En hyllning till dikten

Publicerad 17.05.2016 kl. 23:04

Nu tänker jag fortsätta med mitt kall här i livet, att skriva om allt det här som har med högkänslighet att göra. Det som triggat igång dagens inlägg är ett alldeles fenomenalt evenemang jag var på idag, som i all sin enkelhet ramade in i princip hela mitt konstnärliga intresse. Eller nej så kan jag inte säga, för då blir jag nojig senare över att jag ramat in mitt konstnärliga intresse så snävt och börjar ifrågasätta vad jag avser att min konstnärliga sida och bla bla bla bla. Men oavsett, evenemanget passade mig ändå som handen i handsken.

Det var den förträffliga Studentteatern här i Helsingfors som arrangerade ett tillfälle där förhållandet mellan text och scen både diskuterades och experimenterades. Visserligen tänker man sig kanske att man i ett sådant sammanhang främst pratar om dramatext, men denna gång (och kanske för att vi litteraturstuderande hade ett finger med i spelet) så östes det även på med lyrik och poesi i alla dess former. Egentligen, insåg jag idag efter mången många års bekantskap med texter i just denna typ av sammanhang, så är all text som framförs på scen ju nog lyrisk. En sån uppenbarelse! Men det är väl först när man ser Andelsbankens reklam framföras på scen som man får sin aha-upplevelse och inser att det är någonting som sker med texten då den blir formulerad ur en skådespelares mun - oavsett vilket syfte texten ursprungligen skrevs för.

(WOW-upplevelse)

Huvudpoängen här är ändå att jag faktiskt nu efteråt sitter omgiven av de diktsamlingar vi använde oss av och inte riktigt kan få nog av dem. Jag är faktiskt, kan jag erkänna, en riktig diktfantast och det är nog mycket tack vare teatern. Det här har slagit mig redan tidigare, men jag har märkt att jag bryr mig sällan så mycket om handling. Vare sig i litteratur, teater, film (ibland verkar det också gälla min syn på mitt eget liv, ehe) etc. Såklart kan till och med jag i hela min bakåtsträvsamhet uppskatta en riktigt bra handling, men ofta är det ju samma story som upprepas gång, på gång, på gång... Ibland kanske man får glädjen om att vara med om en *CRAZY PLOT TWIST*, men till och med dessa kan kännas igenkännbara och något tveksamt motiverade. Min lösning på detta är alltså att ta till mig konst som väcker känsla i mig. Oavsett handlig, oavsett recensioner, oavsett vad andra tycker. Och om det är någonting som väcker känsla så är det just dikt.

Dikten hör nog till en av de svåraste konstarterna (tillsammans med opera och modern dans?) att övertyga icke-troende om. De som redan är frälsta vill så gärna få omvärlden att förstå hur jäkla fint det är men man blir nog snabbt stämplad som lite överdrivet höpö om man går omkring och försöker predika om diktens storhet för sin omgivning. På sin höjd blir man stämplad som en charmig excentriker, men bara om man har tur.

Men det har kanske ändå någonting med känslighet att göra, det här med att uppskatta konst och dikt. Det väcker någonting i en som inte går att förklara för någon annan, men som ändå är äkta och påtagligt. För mig är det här som teatern kommer in i bilden, genom teaterns uttryck kan jag få en möjlighet att visa vad det är som väcks i mig, utan att behöva sätta ord på vad det är jag upplever. Dessa två är som gjorda för varandra, och det är väl därför jag älskar både dikt och drama.

Jag vill inte försöka tvinga någon att börja läsa dikter. Hur många av oss har inte blivit tvingade i skolan att läsa (och analysera, gudars SKYMNING vad det är viktigt att analysera varenda dikt som kommer emot en under lågstadiet, högstadiet och gymnasiet. Säger inte att det är någonting fel med att lära sig analysera texter, men låt nu en dikt någon gång bara vara en uppevelse!) ursäkta det blev en lång parentes så vi tar det igen: Hur många av oss har inte blivit tvingade i skolan att läsa dikter som vi inte brytt oss ett skvatt om? Det är svårt det där, för säkert försöker många lärare inspirera och motivera sina elever att läsa mer dikter, men oftast är det åtminstone någon enstaka som upplever diktläsning som (tja, eller skola överlag egentligen, och i rättvisans namn så är det ju precis det det är, nämligen) tvång. Dikt är i allmänhet någonting som alla måste lära sig, fastän ingen riktigt vill.

Istället vill jag bara säga att jag älskar det dikt gör. Det jag får göra medan jag läser dikt. I dikt kan jag leva mig in, fantisera, hitta på, förstå, känna medlidande, känna avsky, hitta lösningar, upptäcka problemen, förstå vad som förenar människor och se hur de skiljer sig åt. Dikten kan både vagga mig in i ett omedvetet töcken och skaka om mig så jag rycker till. Dikt är en känsla klädd i ord, och det är väl det som gör det ibland så obegripligt att förstå. För vem av oss har egentligen någonsin begripit sig på sina känslor?

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ