Dimman tätnar

11.08.2017 kl. 13:15

Jag tycker egentligen inte om att klaga och ännu mindre om att göra bloggen till någonslags allmän klagomur, men just nu i denna stund är jag så less på mitt mentala tillstånd att jag inte kan annat än tänka på elefanten i rummet och bara måste få låta tankarna rinna av mig.

För några veckor sedan blev jag sjukskriven eftersom allting bara snurrade och jag gick omkring i ett panikartat tillstånd utan någon större orsak till det. Nåväl, panikkänslan gick över med lite sjukledighet, men jag puffades tillbaka på jobb efter bara fyra dagar och fick fortsätta jobba enligt bästa förmåga.

Det gick riktigt bra att vara på jobb. Med tanke på omständigheterna. Det var helt okej. Sedan jag varit tillbaka från jobbet har jag bara hängt hemma - men med en helt ny person i knutarna, och även om det är något av det bästa som någonsin hänt mig så är det samtidigt väldigt tungt att anpassa sig till någonting som känns stort och nytt. Till att ha någon annan där, någon som inte är jag.

Känslan av otacksamhet alltså. Varför kan jag inte bara vara glad och tacksam och lycklig som vanligt folk?

Min hjärna befinner sig för var dag som går i en allt tätare dimma. Jag minns inte vad jag gjorde några dagar bakåt, vet inte vad jag kommit överens om att göra några dagar framöver. Jag sitter och skriver på min kandidatuppsats utan någon som helst uppfattning om vad det är jag skriver om. Jag går omkring i ett töcken, känner mig bakfull, dement och trött alla tidpunkter om dygnet, vet inte hur mycket eller om jag sovit alls.

Känner mig sjuk utan att vara det. Litar inte på mig själv. Jag kan inte fixa någonting snabbt. Allting jag gör kräver åtskilliga mängder kraft och koncentration.

Problemet är att det inte finns någon quick-fix. Ingenting som ger tillfällig lättnad. Jag tror jag vet vad som hjälper i det långa loppet, men jag stressar över att ge återhämtningen så mycket tid som den behöver, jag stressar över att ge mig så mycket tid som jag behöver. Inte vet jag heller om jag klarar av att ta hand om mig själv med den tid jag har till befogande. Jag vill bara leva mitt liv liksom. Varför känns det alltid som om man bara förbereder sig inför det egentliga livet som ska börja bara man gjort allting i ordning först?

Någonstans läste jag att hjärndimma försämrar de kognitiva förmågorna, att man tappar självförtroendet och att man därför blir deprimerad och ledsen. Jag känner definitivt av de försämrade kognitiva förmågorna och att jag därför bemöter omvärlden antingen med spelad entusiasm (för att ingen ska lägga märke till vilket vrak jag egentligen är) eller med ett väldigt osympatiskt och introvert förhållningssätt till den andra (men hellre väljer jag att inte träffa någon alls).

Min hjärna är så trött. Jag vet inte vad jag vill eller vad jag behöver. Bara låt mig drömma mig bort en stund. Ett halvår eller så.

 

 

 

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 4 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ