Till nära och kära

21.07.2017 kl. 15:37

Hej igen från mig. Jag går direkt in på ämnet. Redan i maj fanns det tecken på att jag är på väg mot en ny utbrändhetsvägg, och visst gick jag rakt in i den. Idag blev jag tvungen att sjukskriva mig från jobbet, och som alltid känns det jobbigt, otacksamt och fruktansvärt förnedrande att inte klara av livet så som jag föreställer mig att normala människor gör.

Jag försöker hålla anklagelserna ifrån mig själv och från andra. Det är ingens eller ingets fel att det blir så här. Men det går ändå att lära sig från sina misstag. Jag ska lära mig säga ”Tyvärr, jag kan inte”. Jag har förmodligen lovat bort mig åt alltför många håll. Ärligt talat har jag tappat räkningen, jag har ingen aning om vem jag stämt träff med, när jag sagt att vi ska ses (förmodligen ”i augusti” eftersom det varit mitt standardsvar i ett par månader) och var vi borde träffas. Om du hör till en av dessa personer: FÖRLÅT! Jag ber om ursäkt att jag inte lyssnat på varningsklockorna, och tyvärr är jag tvungen att ställa in. Åtminstone om det kräver någon slags arrangemang från min sida.

Med detta sagt så har ändå de senaste månaderna på alla sätt varit fantastiska. Jag har rest, träffat nya människor, firat med vänner, lärt mig språk, tänjt på mina egna gränser, gjort saker jag aldrig provat på förut och allra minst, hittat kärlek. Studier, jobb, träning och andra vardagssysslor har fått ta ett steg åt sidan, vilket gjort mig alldeles kållrig eftersom de ändå ligger och gnager i bakhuvudet. Jag känner att jag som en enda person aldrig räcker till, och jag har så svårt att tacka nej till det livet erbjuder. Det bor en arrogant liten högljudd djävul inuti mig som får mig att tro att jag kan göra allt. Denna arrogans ber jag om ursäkt för. Denna arrogans leder till att jag slutligen isolerar mig från andra och den gör mig distanserad. Den gör mig sjuk. Det är inte så jag vill vara, men jag kan inte annat.

Det jag saknar just nu är fast mark under fötterna, en stadig grund att stå på och en försäkran inuti mig själv att allting kommer att bli bra. Jag ska försöka ta det lugnt, samla mitt fokus och släppa kraven. Kropp och själ behöver få vila. Jag är ledsen att det blev så här.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ