Skapa sig sitt eget jobb?

28.05.2016 kl. 17:42

Dagens inlägg ÄR BASERAT PÅ NÅGONTING ANNAT ÄN BARA MITT GRUBBLANDE! Tjohej! Det här har vi väntat på!

Min inspiration kommer härifrån: 

 

(Nå nu har jag ju verkligen höjt ribban. Hänvisningar! Gosh!)

Om inte mitt pladder känns lockande, så ta i alla fall och bekanta dig med Andy Morts blogginlägg som behandlar hur det är att skapa sitt eget jobb som högkänslig.

En av de mest utmanande frågorna för en högkänslig är väl den om vad fan man egentligen kan jobba med. Det är det säkert många som undrar. Men till skillnad från att bara helt enkelt inte veta vad man vill jobba med så vet den högkänsliga precis vad han eller hon brinner för. Svårigheterna med jobbvalet har för den högkänsliga snarare att göra med de yttre omständigheterna eller arbetets karaktär.

För det första. Dagens arbetssituation känns ibland som ett skämt. I alla fall om man är ung, bor i huvudstadsregionen och letar sommarjobb - utan kontakter. Då har du knappast råd med att vara kräsen, att bli erbjuden ett jobb är en lottovinst oavsett om arbetstiderna suger eller lönen är obefintlig.

Jag tillhör de lyckligt lottade, jag som har mitt jobb på muminbåten. Jag behöver inte längre armbåga mig fram för att få ett jobb jag inte har särledes mycket intresse av, utan kan känna mig nöjd och bekväm med att ha ett jobb som jag tycker om och dessutom är fördelaktigt på många sätt (...jobba till havs på sommaren. Just saying). Lita ändå på mig när jag säger att jag vet vad det innebär att inte ha en muminbåt att gå till. Innan jag började jobba till havs hade jag verkligen kämpat med att hitta någonting över huvudtaget. Jag är så otroligt, otroligt tacksam över min arbetsplats, och jag älskar verkligen mitt jobb.

Och här tänker jag ju smidigt nog sticka hål på den bubblan. Men missförstå mig rätt. Allt det jag sade ovan stämmer! Men trots att jag älskar mitt jobb så hatar jag det också. Eller hatar jobbet gör jag väl inte i sig, men hatar att jag inte alltid hanterar livet ombord. Jobbet består både av höga toppar och djupa dalar, om vi säger så.

Att vara högkänslig och jobba i en så stimulerande miljö som ett kryssningsfartyg, det är ett emotionellt självmord kan jag säga. Nämnde i ett tidigare inlägg (som jag skrev precis efter att jag gått av båten dessutom tror jag) hur hopsig jag blir av att vara ombord. Tja, jag ser det som en reaktion på att jag har befunnit mig i något som liknar en cirkus i lite för många dygn. Men "hopsig" blir jag bara i bästa fall. Inte sällan händer det att övervarvet skruvas upp så mycket att jag helt tappar kontrollen över mitt liv, eller att jag blir så slutkörd att jag blir handlingsförlamad på obestämd tid. Att bli handlingsförlamad är väl den sunda reaktionen som jag borde bejaka antar jag, jag menar, det är inte fel att känna sig trött efter en 80-timmars arbetsvecka. Det är sunt

På grund av detta vet jag att jag inte kommer att kunna jobba på muminbåten för evigt. Det är ohållbart för en person som mig. Faktumet att jobbet är tillfälligt är det som gör att jag klarar av det.

Utan att spinna alltför mycket vidare på den tråden försöker jag komma in på mitt "för det andra": Det här med att vara högkänslig och hitta en fungerande arbetsplats åt sig är inte lätt alltså! Min arbetsplats är kanske rätt extrem vad kommer till känslighetstolerans, men det går inte att neka att de flesta lättillgängliga jobb kräver att man fixar högljudda, stökiga miljöer där det händer många saker samtidigt och i högt tempo. Den högkänsliga som vill göra sitt arbete omsorgsfullt och noggrant känner sig pressad av omständigheterna och tidspressen, vilket sorgligt nog oftast leder till att arbetet inte alls blir gjort och att den högkänsliga känner sig riktigt, riktigt usel efteråt. Till och med riktigt lätta uppgifter blir alldeles omöjliga att genomföra. Min handstil blir till exempel totalt oläsbar ombord, inte för att det gör någonting, för sannolikheten att jag ens skulle klara av att stava fram ord och bilda hela, samanhängande meningar när jag är på jobb är minimal. Mitt dubbelliv alltså... Blivande modersmålslärare i land, analfabet ombord.

Det här kunde man ännu utveckla till en "men ryck upp dig och sluta älta"-diskussion. Jag medger att jag själv är skyldig till den typen av kommentarer, riktade främst till mig själv men också till andra. Jag förstår att det kan anses vekligt att påstå att man inte "klarar av" ett jobb. Å andra sidan uppfyller knappast en högkänslig person sin potential om jobbmiljön gör henne eller honom stressad, en potential som andra kan ha nytta av i rätt sammanhang. Det handlar alltså inte bara om att bejaka en högkänslig persons krav, utan också om att hitta rätt människa för rätt uppgift. 

Om det nu är svårt att hitta ett fungerande jobb åt sig, vad kan man göra? Det finns åtminstone en relativt enkel lösning på problemet. Man skapar sig sin egen arbetsplats. Men som mr. Mort bakom länken där uppe säger, så rimmar oftast vår uppfattning om "business" illa med känslighet. Också här möter man utmaningar av samma sort som i andra arbetsformer. Skillnaden är att man som enskild näringsidkare har kontroll över situationen. Man har möjlighet att forma och påverka sin egen miljö så att den fungerar optimalt för en själv.

Att ta steget mot att starta upp sitt egna känns ändå väldigt skrämmande tycker jag. Oavsett vad mr. Mort säger. Jag vet vad jag vill göra, jag vet bara inte riktigt hur det arbetet ska se ut. När det kommer till kritan så är jag ändå rätt säker på att jag bara har ett alternativ. Egentligen borde jag bara ta steget åt det håll som känns rätt. Frågan är om jag vågar?

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ