Accepterar du?

18.12.2018 kl. 08:16

Eventuellt ligger det i tidsandan, just nu är vi mer medvetna än någonsin tidigare om vilka metoder, strategier, livsval och knep vi ska ta till för att göra oss till bättre människor. Det är det vi ständigt strävar efter - förbättring. En del lyckligt lottade, de med gott självförtroende (alternativt de som inte bryr sig), känner kanske inget behov av förändras, eller att sträva efter mer eller att höja ribban, men jag hör definitivt till dem som gärna vill studera mina självuttalade defekter och göra någonting åt dem. Jag vill ju bli bättre.

Men ser jag tillbaka på allt det jag gjort för att skapa mig tillfredsställelse med mig själv, hur mycket jag har gjort, hur mycket jag anser att jag dagligen behöver göra för att känna mig nöjd, så vet jag att jag kanske borde börja öva en annan slags exercis: att acceptera.

Jag är så glad över att jag inte längre nojar speciellt mycket över mitt utseende, den biten har jag på något sätt lyckats acceptera. Jag är nöjd oavsett vad jag äter, oavsett om eller hur jag tränar, oavsett vad andra tycker och oavsett vad idealet säger att man borde se ut som. Mitt huvud har äntligen förstått (och det är skillnad mellan "förstå" och "Förstå" som vi alla vet) att utseende sitter till 90% inuti ens eget huvud och 10% av det som kommer utifrån. Har man sina 90 procent på rätt spår kan man själv bestämma vad av det som finns i de där överblivande 10-procenterna som får passera och bli en del av ens egen uppfattning.

(Okej, lätt för mig att säga då jag ändå har en vit heteronormativ kropp som inte på något sätt väcker motreaktioner i den bemärkelsen. Men jag ger inte de här procentandelarna som något råd åt den som vill lära sig acceptera sitt eget utseende utan försöker beskriva mitt tankeredskap.)

Svårare är det med den mentala biten. Det känns som om jag har testat allt. Meditation, terapi, mindfullnes, träning, yoga, läsning, äta "rätt", vara bland människor, vara utan människor, skaffa hobbyn, göra ingenting... Men ingenting kan riktigt få den mentala smärtan att försvinna helt. Eller så har den försvunnit helt men jag förstår inte om den har gjort det så länge som jag fortfarande hamnar i situationer där jag blir ledsen, saknar, är arg (okej erkänner, mina nivåer är trevlig - småelak - rosenrasande. Tvära kast), förtvivlad, helt avtrubbad eller förvirrad. Ja, för att inte tala om att vara stressad. Det är en grundkänsla för mig känns det som ibland.

De här känslorna vill jag inte ha, men ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag inte kan göra mig av med dem heller. Vad skulle det bli av det? Vad skulle jag bli? En känslolös blobb? Vem vill vara en känslolös blobb? Jag och du och alla vi har intalats att de här känslorna inte är någonting att ha, men det är ju ren och skär lögn. Vi måste lära oss hantera dem - ja. Men det är inte det samma som att försöka göra oss av med dem.

Den exercis som jag tränar mig själv i just nu är därmed att acceptera alla känslor. Goda, dåliga, obefintliga, överväldigande. Allt ska få plats innanför skallbenet. Svårast (just nu) är det att acceptera känslor som småaktighet, kontrollbehov, stress (duh), egoism, otillräcklighet och ständig trötthet. De finns och försvinner ingenstans. Med acceptansen lyckas jag ändå frigöra lite svängrum för känslorna att härja runt i en stund. Efter det kan jag kanske gå vidare eller så inte. Huvudsaken är att jag inte sätter all energi på att göra mig av med känslor som ständigt dyker upp. Det är ett riktigt slöseri med energi.

Du e bra just för att du e du!

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

En blogg om att känna - ibland lite för mycket.

Här skriver jag för att vädra mina egna tankar och upplevelser som högkänslig person, men  också för att nå ut till andra högkänsliga och speciellt den som ännu inte vet om sitt anlag och hur det påverkar tillvaron.

Jag delar gärna med mig av bitar ur mitt eget liv men är lika nyfiken på att höra andras livsberättelser. Så om du känner för att dela med dig, texter, konstverk, din blogg etc. så får du gärna kommentera ett inlägg.

Det blir personligt, det blir stort, det blir komplext och stundvis både klyschigt och överdramatiskt, men jag låter det vara. Allt är trots allt skrivet för den goda sakens skull, med såväl hjärta som med själ.

 

Bloggar av intresse:

http://katsekohtivaloa.blogspot.fi

http://enhorningstankar.ratata.fi/blogg/

http://livetefter30.ratata.fi/blogg/

 

Kategorier

Senaste kommentarer

07.09, 17:03Bemöta negativitet av Martin
12.03, 10:35Things to live by av Sussi
15.06, 13:34Att vara social och högkänslig av Ganska anonym typ