En duktig flickas fördärv

28.10.2016 kl. 22:10

Nu måste jag skriva om ett ämne som jag ofta grubblar över. Även under den senaste veckan har jag tänkt mycket på det även om det inte direkt är aktuellt för mig, men som jag blir påmind om varje gång jag går igenom en lite stressigare period i mitt liv. När ämnet dessutom ploppade fram i form av en artikel på svenska yle (Nämligen denna) tog jag det som ett tecken på att det är dags för mig att skriva om utbrändhet.

Hur ska man ens börja? Jag är väl ett typiskt fall (åh, vad jag hatar att vara typisk, jag vill inte att de problem jag lider av stämplas som normalt och vanligt, det som hänt mig ska inte vara normalt, det ska inte vara typiskt). Hela mitt liv har jag varit den snälla flickan, som fått sin bekräftelse främst genom sin duktighet och medgörlighet. Jag hade inte svårt för att prestera men var alltid rädd för att misslyckas och litade sällan på min egen förmåga. Ofta var det rädsla som fungerade som min främsta drivkraft och fy sjutton vad jag har varit rädd för mycket. Jag är fortfarande rädd för det mesta, känns det som i alla fall. Jag har alltid varit rädd för auktoriteter, att jag inte kan leva upp till deras förväntningar eller att jag bryter mot deras regler. I något skede av mitt liv har denna rädsla omvandlats till aggression och motsträvigt trots, jag protesterar utav ren princip men vågar fortsättningsvis inte konfrontera autoriteter på det där konstruktiva sättet. Antingen är jag medgörlig eller så hatar jag i smyg.

Före trotset blev en del av min försvarsmekanism gjorde jag alltså som jag blev tillsagd, som det var överenskommet. Skola, musikinstitut, vänner, föräldrar. Jag har alltid gått med på andras förslag, på gott och på ont. Nu när jag äntligen lärt mig förstå mina högkänsliga drag inser jag att de miljöerna jag befunnit mig i ofta bidragit till att jag lätt blivit ganska utmattad och att det här ledde till en konflikt inombords. Att inte kunna säga nej, att vilja men inte riktigt ändå vilja. När man känner att man inte riktigt orkar blir det inte heller riktigt lika kul att göra saker, men man gör dem i alla fall, och det är så som den onda stresspiralen lätt får sin början.

Redan rätt känslig för stress entrar jag alltså den fantastiska, underbara, känslighetsstimulerande men ack så kravfyllda scenkonstutbildningen. Om jag hade anat vad den utbildningen krävde av mig hade jag antagligen inte gått den. Men nu visste jag inte vad dessa fyra år skulle innebära, och på så vis blev jag en scenkonstelev. En scenkonstelev som ställde höga krav på sig själv, bedömde varje prestation hon gjorde med obarmhärtig kritik och hade stresshanteringsförmåga som en bläckfisk.

Jag höll tillbaka ganska mycket under den här tiden. Många känslor, drömmar, rädslor. Försökte tukta och kontrollera dem på alla sätt jag kunde. Samtidigt jobbade vi periodvis under rätt sjuka förhållanden. I flera veckors tid jobbade vi sex dagar i veckan, med lektioner som kunde sträcka sig mellan halv åtta på morgonen till inpå småtimmarna. Över tio timmars dagar var ingenting konstigt. Jag var så trött. All den där kontrollen jag försökte ha över mitt liv. All hjälplöshet över att inte känna att man äger sitt liv över huvud taget.

Mellankommentar. Jag vet. Jag är priviligierad på så många sätt. Det finns människor som har det mycket värre än mig. Jag vet. Jag har dåligt samvete över det. Att mitt största trauma är skolstress. Det är på gränsen till pinsamt. Men det känns som ett bortkastat priviligium att gå omkring och må dåligt i det tysta  istället för att få bearbeta sina bekymmer. Okej, får jag gå vidare? Jag lovar, jag är medveten.

Om det var illamåendet som födde stressen eller stressen som födde illamåendet har jag svårt att avgöra, men det blev allt sämre och sämre fram till examen. Efter min examen kände jag extremt mycket obehag över att vara tvungen att "skapa mitt eget jobb" och "nätverka och knyta kontakter" och allt som hade med marknadsföring av sig själv att göra. Jag pallade det inte. Jag ansåg mig inte värd ett ruttet öre och någon talang på självmarknadsföring var det inte tal om. Så jag jobbade ett år som skolgångsbiträde och undrade vart mitt liv var påväg.

Trots allt valde jag att fortsätta studera. Denna gång på universitet och med mycket mera frihet över mitt eget arbete. Nu hade jag börjat jobba på muminbåten och försökte även hålla mig kvar i dramagängorna för att inte helt hamna utanför det fältet. Det var tungt. Inuti bodde fortfarande samma illamående som tidigare, men den gick att kontrollera för stunden. Jag spelade mycket lyckligare och duktigare än jag var, eller åtminstone kände mig, och självföraktet inombords blev allt starkare.

Äh, nu håller jag på att glida från ämnet. Men summa sumarum. Jag levde ett ohållbart liv och det fick jag skrota för. Efter att jag andra gången hamnade i ett tillstånd där jag inte kände att jag hade någon kontakt med verkligheten, där jag inte visste om jag sov eller var vaken, där jag bara ville försvinna från jordens yta för att komma ifrån de oändliga krav jag inte såg något slut för, det var först då som jag förstod att jag måste göra någonting åt det.

Alltså jag kände mig riktigt knäpp i huvudet. På ett farligt sätt.

Utbrändhet. Utmattad till max. Har ibland undrat om jag någonsin kommer att bli återställd. Eventuellt är jag tvungen att bara leva ytterst försiktigt. Vara försiktig med allt som stressar. Det är så lätt att halka tillbaka i hamsterhjulet, och så otroligt svårt att ta sig ur det. Jag kan inte längre göra allt jag har lust med. Alldeles futtiga saker kan utlösa en stressreaktion i mig, och jag upplever sällan så kallad positiv stress längre.

Men det finns hopp. Jag märker att det blivit bättre. Mycket bättre än det var när det var som sämst. Och det finns hjälp att få. Jag ska återkomma till hjälpen i ett senare inlägg (för det här är redan långt och det är sent). För om det är något man vill med ett sånt här inlägg, förutom då att få lite egenmäktig terapi då förstås, så är det att hjälpa andra som befinner sig i liknande situation, eller bara varna någon som kanske är påväg ditåt.

Första hjälpen är ändå: lyssna på dina behov, var inte rädd för konfrontation, var snäll med dig själv. Andas och tänk långsiktigt. Prata om stressen med någon annan, låt denna andra ifrågasätta din stress. Luckra upp den.

Prioritera. Uppmärksamma det du åstadkommit. Sätt dig ner. Andas. In och ut. Långsamt.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ