Konsten

Publicerad 19.06.2016 kl. 23:47

Det är knappt att jag kan förklara vad jag varit med om under den senaste veckan. Jag återförenades med ett tidigare liv som jag kanske inte riktigt ännu var redo att möta. Trots det har jag varit med om någonting som skakade om mig ända in i märgen.

Mötet var med konsten. Med konsten och teatern, konkretiseringen av livets essens. Du hör redan, försöker jag beskriva teaterns innersta väsen kommer det här att bli en fruktansvärt sentimental text, så jag ska nog låta bli, men jag vill ändå på något sätt sammanfatta de tankar som den här veckan väckt i mig.

Under de senaste sju dagarna har jag deltagit i en workshop i Tuscania i Italien, för att undersöka kroppens, röstens och ordets symbios och relation till varandra. Jag hade längtat tillbaka till salarna med svarta väggar och golv och till möjligheten att utforska förkroppsligande och uttryck, men väl framme lyckades jag inte riktigt rikta mig och mitt fokus dit jag skulle. Det här påverkade mitt arbete ganska mycket. Trots det fick jag möjligheten att lära mig en röstteknik jag omöjligen kunnat lära mig på annat sätt än just genom att delta i workshopen under dessa sju dagar.

Vi var sammanlagt åtta kvinnor från Sverige, Norge, Finland och Italien som under veckan sammansvetsades genom att vi först lärde oss hitta vår egen andning och vår egen röst, för att sedan kunna börja andas tillsammans som ett enda väsen. För att det skulle lyckas krävdes det att vi i den sammankomsten lärde oss både att ge och att ta, att lyssna med mer än bara hörseln.

Vår fysiska träning bestod av experiment med huden och den egna hudens möte med den rumsliga omgivningen. Vi undersökte också olika inre kroppsliga element och hur de tar sig i uttryck utåt. Det här är en väldigt ytlig beskrivning av arbetet vi gjorde, men som det alltid är med teaterkonsten så handlar det om upplevelser i nuet som är svåra att beskriva i efterhand.

En riktigt, riktigt koncis sammanfattning av veckan är att vi tränade oss i att utveckla våra sinnen för att kunna applicera intrycken på den teknik vi lärde oss. På grund av att jag är som jag är fastnade jag i skedet där det kom till att kanalisera ut intrycken som vi samlade på oss och det störde mig något alldeles fruktansvärt, att jag fortfarande går och halkar in i samma mönster som jag så länge försökt motarbeta. Samtidigt var jag oerhört trött efter att ha flygit direkt till Italien efter ett 10-dagars arbetspass på muminbåten, vilket givetvis bidrog till att jag inte riktigt lyckades hålla mig fokuserad på arbetet. Kanske jag kan förlåta mig själv? Och så får man inte glömma alla intryck som bara pumpades in i kroppen, inte bara under förra veckan, utan också under arbetspasset före Italien.

Mitt konstnärliga arbete under veckan blev alltså en aning haltande. Men jag fick ändå så mycket ut av veckan, bland annat genom att observera de övrigas arbete. De flesta som jobbar med konst är högst antagligen högkänsliga personer som har hittat sitt sätt att forma intrycken till ett konkret uttryck. När jag tittade på mina medkumpaners arbete under den föregående veckan blev jag alldeles hänförd över hur de arbetar och deras sätt att utnyttja olika yttre och inre element för att skapa ett konstnärligt uttryck. Jag kan inte föreställa mig att jag någonsin klarar av att göra samma sak. Men är trots det alldeles tagen av vad jag fått ta del av.

Nu i efterhand känner jag mig tom och melankolisk. Det känns som om förra veckan bara är en absurd dröm jag precis vaknat upp från. Verkligheten känns betydelselös och jag får onda aningar om att det här kanske inte var så hälsosamt för mig. Intrycken bubblar inte under huden som de brukar, utan har slutit sig inombords på det där sättet som jag vet att är skadligt. Min medicin mot det här är först och främst att få sömn, men om någon annan har några goda råd på vad man ska göra när man känner att man håller på att sluta sig från omgivningen så lyssnar jag gärna.

Och avslutningsvis, en bild på hur en ÄKTA italiensk pizza ska se ut!

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ