Andlighet

23.03.2017 kl. 18:51

Under de senaste dagarna har jag funderat ganska mycket på andlighet och vad det egentligen innebär. Som med typ det allra mesta så verkar även andlighet ha varit "bättre förr". Åtminstone var det mycket enklare förr. Man behövde inte själv veta eller bestämma sig för vilken grad av andlighet man levde sitt liv igenom, utan man gick i kyrkan och lydde prästen. Visst var man lite vidskeplig också och trodde på andväsen och dålig tur om vinden vände och så vidare, fast det nu inte uttryckligen stod någonting i bibeln om det. Idag kan du faktiskt välja och vraka mellan religioner om du så vill. Det är bara att ta för sig från det andliga smörgåsbordet.

Med detta sagt så menar jag ändå inte att andlighet är samma sak som religion. Religion är snarare ett resultat av människans andliga behov. För jag tror faktiskt det är så - vi behöver få vara andliga, behöver innehåll i livet som är någonting utöver det materiella. Ser man på antalet religioner (och kanske borde man också räkna med ideologier hit?) det finns i världen så inser man att det här med att släcka vår andliga törst (jag kan inte låta bli att himla med ögonen åt mina melodramatiska uttryck) inte är så väldigt enkelt. Vi söker hela tiden det där rätta.

Religion är också lite av ett tabu-ämne, åtmistone i min bekantskapskrets. Jag har fått höra att religion är någonting för svaga människor, någonting för människor som lever i förnekelse, någonting som bara skapar krig och hat världen över. Alla terrorister är religiösa fundamentalister, alltså är religion av ondo.

Man behöver inte tro på det som andra tror på, men man behöver inte angripa religiösa personer bara för att man inte håller med. Lika lite som man behöver omvända icke-religiösa. Jag tänker ofta att den som lever i tro har accepterat faktumet att människan inte kan förstå eller kontrollera allt. Vi kan inte nå slutet på oändligheten (se, nu bara dalar det filosofiska klyschor här!) så att säga. Vetenskap är ett sätt att stilla sin nyfikenhet och existentialistiska ångest på, religion ett annat. Enda skillnaden är att vetenskapen bevisar hur världen fungerar, religionen litar på att världen fungerar.

Hur som helst. Man har rätt till sitt eget sätt, så länge man inte skadar eller hånar någon på grund av det. Hur ska man då göra för att visa ömsesidig medkänsla? tänker du kanske nu. (Haha, det tänkte du inte alls, men jag kan ändå berätta mitt förslag åt dig:) Jo, istället för att slå ifrån sig andras sätt att tänka på kunde man kanske likställa andlighet med en känsla. Till exempel med känslan av att bada bastu - det är varmt, det omsluter en, man känner sig trygg. Man gör det med andra människor, eller varför inte bara för sig själv. Ibland blir det för hett, ibland för kallt. Inte så svårt att se varför man behöver det. Jag tror faktiskt inte andlighet är konstigare än så. 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 2 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ