Smärtstillestånd

03.11.2017 kl. 10:16

För några dagar sedan vaknade jag med en molande värk i kroppen. Höfterna, knäna, nedre ryggen, axlarna och nacken känns spända och tunga, febriga. Orsaken var främst hormonell, men jag vet också att sömnbrist, kyla och de senaste dagarnas fuktiga väder påverkade kroppen. För att inte tala om stressen. Denna eviga stress och nervositet jag alltid verkar gå och bär på.

Jag hatar att ha ont, för det tar inte många sekunder för smärtan att utvecklas från att vara enbart fysisk till att också ta över mitt mentala mående. Det känns hopplöst att leva när det gör ont. Det onda drar över en som en blytung matta som sprider bitterhet och cynism. Man vill bara gråta och få det att försvinna, och ända kuren är att se till att man vilar, håller sig varm, tar det lugnt. Har tålamod.

Jag delar in mitt liv i två delar, tiden före och tiden efter jag blev frisk från depression. Jag mår bra nu, men upplever att sjukdomen gav mig bestående men som fortfarande påminner mig om var jag en gång varit. Det här med smärta är en sådan grej. Jag minns inte att jag tidigare upplevde smärttillstånd av det här slaget. Jag tycker också att min känslighet, koncentrationsförmåga och min stresstålighet blev sämre efter depressionen och uppbyggandet av den nya självbilden pågår nog fortfarande för mig. Jag är inte längre den människan jag en gång varit.

En hel del har jag ju lärt mig under de senaste åren, hur jag fungerar, vad jag behöver, vad jag helst ska undvika. Det här med att kunna lyssna på sin kropp är helt bra förmåga, men ibland uppstår det konflikter med omvärlden när jag försöker dra gränser. Om jag till exempel upplever att jag behöver vila och därför skjuter upp att göra en uppgift så upplevs detta förmodligen irriterande av någon som berörs av att ifrågavarande uppgift blir utförd. Lever jag däremod alltid upp till andras förväntningar och viljor (det vill säga utför uppgiften inom utsatt tid) så offrar jag någonting jag själv behöver.

Jag är väldigt bra på att tacka ja åt höger och vänster. Egentligen borde jag tacka nej till allting, för så fort jag gått och lovat något slår prestationsångesten och paniken igång. Jag blir väldigt lätt stressad eftersom jag av någon obegriplig orsak går och tror att jag aldrig kommer att kunna leva upp till några förväntningar. Min kropp reagerar ofta fysiskt på stress. Det är lite som att ha träningsvärk, ledvärk och narkolepsi samtidigt.

Ännu har jag inte lärt mig att bejaka min livslust i passlig mängd, så att jag åtminstone skulle slippa smärtan. Men det är svårt. Hur mycket jag klarar av beror mycket på situationen, och ibland går det helt enkelt inte att förutspå om någonting kommer att vara "för mycket".

Jag vill alltid ha lite mer utav livet. Men ibland borde jag bara vara nöjd med vad jag har. Och det är väl både på gott och ont som kroppen gör mig påmind om att jag inte behöver ta på mig mera än vad jag klarar av.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

(Instagram @fliffi)

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ