vad som än var orsaken så blev det här med att ställa sig inför publik lite svårare efter fyra år på scenkonstutbildning. Livets ironi, I guess.

Men ingen ko på isen, jag är inte bitter. Jag har märkt att min förmåga att stå inför publik sakta men säkert håller på att smyga sig tillbaka, så att jag faktiskt igen kan njuta av att stå inför en folkmassa. Det kommer att ordna sig. Mer bekymrad är jag över att ha så svårt med det där att uppsöka andra. Det ger mig ångest. Det var en av de största orsakerna till att jag valde bort freelancekarriären. Till att jag istället valde att studera i ytterligare fem år, för att en dag få en arbetsplats där det inte ständigt krävs att jag måste begära att andra ska ge mig uppmärksamhet. Jag upplever det där uppsökandet som att jag borde ha någonting att erbjuda: min kompetens, min kunskap, arbetskraft, humor, trevligt sällskap, underhållning, talang. Vad som helst. Som jag inte upplever att jag har. Det finns ingenting som känns så grundligt otillåtet för mig som att tro mig vara till fröjd eller nytta för någon annan. Det finns ingen orsak för mig att erbjuda andra mitt sällskap.

Fortfarande gäller det här inte större sammansättningar, att ta initiativ för en hel grupp är inget problem, det är att tilltala enskilda personer som är det svåra. Och inte bara enskilda random personer som man ibland måste rikta sig till (typ lärare eller banktjänstemän eller vem det nu kan vara), nej, det här handlar om alla, till och med riktigt nära vänner. Det här obehaget jag känner gör att jag hellre väljer att vara ensam. Ibland uppskattar jag ensamheten, ibland avskyr jag den verkligen. Jag är en person som klarar mig långt på egen hand, men när jag inte gör det så vet jag inte riktigt vad som är värre. Att ta kontakt eller inte (försökte mig inte på en Hamlet-referens där, men såg Titanic på Svenskis i måndags så det hänger väl kvar lite intryck från föreställningen).

(fler Hamlet-referenser)

Jag tycker att det är svårt att reda ut vad introversion egentligen är. Alla människor behöver social kontakt, en del mindre än andra, men introverthet är kanske ibland ett reaktion på någonting helt annat (så som det är för mig)? Speciellt lätt börjar nog en högkänslig person dra sig undan för människor, eftersom man behöver dämpa intrycken från omgivning med jämna mellanrum. Då drar man kanske slutsatsen att man är en introvert person och börjar identifiera sig som en sådan, även i situationer som man kunde ha varit mer extrovert i. Hänger du med i mitt resonemang?

Kelly som är värd för The Highly Sensitive Person Podcast nämnde i något avsnitt om hur högkänslighet kan leda till dåligt självförtroende. Ska rota fram det avsnittet, har på känn att jag kommer att vilja skriva mer om det framutöver. Min poäng med alltsammans är ändå att många fler som är högkänsliga eventuellt skulle må bättre av att inte dra sig undan alltför ofta. Att det är de dåliga erfarenheterna kring de sociala situationerna som skapat en bild av en själv som introvert, fast detta kanske inte helt stämmer?

Så säg mig, hur tar sig inåtvändheten uttryck i dig? Är du bekväm med att vara introvert? Identifierar du dig som introvert? Vet du var din introverthet kommer ifrån?

Så många frågor. Men ärlligt talat gör det här mig förbryllad.

Kommentarer (3)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:
Hmmh, spännande... Var så lycklig när jag kunde ge mej själv stämpeln introvert, det förklara så stora delar i min personlighet, men nu gör du ju mej osäker. Usch det här är så svårt! När lär man känna sig själv tillräkligt bra?
Sussi05.05.16 kl. 00:14
Jag upplever det som du skriver i din text. Jag verkligen avskyr att uppsöka personer. Jag avskyr att försöka få jobb genom att erbjuda mina tjänster till personer och jag avskyr att be om tjänster av enskilda personer och jag skyr överlag att måsta be/erbjuda någon om någonting! Jag håller på att bli bekväm, men det tar sin tid. Jag har fortfarande situationer som förbryllar mig och som jag först senare förstår att berodde på min introverthet. Jag vet inte om man kan definiera "varifrån" ens introverthet kommer från. Det är ju ett personlighetsdrag. Jag har alltid sovit dåligt och haft svårt att somna om det funnits fler människor än jag i samma rum och har alltid varit nervös för nya människorna. Men det att jag gråter om jag gör något pinsamt beror nog på min högkänslighet och inte på min introverthet. och det får mig att undra om just det här med att "besvära" andra människor sedan också hör ihop med hsp och inte introverthet. Hsp-personligheten är rädd för att göra bort sig?
Amanda28.05.16 kl. 23:11
Min dotter har AST och HSP med det SER mer än vanliga dödliga så hon inte har en emotionell kontakt till andras känslor. Hon läser direkt av det folk på ett för dom själva omedvetet plan kommunicerar. Blev med det sänkt av kunniga och innesluten. Som innesluten SÅG hon ALLT och då mear jag allt, hon visste innan man sa ngt att det var det vi skulle säga osv... För hon hade i vardagen inga egna känslor tankar som tog bort uppmärksamheten... de som kan ang AST har aldrig träffat på en som ser som min dotter. Ingen psykolog vill träffa henne efter de gjort....
Autister ser djupare 06.07.17 kl. 23:26
Oj, din dotters tillstånd låter verkligen speciellt. Jag är inte riktigt säker på vad det innebär att se andras känslor, men kan tänka mig att det är en ytterligare stimulans från omvärlden som gör vardagen lite svårare att hantera. Hoppas du och din dotter hittar ett sätt att göra omvärlden lite enklare att bearbeta.
11.08.17 14:09

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ