När ett barn tar sitt liv

Publicerad 15.05.2017 kl. 22:54

Jag googlar. "Nuorten itsemurhat Suomessa tilastot". Jag får reda på att antalet självmord i Finland sjunker. Procentuellt har ändå andelen unga kvinnor (eller barn!) i åldern 10-24 år som tar sitt eget liv stadigt ökat under åren 1999-2005. Finns det ingen nyare statistik tillgänglig? Hur många har tagit sitt eget liv sen 2005? Hur många barn har begått självmord under de senaste 10 åren? Varför vill jag ens veta det? Vad hjälper det? Eller vem?

Att förlora ett barn måste vara det vidrigaste en människa är tvungen att uppleva. Att förlora sitt barn, som själv valt att avsluta sitt liv, måste vara fullständigt obegripligt. Vedervärdigt. Hjärtslitande. Vansinnigt. Hur fortsätter man sitt liv efter det? Hur orkar man bära sin sorg efter en sådan tragedi?

Jag kan inte skriva någonting vettigt just nu. Ett barn, en flicka på 14 år, bestämde sig för att hänga sig själv och jag känner hur en alldeles vettlös ilska växer inuti mig för sånt här ska ju inte hända. Vad fick den här flickan att göra det? Hur kan en fjortonåring känna sig så hopplöst övergiven och ensam i världen att hon inte vill finnas kvar i den? Hur ska hennes föräldrar någonsin våga lita på att det inte var deras fel? Kan man någonsin förlåta sig själv för allt man inte gjorde? Kan man någonsin förstå, acceptera och gå vidare? Hur kan man själv fortsätta leva när man vet att man aldrig mer får hålla sin dotter i famnen eller berätta för henne hur värdefull hon är?

Statistiskt sett går vi kanske mot det bättre, men en personlig tragedi är alltid en personlig tragedi. Det gör alltid mera ont när tragedin ligger närmare en själv, men det känns som om det är fråga om ett bredare fenomen. Är unga flickor en ny riskgrupp? Varför mår unga allt sämre? Kan vi lite äldre göra någonting för att hjälpa dem? Vad i så fall? Ge mig förslag. Vad som helst. Jag står inte ut med att det ska vara så här.

 

(När man söker "suicide" på Pinterest dyker bland annat det här upp. Mitt hjärta brister av blotta tanken på att man ser döden som enda utväg från allt som gör ont. Detta är inte tankar som barn eller unga ska identifiera sig med!)

 

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Hej! Först av allt vill jag tacka för en jättefin blogg! Har googlat runt om detta med högknslighet och det du skriver är det vettigaste jag hittar hittills. Sen är det fruktansvärt med självmord. Jag har släktingar som har gjort det och den smärta som de efterlevande blir kvar med är bortom allt förstånd. Att det är ett barn dessutom, jag saknar ord.
Ugglan04.06.17 kl. 00:48
Tack Ugglan för din snälla kommentar. Självmord sätter definitivt spår i dem som blir kvar. Vi kan väl inte annat än stödja varandra i vår sorg. Hoppas du fått det stöd du behövt för att bearbeta dina släktingars självmord. Allt gott åt dig!
12.08.17 12:32

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ